WHO och pandemiexperterna – en sorglig historia

WHO bestämde sig nyligen för att berätta vilka deras experter varit i
hanteringen av A(H1N1)-pandemin. När man ser listan över experter blir
det obegripligt att WHO valt att hemlighålla personerna fram tills nu.

16 experter satt i WHO:s råd som kom fram till att världen drabbats av en pandemi den 11 juni 2009. Fem av dem har redovisat kopplingar till läkemedelsindustrin. Att det är så fick resten av världen veta först när pandemin var över.

I tidskriften Scrip (nr 3510) har de i en artikel intervjuat flera av de nu tillkännagivna experterna för att höra hur de ser på sitt uppdrag och sina kopplingar till industrin. Ett par saker är värda att reflektera över.

En av experterna, professor Neil Morris Fergusson som tidigare varit konsult för Roche och Glaxosmithkline, säger att de i kommittén aldrig diskuterade vare sig vaccin eller antivirala läkemedel. De pratade bara om strikt epidemiologiska frågor och analyserade virusets spridning. Och eftersom det bara var det de pratade om så behövde aldrig några experter lämna rummet, även om de haft kopplingar till industrin. Låter ju logiskt, men förklaringen haltar. I och med att en pandemiförklaring innebar att mängder av länder helt plötsligt hade bundna avtal med vaccintillverkarna så blev den strikt epidemiologiska diskussionen i allra högsta grad en diskussion om vaccin.

Tony Delamothe, redaktör på BMJ, säger till Scrip att han gärna skulle vilja se vilka kriterier WHO har när de väljer sina experter. Vilka intressekonflikter betraktar WHO som så starka att en expert skulle bli diskvalificerad från uppdraget?  Det är en rimlig fråga att ställa, särskilt när en talesperson för WHO, Gregory Hartl, säger till Scrip att det inte är konstigt att några av experterna också haft uppdrag för läkemedelsindustrin. ?Om du är den bästa fotbollsspelaren vill alla ha dig? säger han och förklarar sen att det inte finns så många influensaexperter i världen och att det är naturligt att de bästa varit anlitade av industrin.

Det luriga i det här är att Gregory Hartl har en poäng. Som medborgare ska vi nog vara glada att fokuset framförallt legat på att ha med de främsta experterna. Alternativet, att välja mindre kunniga forskare bara för att de aldrig fått en utbetalning från ett läkemedelsföretag, är sannolikt inte det bästa för folkhälsan. Och att fem experter av 16 har kopplingar (det handlar framförallt om olika konsultuppdrag) är kanske inte så uppseendeväckande,  låter det inte snarare ganska rimligt. Men självklart, väljer man den strategin måste man vara beredd att faktiskt diskutera intressekonflikterna.

Det är här som WHO:s agerande blir fullständigt obegripligt. De argumenterar som att alla som påstår att det här kan vara problematiskt har fel. Att de inte svarar på Tony Delamothes fråga är ett exempel på att de inte erkänner att problematiken med intressekonflikter ens existerar. När deras experter sen inte vill erkänna att besluten får enorma konsekvenser för läkemedelsindustrin är även det ett tecken på nonchalans. Listan på experterna och deras kopplingar till läkemedelsföretag är oförarglig. WHO:s argumentationsteknik är däremot direkt skadlig.

WHO säger sig värna folkhälsan och förväntar sig att världens medborgare ska lita på deras goda intention och omdöme. Det är precis som om de helt missat att deras arbete alltid kommer vara förgäves om ingen litar på dem. WHO har hela tiden argumenterat sitt agerande med att de ville värna experternas integritet. För folkhälsans skull är det synd att de inte valde att värna sin egen trovärdighet istället.