Vittnesmål från en perfekt fungerande sjukvård

Att det är illa ställt med den svenska sjukvården är numera de flesta överens om. Rapporter om långa köer, skenande kostnader, personalflykt och orimliga arbetsförhållanden är vardagsmat i media. Likaså mer personliga berättelser om när vården misslyckats med sitt uppdrag – ibland med tragiska konsekvenser. Till det kommer även alla de gånger då den givna vården inte matchat uppställda förväntningar på kanske en viss diagnos, en viss behandling eller vård på en viss nivå.

Så är det. Och visst har svensk hälso- och sjukvård mycket att jobba på, för att uttrycka mig försiktigt.

Men efter att nyss behövt ta del av densamma vill jag dela med mig av en bild som är den totalt motsatta. Från rådgivning hos 1177 till undersökning och bedömning på akuten och sedan uthämtande av läkemedel på apotek fanns inget mer att önska.

Efter att ha varit lätt förkyld en tid där jobb och träning fortsatt som vanligt (sånt man gör fast man inte borde – jag vet att jag inte är ensam) sa det till slut stopp. Med lätt feber och stor trötthet stannade jag hemma från jobbet i tre dagar. Sen var jag fit for fight. Tillbaka till jobbet och de 97 trappstegen upp till redaktionen, som nog var lite jobbigare än vanligt, vilket egentligen inte var så konstigt.

Men hemkommen efter andra jobbdagen sedan återkomsten stupade jag i säng. Febern var tillbaka. Den fortsatte uppåt och jag sov och sov. Ligger man länge får man ont i kroppen. Men ska det även göra ont när man andas? Och extra ont i vänster sida av bröstet? Efter ytterligare en dag med stigande feber men utan andra egentliga symtom (förutom bröstontet) hörde jag min mors röst: ”Borde du inte gå till doktorn?” – något jag konsekvent nekat eftersom lite feber ju inte är farligt.

Nåja, ett samtal till 1177 kostade jag ändå på mig och efter att fått berätta om nuvarande mående och historiken (springa många mil med infektion i kroppen är inte bra – jag vet) blev rådet att uppsöka närakuten. Jag bävade lite, för detta var en söndag och man vet ju hur det är på akuten på helgerna.

En taxiresa senare klev jag in genom dörrarna och anmälde mig i luckan. Inte var det självklart att ett feberfall som jag hade på akuten att göra, men med tanke på bröstsmärtorna passerade jag nålsögat.

Gissa vad som hände sen.

Utan att gå in på alla detaljer om olika undersökningar och provtagningar vill jag verkligen framhålla med vilken respekt och professionalitet jag som patient möttes av alla inblandade – läkare, sjuksköterskor och undersköterskor – som alla gjorde sitt allra bästa för att jag skulle få så bra vård som möjligt.

Under en ganska lång väntetid inne på medicinakuten fick jag också se arbetet ”behind the scenes”, och kanske var det mitt sköra tillstånd, men jag blev nästan tårögd av att se och höra hur personalen peppade varandra, kunde skoja i ena sekunden för att i nästa vara superskärpta, hur anhöriga togs omhand och hur lugnt och metodiskt man förberedde sig på ett larm (när någon kommer in med ambulans fick jag lära mig).

För egen del fick jag så småningom ett eget rum, med ”säng” och skarpa lysrör, för vidare provtagningar och väntan. Genom den halvöppna dörren hördes den fortsatta verksamheten som nog tyvärr innefattade en tragisk förlust för någon.

Jag förstår att detta är vardag för vårdpersonal, särskilt på en akutmottagning. Att då som en av alla patienter som passerar förbi i flödet mötas av ett i alla fall till synes genuint engagemang från alla inblandade är både tryggt och proffsigt. Det var heller aldrig tal om att skicka hem mig innan man blivit på det klara med vad som var problemet med min feber och mitt bröstonda – och knappt ens då.

Jag vill med denna blogg ge en motvikt till alla vittnesmål om hur dåligt den svenska vården fungerar. Visst finns det som sagt problem, men många gånger refereras det till saker som man ”hört om”. Kanske kan denna text bidra till att fler har hört om när det fungerat bra – fantastiskt bra till och med.

Faktum är att detsamma kan sägas om alla andra gånger jag behövt söka sjukhusvård för mig själv eller för mina barn. Världsklass helt enkelt.

Så tack alla ni i hälso- och sjukvården som gör ett så fantastiskt arbete. Och tack för vårt svenska system som gör det möjligt för alla att få vård utan att bli ruinerade. Och tack för att vi fortfarande har fungerande antibiotika (det var alltså inflammation i vänstra lungan som var problemet).