“Vi har redan fått frågor till redaktionen om man ska våga vaccinera sina barnbarn mot H1N1”

Under Almedalsveckan medverkade jag i ett seminarium som Läkemedelsverket anordnade under rubriken ?Det finns inga säkra läkemedel?. Min roll var att försöka förklara varför det skrivs så mycket i medier om risker och så lite om fördelar med läkemedel.

I ärlighetens namn vet jag inte om det där med att journalister är överdrivet förtjusta i risker stämmer. Jag skulle snarare beskriva det som att både fördelar och nackdelar överdrivs i så fall. Jag ser kvällstidningarnas rubrik om Acomplia framför mig ?smal rökfri och nykter med ny tablett?. För bra för att vara sant visade det sig ju. Men visst finns det andra löpsedlar som etsat sig fast ? så farligt är ditt läkemedel och liknande. Men en stor del av problemet tror jag är att ämnet läkemedel är svårt.

Det var just detta som låg som en klangbotten under hela seminariet ? finns det något vettigt sätt att förmedla information om läkemedel så att allmänheten förstår att all bedömning av läkemedel är en avvägning av risk mot nytta? Och dessutom göra det på ett sätt som inte skrämmer upp patienter och anhöriga? En gammaldags approach är ju annars att inte berätta för tant Asta om det hon inte behöver bekymra sig om. Lita på farbror doktorn. Så länge inte Asta googlar, kollar i Fass, eller för den delen fördjupar sig i den lilla prassliga lappen som medföljde läkemedelskartongen kanske det funkar. Tills något händer som bekräftar Astas fördomar att läkemedel i själva verket är gift, det visste hon ju egentligen hela tiden. Nästa gång tar hon bara en halv dos eller i värsta fall ingen alls.

Jag är övertygad om att de allra flesta patienter uppskattar ärlighet. Och om man får en bra information om vissa biverkningar blir de lättare att uthärda. Då kanske man också kan få tips om de biverkningar som ofta går över, eller om det finns strategier som minskar dem.

EMEA:s chef Thomas Lönngren var också med på seminariet, och han tog upp det aktuella dilemmat med pandemivaccinerna som ligger på EMEAs bord. Ska man godkänna dem trots bristfälliga data om eventuell påverkan på gravida och barn och så vidare? Är H1N1-pandemin så pass allvarlig att ett skyndsamt beslut krävs? Hans öppenhjärtlighet var befriande, och banar vägen för en ärlig dialog om läkemedel i samhället. Han slog ut med händerna och sa att det här är skitsvårt, kanske ett av de svåraste besluten man kan tvingas fatta. Säg att de avvaktar mer data, och pandemin snabbt muterar och blir livshotande och det blir för sent att vaccinera. Eller omvänt att massvaccinering påbörjas, och någon allvarlig biverkan uppdagas samtidigt som pandemin avstannar. Frågan har också debatterats öppet i medier under sommaren, och det skapar givetvis både frågor och osäkerhet. Vi har redan fått frågor till redaktionen om man ska våga vaccinera sina barnbarn och så vidare.

Jag tror ändå att den här typen av öppenhet är nödvändig för att skapa ett långsiktigt förtroende mellan professionen och patienterna. Och jag tror att patienter kan hantera den komplexa verkligheten. Men det ställer höga krav på alla som sitter inne med kunskap. En avgörande faktor blir att alla som är experter på läkemedel, alla duktiga läkare, farmacevter, forskare, myndighetspersoner och andra sakkunniga vågar uttala sig. Det är inte alltid bekvämt att bli citerad i medier eller lätt att ta sig tid att förklara enkelt för patienter. Men det är enda sättet att få en nyanserad bild av läkemedel i samhället.

Detta är Ewa Lundborgs sista blogg som chefredaktör för Läkemedelsvärlden. Läs mer här.