Vårdmiljön påverkas av läkemedelsförsörjningen

Sedan omregleringen av apoteksmarknaden verkar läkemedelsförsörjning till sjukhusen vara ett ständigt aktuellt ämne.

Enligt Läkemedelsverket ska vårdgivaren ”organisera läkemedelsförsörjningen till och inom sjukhus på ett sådant sätt att den bedrivs rationellt och så att behovet av säkra och effektiva läkemedel tryggas”. Efter att ha kommit i kontakt med en forskargrupp inriktad på vårdmiljöer började jag nyligen fundera över läkemedelsförsörjningen. Hur påverkas egentligen vården av olika upplägg för läkemedelsförsörjningen?

Vårdmiljö är ett brett begrepp, det omfattar upplevelsen av miljön från patienter, vårdgivare och anhöriga, samt andra aspekter, som hur vårdrelaterade skador kan undvikas. Arbetsmiljö har ju berörts i media den senaste tiden, då processer relaterade till exempelvis upphandlingar riskerar att skapa osäkra arbetsförhållanden för de anställda. Det är nog också rimligt att anta att andra arbetsmiljöaspekter kan påverkas av läkemedelsförsörjningen: bemanning och relationer på arbetsplatsen, miljön inom vårdenheten, stöd och kontakter med arbetsgivaren, praktiskt utförande et cetera.

Utöver arbetsmiljön kan man även anta att olika upplägg kommer ha olika påverkan på exempelvis fel i läkemedelsprocessen, och därigenom patientsäkerheten. Ett enkelt exempel som skulle kunna skilja sig mellan modeller är hur snabbt organisationen fångar upp förväxlingsrisk. Jag tänker på den typ av problematik som tas upp på Institute for Safe Medication Practices-listor över preparat med ökad risk för fel. Hur skulle man kunna utvärdera detta? Kan man till och med tänka sig att läkemedelsförsörjningen kan utvärderas utifrån kostnads-effektivitetsprincipen? Om antalet fel och avvikelser påverkas av utförandet, så borde ju även sjukligheten påverkas, och därmed kan valet av metod ses som en förebyggande hälsointervention.

Socialstyrelsen publicerade för några år sedan ett metodunderlag för utvärdering av sjukdomsförebyggande metoder. För mig är det en intressant tanke. Även om det såklart skulle innebära en hel del svåra metodologiska överväganden, skulle det kunna tillföra viktig kunskap exempelvis till diskussioner som rör effektivisering och kostnadsbesparingar i vården.

Det har gått några år sedan jag slutade jobba kliniskt, men sista perioden på apotek tillbringade jag som ”satellitapotekare” inom det läkemedelsförsörjningsprojekt som startades vid Borås lasarett, ett samarbete mellan vårdorganisationen och apoteket. I projektet ingick bland annat slutenvårdsdos och förskjutning från stora läkemedelsförråd på varje avdelning till att vissa läkemedel istället kunde finnas tillgängliga genom centrala läkemedelsautomater på sjukhuset.

Förhoppningen var att projektet skulle leda till effektivare läkemedelshantering med exempelvis mindre kassationer och mindre tidsåtgång för hantering av läkemedel, men också ökad patientsäkerhet och minskade fel. Vad jag förstått det har det varit framgångsrikt och har utvecklats och spridits även till andra vårdgivare. Men det vore också intressant att veta hur effekterna och kostnaderna av det projektet skiljer sig från försörjningsmodellerna i andra landsting.