Var finns förslagen som kan minska restnoteringarna?

Så var det dags igen för nyhetsrubriker om att viktiga läkemedel tar slut. Denna gång är det säsongens influensavaccin som restnoteras, bara några veckor efter starten av den årliga vaccineringskampanjen.

Tidigare under året har andra rubriker påmint om hur skört läkemedelsförsörjningssystemet har blivit. De har gällt bland annat ögonpatienter som riskerar synskador på grund av restnotering av trycksänkande droppar och antibiotika för barn som tagit slut.

Hur kunde det bli så här (”how has it come to this”)? Frågan ställdes nyligen i en ledare i tidskriften the Lancet child & adolescent health. Artikeln handlar om effekterna i Storbritannien av den pågående långvariga restnoteringen av adrenalininjektorn Epipen, en bristsituation som är internationell och även berör Sverige. Ledarskribenten beskriver hur beslutsfattare och hälso- och sjukvårdspersonal passivt låtit marknadskrafterna skapa en monopolsituation som gjort att avbrottet i tillverkningen av Epipen fått särskilt allvarliga konsekvenser.

Lancetartikeln är ett intressant försök att problematisera restnoteringar av läkemedel ur ett samhällsperspektiv och diskutera behovet av mer aktiva åtgärder för att förebygga att patienter blir utan viktiga läkemedel. Det skiljer den från mycket annat i den offentliga diskussionen om problemet med restnoteringar, som ofta präglas av något som liknar uppgivenhet.

Den sviktande läkemedelsförsörjningen har utretts av Läkemedelsverket och frågan stöts och blöts vid workshops och konferenser. Alla aktörer – från läkemedelsbranschens företrädare till vårdgivarna – är överens om att bristsituationerna är ett allvarligt problem. Men förslagen om insatser för att vända trenden är få.

Ökningen av restnoteringar hänger samman med den globala läkemedelsmarknadens utveckling. Med sådant som outsourcad kontraktstillverkning av substanser, slimmade produktionskedjor och just-in-time-logistik med minsta möjliga lagerhållning. Men betyder det att problemen måste ses som oundvikliga? Var finns idéerna om produktionsförändringar, lagändringar eller andra konkreta åtgärder som skulle kunna bromsa restutvecklingen? Vem tar ansvar för att göra något åt läkemedelsbristerna?

I stället inriktas samhällets ansträngningar hittills mycket på att kartlägga och försöka dämpa de negativa effekterna av restnoteringarna genom administrativa åtgärder.

En sådan åtgärd i vårt land har gjort att läkemedelsföretag numer måste rapportera till Läkemedelsverket när ett läkemedel hotar att ta slut eller är slut. På myndighetens webbplats finns en snabbt växande lista som är tänkt att hjälpa bland andra förskrivare, apotekspersonal och patienter. För patienter och andra utanför vården är listan tillgänglig i form av en Excel-fil. Den har för dagen 577 rader, en rad för varje anmälan om ett restnoterat läkemedel som inkommit till Läkemedelsverket sedan 7 februari i år. Det finns dubbelnoteringar så det är svårt att snabbt se hur många läkemedel som verkligen är eller har varit slut under dessa månader, men många är det i vart fall.

”Du kan själv ta reda på om ditt läkemedel är restnoterat via Läkemedelsverkets lista över restnoteringar. Apoteket kan hjälpa dig att se om det finns några likvärdiga läkemedel tillgängliga. Om ditt läkemedel inte är utbytbart eller om utbytbara alternativ inte går att få tag på måste du ta kontakt med sjukvården för att få ett nytt recept,” skriver Läkemedelsverket till patienterna.

Frågan är hur många patienter som verkligen kan ha hjälp av den omfattande och ganska svårtolkade listan. Men ändå är det förstås positivt att även patienterna fått möjlighet att ta del av informationen om vilka läkemedel som är slut, hur länge de beräknas vara det och vilka läkemedel som eventuellt kan användas i stället.

För en del patienter kan ett visst läkemedel vara det som möjliggör ett normalt liv. Det är lätt att förstå oron och stressen hos dem som ytterst drabbas av restnoteringarna och förhoppningsvis kan bra information då i vissa fall göra situationen lite lättare att hantera. Mer lättillgänglig information än den nuvarande Excelfilen skulle vara ännu bättre.

Men även om ökad rapportering och information är välkomna förändringar, ser framtiden för närvarande dyster ut. Inget tyder på att tillgången till läkemedel kommer att bli säkrare, tvärtom.

I förlängningen finns då också risken att människor försöker hitta egna lösningar. Idén att hamstra mediciner och skapa ett privat lager ligger säkert inte långt bort om barnet eller man själv är beroende av en viss behandling. Eller till och med att köpa läkemedel på olaglig väg om den möjligheten finns. Bristande förtroende för försörjningssystemet kan på så vis även ställa till nya folkhälsoproblem.

Nu höjs röster för att läkemedelsbranschen, vården och samhället i stort måste bli mer aktiva för att bromsa ökningen av restnoteringar. Ledaren i Lancet child & adolescent health är ett exempel. Och i Sverige föreslår debattörer bland annat att någon myndighet, företrädesvis Läkemedelsverket, bör ges ett övergripande ansvar för tillgången på läkemedel.

I väntan på vad denna diskussion så småningom kan leda fram till får förskrivarna, apoteken och patienterna fortsätta att försöka göra det bästa av situationen.