Vad hände med apotekaren som samhällets läkemedelsexpert?

Tyvärr har du rätt. Sorgligt nog har vi inga organisationer som värnar yrket. Jag hade trott att Apotekarsocieteten skulle våga resa sig ur graven och ta både det farmaceutiska och det kommersiella ansvaret. Men, nej då.

Nog finns det en organisation som värnar apotekarens kompetens och yrkesroll: Apotekarsällskapet. Inte helt okontroversiellt, medges, men det finns. http://www.apotekarsallskapet.se för den som är intresserad.

Vad är det som är så kontroversiellt med Apotekarsällskapet egentligen, att de värnar om att apotekaren ska få ett uns att den uppskattning i Sverige som densamme har i utlandet?

Yrket har tyvärr blivit föremål för inflation. Det är bara i Sverige apotekare har kommit att blandas samman med receptarier, vilket sannolikt bidragit till att apotekens roll i vårdkedjan försvagats. Apotekspersonal får knappt göra någonting utöver att ringa läkare och ge enkla hälsoråd. Apotekare, som traditionellt utbildas för att leda apotek, har marginaliserats i mycket hög grad inom stora sektorer av Apoteket AB. T.ex. hade företaget apoteksdirketörer (länschefer) så sent som 1999, varav i princip alla var just apotekarutbildade. Idag är det helt annorlunda och protesterna mot detta har knappt märkts. Yrkesutvecklingen är också satt ur spel genom tjänster inte kräver apotekarexamen eller att rekryterare hellre befordrar receptarier med många tjänsteår.

Leif Andersson är orolig för apoteksapotekarnas status. Att läkare oftare intervjuas om läkemedel har sin förklaring dels i att de är ca 30 gånger fler än apotekarna (senaste uppgift i Svensk Farmacevtisk Matrikel anger 1181 apoteksapotekare) dels att deras status som informationsgivare har mer än 100 år på nacken. Apotekarnas informationsroll är ung. Först 1968 publicerade dåvarande Apotekarsocieteten den första informationspolicyn för apoteken och verklig skjuts fick informationsrollen först i och med temaåren på 90-talet.

Jag är till skillnad från Leif imponerad över de ständiga steg framåt som många apotekare tar när det gäller att förbättra hantering och användning av läkemedel. Dessutom finns det en stor grupp receptarier som driver utvecklingen framåt. Utvecklingen av klinisk farmaci på sjukhusen kommer att inspirera många nya öppenvårdsapotek.

Angående Svante och inzoomade lådor, jag undrar om denna fråga ska användas som en professionsfråga? Jag förstår att kåren kan tycka det är underligt att det inte är en apotekare som får uttrycka sig men för mig har det ingen betydelse. Att sjukhusets apotekare, läkare och sjuksköterskor tillsammans fick träffa Svante och systemägarna och att vi dagen efteråt kunde läsa att Karolinska ska satsa på de barnspecifika verktyg som vi länge efterfrågat kan hjälpa till att avvärja överdoseringar känns långt bättre. Jag fick i efteråt frågan av en reporter på Rapport om inte fler farmaceuter kunde råda bot på det som skrivits om i pressen. Jag sa nej, jag tror att apotekarvarumärket har mycket på att vinna på att inte tro att vi själva kan fixa problemen, vi måste samarbeta och inte utnyttja detta tillfälle för egna intressen, däremot behövs det fler kliniskt utbildade apotekare att samarbeta med. I övrigt håller jag med och önskade innerligt att någon av aktörerna du tar upp nystartar en professionell organisation som har kraft att verkligen ta tag i informationsspridning och delgivning av goda praktiska idéer framförallt till alla verksamma inom läkemedelsområdet.

De senaste två kommentarerna är motsägelsefulla. 1968 var snart ett halvsekel sedan. Hur lång tid ska det ta att implementera nya rutiner? Hur mycket är de “gamla” rollerna värda? Hur mycket är kunskapen värd om media och allmänhet inte vant sig vid apotekares informationsroll på 41 år?
Nydert säger både ja och nej till apotekare i vården. Det ska samarbetas. Vad annars? Det står knappast i kontrast till en stärkt profession, där arbetsgivarna vet vad de vill och vad de får. Idag lägger apotekare studiemedel på att plugga vidare till “kliniker”. Alla får inte jobb. Istället skulle Apoteket Farmaci kunna säga att nu satsar vi på fler apotekare och parallellt med ökad erfarenhet organiserar vi specialistutbildningar i klinisk farmaci. Vid all rekrytering gör tester och vi kräver apotekarexamen i botten för blivande klinikfarmaceuter. Då hade man gett ett helt annat budskap i professionell mening.

Skall vara: implementera nya ROLLER!

Vi måste få till en finasiering av vidareutbildningen så att vi inte behöver använda studiemedel, Se vad sektionen för sjukhusfarmaci jobbar efter:
http://www.swepharm.se/upload/1031/SFKF7%202008.pdf
Jag säjer såklart ja till apotekare i vården men är försiktig i kontakten med media när information önskas byggas upp till att vi själva kan göra detta bättre.

Man kan dra slutsatsen att det finns många apotekarutbildade i Sverige (men säkerligen en minoritet) som inte gärna slår vakt om den femåriga utbildningsvägen utan hellre identifierar sig med diverse specialistvägar med mycket begränsad arbetsmarknad. Det innebär en splittring av professionen i flera nivåer, med mer eller mindre uttalade utbildningskrav däremellan.

Om man drar detta till sin spets skulle det vara som om överläkare eller andra specialister inom vården inte blev oroade om andra läkare tvingades jobba som sjuksköterskor. Det är svårt att “bygga” en profession i ett sådant läge. Det skulle bli absurt.

Det verklar som om mitt svar till reporter inte var populärt. För att förtydliga frågan från reportern så var det om aktuella feldoseringar och om inte apotekare kunde ordinera bättre än läkare och om inte vi kunde införa Gillespies modell inom barnsjukhusvården. För dessa typer av feldoseringar så tror jag framförallt på IT-lösningar. Att apotekare inte utnyttjas till sin fulla kapacitet vet jag och jag hoppas att det kan bli en ändring på det. I det tror jag att en specialist hade sett till att kollegorna hade fått en AT eller ST tjänst för kliniskt fortbildning och jag hoppas verkligen att detta kan bli en möjlighet för farmaceuter.