Tvång kan leda till mindre vaccinering i stället för mer

När årets Som-undersökning publicerades häromdagen, gav resultatet av frågan om att göra vaccinationsprogrammet för barn obligatoriskt stort medialt genomslag. 74 procent av de 1 706 som svarade på den frågan ansåg nämligen att ett obligatoriskt vaccinationsprogram var ett mycket bra eller ganska bra förslag.

Stödet för förslaget var högst bland de äldre. Men bland personer i åldrarna 16-29 år var det fortfarande 67 procent som var positiva.

Och visst är resultatet intressant, men hoppas innerligt att det inte bidrar till att lagstiftarna på allvar börjar fundera på att införa vaccinationsplikt i Sverige. En sådan riskerar troligen att öka avståndet mellan vården/samhället och dem som tvekar att vaccinera. Detta kan minska möjligheten att nå fram med kunskap till dem som är oroliga och funderar över vaccinernas säkerhet. Slutresultatet kan på sikt bli mindre vaccinering i stället för mer.

Experterna på bland annat Folkhälsomyndigheten och inom barnhälsovården vet nog vad de talar om när de avråder från att göra barnvaccinationsprogrammet obligatoriskt. De är rädda att detta skulle förstöra det förtroende som skapat den jämförelsevis mycket goda vaccinationstäckning som vi har i Sverige. Att införande av ett tvång skulle kunna sätta i gång en nedåtgående spiral där allt fler föräldrar tvekar att vaccinera sina barn. Det brukar sägas att man inte ska ändra på ett vinnande koncept och här har vi ett lysande exempel på ett sådant.

Men borde vi inte lyssna på den majoritet som enligt Som-undersökningen stöder ett obligatoriskt program? Jo, det är så klart viktigt. Men frågan är vilka åsikter det var som de som stödde förslaget egentligen gav uttryck för när de kryssade i en av fem svarsrutor vid enkätfrågan.

Min gissning är att många svarade som de gjorde av den enkla anledningen att de, precis som jag själv, anser att alla som kan bör låta vaccinera sina barn – både för att skydda det enskilda barnet och för att bidra till den viktiga flockimmuniteten i befolkningen.

De positiva svaren är i så fall alltså snarare ett uttryck för synen på vaccinering än på införandet av en vaccinationsplikt.

Om man vill att alla ska vara vaccinerade kan också tanken på ett tvingande lagkrav vid ett första påseende verka väldigt attraktiv. Problemet är bara att en lag inte självklart ändrar människors tankar och känslor i den riktning som lagstiftarna hoppas. Och vad ska man göra med dem som trots en ny lag inte vill vaccinera sina barn?

Man skulle faktiskt kunna säga att resultatet av Som-frågan i själva verket är ännu ett bevis för att något vaccinationstvång inte behövs. Vaccinationsprogrammet har uppenbarligen ett brett stöd. Utöver de 74 procent som stödde förslaget var det ytterligare 19 procent som var neutrala till det (”Varken bra eller dåligt förslag”). Endast sju procent tyckte att det var ett ganska eller mycket dåligt förslag. Och bland dessa sju procent kan det både finnas vaccinskeptiker och sådana som jag, som tror att ett tvång kan få en motsatt effekt mot den avsedda.

Men trots det breda stödet kan vi förstås inte slå oss till ro och vara nöjda med dagens vaccinationstäckning eller tro att vi i Sverige är immuna mot det växande vaccinmotståndet i Europa och världen. Aktiv kommunikation mot vacciner finns exempelvis även i stora svenska Facebookgrupper och personal inom barnhälsovården berättar att föräldrar i dag har mer frågor än tidigare inför vaccineringen.

När det gäller till exempel vaccinet mot mässling, påssjuka och röda hund – MPR-vaccinet – är visserligen den genomsnittliga vaccinationstäckningen höga 97 procent. Men i ett 20-tal kommuner runt om i landet ligger den betydligt lägre, på mellan 70,3 och 94,9 procent. För att fylla sådana luckor i immuniseringen och bibehålla den höga genomsnittliga täckningen, behöver vårdpersonal och andra aktörer bli ännu bättre på att lyssna på människors oro och svara på de frågor som finns.

I det arbetet kan det vara bra att ha med sig vissa bakgrundsdata från analysen av Som-frågan om obligatoriskt vaccinationsprogram. Analysen visar bland annat att de som stödde förslaget läser morgontidningar i högre utsträckning än övriga, medan användningen av sociala medier var ungefär lika stor i samtliga grupper. Så traditionella medier kanske inte är den bästa kanalen för att nå fram med kunskap till dem som är mindre positiva till vaccinationer.

Andra signifikanta skillnader var att stödet för ett obligatoriskt vaccinationsprogram var störst bland personer som var nöjda med hur demokratin fungerar och hade förtroende för sjukvården och dess personal. Där är vi tillbaka till förtroendet igen. Att bevara och bygga vidare på människors tillit till samhället och vården är effektivt vaccinationsfrämjande arbete. Och det går inte att göra med hjälp av tvång.