Tänk längre än receptrader

En äldre släkting har gått bort. Inte så äldre förresten, inte ens fyllda sjuttio. Även om han hade diabetes och kärlkramp, så har nog både vi och han själv uppfattat sig som frisk. Nu hade han åkt in till sjukhus, men kände sig bättre och trodde han skulle få åka hem. Så kommer personalen in och finner honom livlös. Troligen hjärtat, säger de. Så var allt förändrat, plötsligt är allt försent.

Vi ska städa ur hans lägenhet. Jag tar med mig några påsar för kassation av läkemedel och hittar ett hörn av köksbänken där han haft läkemedel och dosett. Veckans doser är tagna, men han har lämnat en tablett kvar varje dag. Jag avstår från att ta reda på vad han inte tagit, utan låter det vara hans hemlighet.

Fyra påsar med kasserade läkemedel blir det att lämna in. Men påsarna är ju så små och jag tänker att det är tur att han var så ordningsam. Men så hittar jag ett hälsokostpreparat. Det visar sig att han är prenumerant. Jag ringer företaget och frågar om jag kan få skicka tillbaka en oöppnad burk, de är dyra. Hon i kundtjänst är trevlig och krediterar.

Jag har lust att fråga om de visste att han tog warfarin, men det tjänar ingenting till nu. Efteråt googlar jag preparatet han prenumererat på, har aldrig hört talas om chisandra förut. Marknadsföringen lovar fantastiska saker, så jag förstår att han ville prova. Men han visste väl att man ska vara försiktig när man tar warfarin? Nu är det försent att fråga.

I en garderob hittar jag Omega-3 kapslar. Åt han dem också? Nu är det försent att fråga det med. Undrar om någon någonsin frågade honom om vad han tog? Osäker på om jag kan slänga preparaten, hur vet man vad de egentligen innehåller? Sorterar dem i apotekspåsarna.

Jag trodde att jag hade kasserat alla läkemedel. Men min svägerska öppnar ett köksskåp och vi inser att han hade ett lager. Mängder av förpackningar, olika fabrikat, mycket oöppnat, somligt utgånget. Sen hittar vi en medicinlåda i en garderob i sovrummet … Vad hade hänt om han blivit förvirrad med så mycket hemma? Jag sorterar och sorterar. Det blir mängder. Hur många anhöriga orkar inte sortera i små påsar, bara struntar i det och slänger?

”Min” apotekskedja finns inte i staden han bodde, så jag lämnar in på olika apotek vartefter. På vissa apotek får man ta nummerlapp och vänta. Andra tar påsarna direkt och ger bonuspoäng. Ingen säger något om naturpreparaten, till min stora lättnad. Han hade tio förpackningar av salvstrumpor och de får jag ta i pappkassar. Sådant slöseri med pengar, men han tänkte förstås att det skulle gå åt.

Att låta kunder ta ut mer än vad de behöver för tillfället, även om det är tillåtet inom förmånen, kan leda till att mängder kasseras och onödiga utgifter för den som betalar. Tänk längre än receptrader! Fråga inte bara om kunden behöver, utan också om de har hemma. Skicka med en påse för kasserade läkemedel och be dem ta med sig nästa gång. Och gör det så smidigt och positivt som möjligt att lämna in påsarna! För allas vår skull behöver vi bry oss även om det som lämnat apoteket.