Det närmar sig tid för beslut av forskningsproposition. En ur många aspekter mycket viktig proposition som denna gång ska omfatta forskning, högre utbildning och forskningsrelaterad innovation – och ha ett tioårigt perspektiv för att uppnå en långsiktig planering. Det bådar gott! Men ju mer fakta som kommer fram kring sänkta kunskapsnivåer inom gymnasieskolan, desto mer uppenbart blir det att vi har ett bekymmersamt glapp mellan gymnasieskolan och högre utbildning – och i förlängningen även forskningen. Det börjar bli dags att lyfta denna fråga.
Samtidigt som svenska gymnasieelevers kunskapsnivåer sjunkit i internationella jämförelser har betygsnivåerna för samma elever ökat. Detta högst motsägelsefulla scenario har lett till stundtals heta debatter och som engagerat många kring varför svensk skola hamnat i detta läge och vad som bör göras.
Debatten är mer än välbehövlig, men vi behöver även en motsvarande debatt inom den högre utbildningen för det är ju där våra gymnasieelever, med de internationellt sett lägre kunskaperna, hamnar. Hur ser situationen ut för de universitet och högskolor som utexaminerar civilingenjörer, farmaceuter, läkare och andra viktiga yrkeskategorier och som gör att vår industri, akademi och offentlig sektor håller internationell klass även i framtiden?
För vissa utbildningar och lärosäten fungerar det bra, men för andra noteras att en allt större andel av lektorernas tid går till att hantera den ökande andelen studenter som har svårigheter att ta sig igenom utbildningen. Trots stora insatser leder det inom vissa områden ändå till en stor andel avhopp vilket inte kan anses bra för varken studenten eller lärosätet som till stor del erhåller anslag i förhållande till antal utexaminerade studenter. Värdefulla anslagsmedel får inte den utväxling som borde vara möjlig.
Risken är uppenbar att kraven på sikt sänks och kvaliteten därmed indirekt sjunker. Det är i sig oroväckande, och även varför den allmänna debatten har stannat vid grund- och gymnasieskolan när implikationerna är så stora i resten av kedjan.
De grundutbildade studenterna utgör rekryteringsbasen för doktorandtjänsterna, och de disputerade utgör basen för forskningen i Sverige både för industri och för akademi. Det är därför viktigt att den kommande forskningspropositionen även innehåller stöd för konkreta åtgärder till universiteten så att de har förutsättningar att examinera önskat antal studenter med bibehållen/ökad kvalitet.
Att bara invänta skolreformer räcker inte, utan bör kompletteras med åtgärder som på kortare tid kan ge effekt. Det kan röra sig om exempelvis preparandutbildningar, basår eller andra åtgärder som förbereder studenterna inför grundutbildningarna.
Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer
När jag började gymnasiet på 60-talet i en norrlandskommun på 10000 innevånare var vi sju personer, som gick i gymnasiet. Idag går alla gymnasiet och det är väl det som är problemet. 80 personer började på apotekarutbildningen per år på min tid, men bara drygt 50 fullföljde. Minns att det klagades på våra förkunskaper i matematik.
Professor Schill var missnöjd med min kurs för 70 % körde på en dugga i analytisk kemi. Han höll ett förmaningstal åt oss varunder en kursare asgarvade. Schill trodde att det var ett sätt för oss att negligera problemet, men skrattet berodde på att när han blev upphetsad så tuggade han intensivt på tungan, vilket såg roligt ut och en person kunde inte hålla sig.
Idag är det väl 3 gånger fler som studerar på universitet och högskolor. För oss är det väl receptarieutbildningen och de som har de lägsta poängen där, som kan ha “gymnasieproblem”.
För forskningen är det väl viktigt att främst apotekarutbildningen håller högklass och har höga krav. Det gäller att se till att man tvingas läsa kurslitteraturen genom att ha minst 50 % av tentamensfrågorna därifrån. Inte bra om apotekarna är läströtta från dag 1 av studierna till pensioneringen. Sedan i varje ämne bör man också läsa och diskutera ett par vetenskapliga artiklar.
Problemet med unga idag är bristande självständighet och att man aldrig verkar bli vuxen. Händer något ringer man mamma. Det här går inte förstås utan det måste arbetas bort under utbildningen, så att man blir vuxen och forsknings fähig. Mamma skall inte vara forskningshandledare. På min tid fick man inga pengar eller hjälp av sina föräldrar. Inga lägenheter för 2 miljoner alltså.
Dagens unga förstår nog inte de krav på oss, som fanns förr. Därför ett exempel från mitt studenthem Hugin i Stockholm. På den tiden fick man studielånet i klump i början av terminen. Tyvärr tog pengarna ibland slut innan och det blev magra dagar i slutet av terminen. Detta drabbade en student jag kände från Umeå. Han pappa var direktör, men han kunde inte be honom om pengar för han hade blivit vansinnigt arg på penningslarvet. Så han fick ta sin cykel och cykla till Umeå non-stop. Det hände i början av juni. Nu hade han inte pengar till mat, men när han rastade pratade han med en tant, som tyckte synd om honom och hämtade en limpa som han fick. Tack vare limpan lyckades han komma fram till Umeå. Visserligen ett extrem exempel, men stämmer med tidsandan då.
Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se
Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här