Strategier och innovationer

På torsdagen presenterade en belåten Jan Björklund propositionen för forskning och innovation. Stora delar av innehållet i forskningspropositionen har pytsats ut i förväg men i den över 200 sidor tjocka luntan fanns också nyheter och vissa mer specifika förslag.  Samma dag avslöjades dessutom  regeringens innovationsstrategi som var mer överraskande än den förstnämnda.

Vid presskonferensen som utbildnings- och forskningsministern höll kretsade en hel del kring betydelsen av landets lärosäten. Till skillnad från andra myndigheter är dessa inte regeringens verktyg enligt ministern, utan de ska tvärtom ifrågasätta och utmana hävdvunnen kunskap.

Med dagens modell, där antalet publikationer och citeringar väger tungt i kvalitetsbedömningen menar Jan Björklund att de som vågar ”think outside the box” missgynnas.  I stället ska regeringen införa ett peer reviewsystem, en form av kollegial bedömning liknande det man har i bland annat England. Tanken är att forskare gör en form av rankning av svenska högskolor och universitet. Man kan fråga sig hur väl det kommer att tas emot när ett gäng utländska delegater ska komma hit och tycka om vad vi gör.  En rädsla för att det bli upp till enskilda personer att avgöra var forskningsanslagen ska hamna tycks befogad. Eller så väljer man att se det som Jan Björklund – att det faktiskt redan idag är enskilda personer som bedömer om forskningsresultat ska publiceras eller inte. Vetenskapsrådet får i uppgift att ta fram ett system för hur all detta ska gå till.

Samtidigt som utbildningsministern pratade forskning presenterade en påtagligt nöjd näringsminister Annie Lööf regeringens innovationsstrategi. Här fanns en oväntad överraskning i form av en märkbar frånvaro av konkreta förslag och, just det, strategier. Påkostad layout och snygga bilder på kreativa människor och ett par vindkraftverk men med fluffiga formuleringar. Texten innehåller många ”skapa förutsättningar”, ”utveckla” och ”följa upp”. Där står att Sverige ska ”fortsatt utveckla goda förutsättningar, incitament och bra ramvillkor för entreprenörskap” och att regeringen ”avser att fortsatt verka för och utveckla en politik för ökad innovation…”. Mycket ludd och väldigt få konkreta besked.

Påtagligt var att medan regeringen i arbetet med forskningspropositionen med emfas lyft fram life science så nämns området knappt i innovationsstrategin. Kanske har statsråden delat upp det medvetet men det känns ändå konstigt. Om nu livsvetenskaperna och läkemedelsindustrin är så viktiga som regeringen låtit gälla borde det väl märkas i en strategi för innovation?

En riktig surdeg som tas upp i propositionen är den kliniska forskningen, ett område som utretts nästintill absurdum. Med alla dessa dokument och åsikter som nu finns kunde man kanske väntat sig något mer precist förslag än att ett center för kliniska prövningar ska inrättas för att samordna men också väcka vårdens intresse att delta i prövningar. På frågan om hur vårdens incitament för att delta i den kliniska forskningen ska ökas hänvisar Jan Björklund till det nya allmänna löne- och förmånsavtalet, ALF, som förhandlas just nu. Det är genom det som regeringen ska sätta press på klinikchefer och andra att avsätta tid till kliniska prövningar.

Ytterligare väntan på den punkten alltså.