Rimligt att kostnaderna för läkemedel får öka

I Läkartidningen 42/2016 kommenterar läkaren och tidigare ordföranden i Stockholms läns läkemedelskommitté Lars L Gustafsson en artikel om introduktionen av nya läkemedel i Västra Götalandsregionen. Bland annat vill han ha nationell upphandling, kritisk värdering och regional uppföljning för att nya läkemedel ska användas effektivt. Jag håller med om att alla dessa är viktiga och angelägna vid introduktion av nya läkemedel.

Initialt tar Lars L Gustafsson upp att kostnaderna för läkemedel har ökat marginellt de senaste fem åren, enbart någon procent, men framöver beräknas kostnaderna för läkemedel åter öka med 5–10 procent årligen, där ökningen beräknas komma framför allt vid högspecialiserad vård och användning av särläkemedel.

Varför ska det vara ett självändamål att kostnader för läkemedel inte ska öka? Det rabblas som ett mantra, ”kostnaderna får inte öka”. Varför inte, undrar jag, om det medför bot och lindring för sjuka människor, och lägre kostnader på andra ställen?

Nyligen presenterades också en studie ur Daisy-projektet vid Karolinska institutet, som har genomförts i samarbete med Astrazeneca, på diabeteskongressen EASD i München. Den visade att mellan åren 2006 och 2014 hade både antalet patienter med typ 2-diabetes och sjukvårdskostnaderna för denna patientgrupp ökat, från 5,5 miljarder kronor år 2006 till cirka 11,6 miljarder kronor år 2014, främst till följd av ett ökat antal patienter med typ 2-diabetes och behandling av följdsjukdomar.

Hur mycket av dessa kostnader stod läkemedel för då? Enbart fyra procent. Det var dessutom en andel som var stabil under hela studieperioden. Resten var till absolut största del sjukvård på grund av komplikationer.

Vid diabetes är det viktigt att minska risken för just allvarliga komplikationer, såsom stroke och hjärtinfarkt vid typ 2-diabetes, och ögon- och njurskador vid typ 1-diabetes.

En annan studie som också presenterades vid EASD-kongressen i München, visade att kontrollen av blodsocker och kolesterol hos patienter med typ 2¬-diabetes är bättre i Danmark jämfört med i Norge och i Sverige. Studien heter Nordic Discover, och har också den sponsrats av Astrazeneca.

Under 2015 behandlades 25 procent av de svenska patienterna med insulin, jämfört med 10 procent av patienterna i Danmark och Norge, trots att insulinbehandling är förknippad med viktökning och risk för hypoglykemi.?

Vi ska ha en i grunden positiv inställning till nya läkemedel och vi behöver en större flexibilitet vid nyinsättning av läkemedel. Försiktighetsprincipen bör gälla, speciellt med orphan drugs, men finns det en möjlighet att det kan hjälpa – ja då ska det också testas. Och noga utvärderas. Funkar det är det bara att fortsätta, om det inte funkar ska det sättas ut. Ett förslag skulle kunna vara att landstingen bara betalar när det fungerar. Om behandlingen inte är tillräckligt bra, enligt i förväg bestämda parametrar, får läkemedelsbolagen stå för kostnaden i stället. Det blir ett sätt att dela på kostnaden.

I sammanhanget är det viktigt att orphan drugs, särläkemedel och liknande (”dyra”) läkemedel vid ovanliga sjukdomar finansieras genom statliga medel. Ett särläkemedel som årligen kostar 5 miljoner kronor kan omkullkasta verksamheten i ett litet landsting om det finns en handfull patienter där som verkligen behöver det. I stället för att då säga nej, av kostnadsskäl, borde det finnas statliga pengar avsatta som inte drabbar landstinget. I grunden behövs också ett nytänkande från industrins sida vad gäller prissättning av sina läkemedel.

Oavsett svårighetsgrad av sjukdom är det inte rimligt med absurda prissättningar som gör det i princip omöjligt att använda nya läkemedel. Vårdens uppgift är att bota och lindra, inte att säga nej av kostnadsskäl. Säg i stället ”Ja, vi testar, och följer upp noga och ser hur det går”. Därför behövs också bättre system för snabb och enkel uppföljning av nyinsatta behandlingar.