Rättvisa eller köpt samvete?

Förra året låg den sjuårige Josh Hardy i Memphis, USA, för döden i en infektion som inte längre gick att behandla. Ett nytt, ännu inte godkänt, läkemedel skulle kunna vara en sista utväg. Men det lilla bolaget Chimerix som bara består av ett femtiotal personer med begränsade resurser sa nej. Två gånger. Hans mamma skrev om historien på Facebook och pojkens öde spreds viralt på nätet och växte till en fullständig folkstorm mot bolaget. En del av personalen mordhotades.

Chimerix ändrade sig, sydde ihop ytterligare en klinisk studie med virusmedicinen och fick hjälp av FDA som gav klartecken inom en vecka. Josh Hardy blev den första försökspersonen som fick behandlingen inom så kallat ”compassionate use”- tillstånd och läkemedlet fungerade direkt. En kort tid senare kunde han lämna sjukhuset. För läkemedelsföretagets vd blev det tack och hej och företaget kommer att för lång tid förknippas som hjärtlöst.

När alla utvägar är slut är det helt förklarligt att patienter och anhöriga letar efter läkemedel som ännu inte är godkända som ett sista hopp. Och bolagen hjälper ibland till och delar med sig, men hur ofta man säger nej är det ingen som vet.

Att av barmhärtighetsskäl låta personer få tillgång till läkemedelskandidater kan vara en fördel då företaget får testa sin nya substans på ännu fler försökspersoner och man får mer studiedata. Samtidigt riskerar man att få in patienter som inte riktigt passar in i det studieupplägget man gjort. Dödsfall vill man ju helst inte ha, inte heller oväntade biverkningar som man får försöka avskriva. Och extra administration kan dessutom försena hela utvecklingen. Då drabbas ju de som redan väntar på nya behandlingar och inkomsterna för företagen fördröjs.

Att bolagen också tvekar beror på att de själva får stå för kostnaderna för läkemedelskandidaterna som kan vara väldigt dyra och ibland finns preparaten också i mycket begränsade mängder.
Nu man kommit på en lösning anser Johnson & Johnson i USA. Läkemedelsföretaget vill inte riskera att hamna i skamvrån. Som första bolag har man bett en nationellt känd etiker att sätta samman ett etiskt råd som ska ta ansvaret. Beslutet har fått stor medial uppmärksamhet.

Rådet ska titta närmare på barmhärtighetsansökningar och syftet är att det ska bli mer rättvist. Det ska till exempel inte vara den som hörs mest som får hjälp.

Tanken kan ju låta bra men än så länge finns det mycket som verkar tveksamt.

Rådet kommer inte på något sätt redovisa sitt arbete. Deltagarna ska dessutom betalas av Johnson & Johnson, vilket grumlar arbetet. Dessutom ska besluten bara vara vägledande, bolaget ska ha sista ordet.

Man vet inte heller om rådet kommer ha kapacitet att titta på alla ansökningar och det kan bli möjligt att fallen man granskar lottas fram i högen av tänkbara patienter.

Det känns väldigt vingligt. Frågan är om företaget kan undvika de mediestormar alla fruktar? Risken är att det lutar åt det hållet som cyniker redan fört fram, det etiska rådet kommer att bli ytterligare ett sätt att säga nej på.