Rätt beslutsunderlag för bra beslut

Jag har på senare tid haft anledning att fundera över perspektiv och beslutsfattare inom vården. Beslut kan fattas på nationell nivå om exempelvis prissättning av läkemedel. På regional nivå fattas beslut om till exempel ersättningsmodeller och prioriteringar mellan verksamheter. Lokalt på vårdenheten fattas beslut både på ett mer övergripande plan utifrån budget och i det enskilda patientmötet.

Beroende på vilken beslutsfattare som förväntas fatta ett specifikt beslut behöver informationen anpassas för att överensstämma med dennes perspektiv. Exempelvis utgår Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket i sina beslut från ett samhällsperspektiv som omfattar alla kostnader och konsekvenser som kan uppstå i hela samhället. Vårdgivare har både ett visst samhällsansvar och ska därmed ta hänsyn till konsekvenser i hela samhället, men också ta budgetansvar vilket påverkar deras beslut. Idag ökar individens eget ansvar för sin hälsa och behandling.

Genom initiativ som personcentrerad vård, vårdval, receptfria läkemedel och egenvård ställs krav på individens medverkan. Kraven sträcker sig även till uppföljning av behandling. Allmänheten ska numera själva rapportera läkemedelsbiverkningar. Jag uppfattar att det här leder till två svårigheter.

Till att börja måste vi som legitimerade vårdgivare försäkra oss om att alla som behöver erbjuds säker vård, oavsett egna förutsättningar. Enligt resultat som publicerades 2011 rapporterade yngre patienter och kvinnor fler vårdskador än andra patienter efter sjukhusinläggning. Dessutom bedömdes rapporterade vårdskador från kvinnor och patienter med god självrapporterad hälsa, oftare vara vårdskador av de läkare som granskade rapporterna.

Särskilt bra var patienterna på att själva avgöra om de drabbats av en vårdskada relaterad till läkemedel. I en undersökning av patientsäkerhet rapporterade hälften av svenskarna att de själva eller någon i deras familj drabbats av en vårdskada (högst i Europa), men bara en tredjedel av dessa återrapporterades på något sätt.

Detta ställer krav på oss vårdgivare att följa upp om processen verkligen fungerar. Utifrån exemplet om vårdskador kan vi misstänka att samma metod inte kommer att fungera för alla och att vi behöva utveckla nya sätt att fråga för att fånga problemen och ge den nya beslutsfattaren stöd i sin behandling.

Dessutom ställer det rimligen nya krav på beslutsunderlagen. Vilken information behöver en patient för att fatta beslut om sin egen hälsa och behandling och hur skiljer sig detta från beslutsunderlag utifrån samhälls-, landstings- eller vårdgivarperspektiv? Vilka konsekvenser och kostnader är relevanta för individen och hur kan de beskrivas på ett begripligt sätt med hänsyn till exempelvis osäkerhet? Om man driver detta till sin spets kommer individen i (det gemensamma) beslutet till och med behöva ta hänsyn till altruism och jämlikhet ja till och med sin egen roll som skattebetalare.

Om inte sådana aspekter vägs in i besluten klingar allt tal om delat beslutsfattande rätt falskt och vårdgivarens uppgift riskerar att degraderas till ransonering av vårdinsatser. Detta blir en svår balansgång men en väldigt viktig sådan.