Arkivering

I dag finns en ny sektor som håller på att skapas. Den kallas för ”health tech”, eller e-hälsa. Med stöd från oss i offentlig verksamhet kan Sverige vara världsledande på området.

Inom e-hälsa finns utrymme för sann innovation – där två tvärvetenskapliga områden korsbefruktas och skapar nya möjligheter till patientnytta. I Sverige har vi en god position inom båda dessa områden: it och medicin.

I det offentliga Sverige kan vi välja att stödja denna utveckling. Eftersom sjukvården och medicinsk forskning och utveckling till stor del sker inom ramen för offentlig verksamhet behöver vi vara engagerade. Annars löper vi risken att se på när vi förlorar ledartröjan.

E-hälsa handlar om nya möjligheter att analysera data, att genom maskinlärning tolka och analysera data mer effektivt än någon expert klarar samt att ur stora datamängder hitta nya samband och riskfaktorer. Samtidigt får vi genom billig medicinteknik och telekommunikation tillgång till mer och nya datamängder som vi inte sett tidigare. Ett exempel är hälsodata som samlas kontinuerligt genom mobilen eller den smarta klockan.

Drivande är engagerade patienter/individer som varje dag får större möjligheter att göra avancerade mätningar själva på egna villkor.

Nya teknologier och efterfrågan skapar möjligheter att utveckla produkter och tjänster som vi inte sett tidigare. Ett nytt dynamiskt ekosystem är på väg att växa fram i Sverige.

Inkubatorer, acceleratorer och andra satsningar med fokus på nya företag och idéer i skärningspunkten mellan it och hälsa etableras och utvecklas. Vi ser hur investerare som traditionellt inte varit aktiva inom life science alltmer riktar sitt intresse mot sektorn och skapar förutsättningar för snabb tillväxt. Och det finns goda svenska exempel på hur snabbväxande företag kan utvecklas och ta marknad, till exempel Spotify, Klarna, iZettle och Skype.

Vi ser även stora resursstarka aktörer inom it och telekommunikation som nu intresserar sig alltmer i hälsa där IBM, Microsoft, Telia och IP-Only är några. Även Läkemedelsbolagen har mer eller mindre utvecklade strategier för att delta i samarbetet kring denna växande sektor.

Till detta har vi en stark position inom medicinsk vetenskap, it, liksom lång erfarenhet av kvalitetsregister och en kunskapsdriven sjukvård.

Om vi kommer att behålla vårt försprång gentemot resten av världen beror på hur vi inom det offentliga Sverige väljer att agera. Myndigheter och sjukvård kan antingen stödja utvecklingen – eller att se hur den snabbt flyttar till miljöer som är mer gynnsamma.

Om valet är det första behöver stödet komma från flera håll:

• Bra produkter som stödjer bättre vård bör köpas – och användas.
• System för att vårdgivare även ska hantera intäkter ifrån nya affärsmodeller.
• Sjukvården behöver vara mer öppen för samarbeten med denna nya sektor.
• Myndigheter behöver vara lyhörda och ge god information om hur regulatoriska frågor ska hanteras på bästa sätt – i en internationell regulatorisk miljö.
• Arbetet med att utveckla och implementera standarder, lagstiftning och regelverk bör ske skyndsamt – med patientperspektivet som ledstjärna.
• Större engagemang från våra universitet för att utveckla tvärvetenskaplig utveckling och samarbeten över ännu fler gränser för att gynna innovation och utveckling.

Lyckas vi behålla dessa företag och den utveckling de representerar vore det värdefullt för hela life science-sektorn. Men den stora vinnaren skulle vara patienten.
 

Life science-branschen är mycket viktig för svensk exportindustri. Läkemedelsbranschen ökade sin export under 2015 och representerar nu sex procent nettoexporten.

Trots glädjande siffror debatteras det svenska innovationsklimatet och vår innovationsförmåga flitigt. Olika rapporter och utspel visar allt från starka svenska positioner i många olika internationella index till braskande rubriker som antyder att Sverige faller tillbaka jämfört med andra europeiska länder. Att mäta innovation och effekterna på tillväxt är således genuint svårt, för vad är egentligen viktigast för att skapa ett klimat där företag och idéer verkligen kan utvecklas, mogna och växa?

För att innovationsklimatet ska vara gynnsamt krävs attraktiva och långsiktiga innovationsmiljöer. Dessa miljöer behöver en kritisk massa av kompetenta personer och företag. De bör vara självförsörjande ekosystem med närhet till undervisning, ledande forskning, innovationsstöd, affärsutvecklingsstöd, testmiljöer, både små och stora bolag, serviceföretag samt sist men inte minst ha tillgång till kapital. Exempel på sådana miljöer är högskolenära inkubatorer och science parks vars uppgift är att driva mötesplatser som stimulerar lärosätenas samverkan, kommersialisering och acceleration av lokala tillväxtbolag såväl i Sverige som internationellt. I dag finns nästan 20 life science-inkubatorer och science parks i Sverige.

Andra faktorer som påverkar innovationsklimatet är goda förutsättningar för företagen som tillgång till kompetens, sänkt bolagsskatt och förenklad expertskatt. För att få till ett optimalt innovationsklimat måste ett visst mått av vilja, intention och energi infinna sig i alla led och hos alla aktörer. Detta måste också kommuniceras så att alla involverade parter strävar i samma riktning.

Staten satsar på forskningsplattformar inom life science och informations- och kommunikationsteknik, så kallad ICT, däribland SP/RICE och Scilifelab och Swedish ICT. Staten har dessutom olika organ för att finansiera projekt och företag som Vinnova, Tillväxtverket, Almi och Swelife.

Vinnova samfinansierar även den nya trenden, det vill säga att stora företag på ett strukturerat sätt närmar sig små företag. Astrazeneca har startat Biovation Hub och GE Helthcare öppnar sin Bio Process Innovation Hub 2018. J&J Innovation har öppnat ett kontor i KI Science Park för att vara nära forskarna och KI Innovations inkubator, samt företagen i parken. Andra organisationer som också stöttar är Sweden Bio, Lif och Apotekarsocieteten samt en mängd kluster. Ännu har vi inte hela bilden av vad alla dessa satsningar ger.

Vad finns det då för hinder för ett gott innovationsklimat – utöver brist på kapital?

• Brist på styrning av innovationssupport.
• Toppstyrda programutlysningar, tvärtemot det de utlysningar i Norge som Brukarstyrd Innovationsarena, BIA, fokuserar på – nya produkter, processer eller tjänster i en eller flera sektorer.
• Tvång på samverkan som kan leda till samarbeten som inte driver utvecklingen framåt samt komplicerade och otydliga ägarförhållanden som kan hämma investeringsviljan i dessa projekt.
• Brist på stöd för infrastruktur för företag i lite senare faser.
• Brist på samverkan och utvärdering av befintliga stödorganisationer.

Även om det startas många bra initiativ undrar jag ibland om det inte är bättre att satsa på redan befintliga strukturer och miljöer? Genom att utvärdera dem efter hand och om de inte håller måttet antingen lägga ned eller ge verksamheterna nya direktivskulle spara både resurser och energi.

Det vore sannolikt inte bara mest effektivt ur ett verksamhetsperspektiv utan också rimligt i en tid där hållbarhet och återbruk är viktiga ledstjärnor.

Frågan om innovationsklimatet i Sverige diskuteras på Läkemedelskongressen den 8 november. Läs mer om programmet här.

Det närmar sig tid för beslut av forskningsproposition. En ur många aspekter mycket viktig proposition som denna gång ska omfatta forskning, högre utbildning och forskningsrelaterad innovation – och ha ett tioårigt perspektiv för att uppnå en långsiktig planering. Det bådar gott! Men ju mer fakta som kommer fram kring sänkta kunskapsnivåer inom gymnasieskolan, desto mer uppenbart blir det att vi har ett bekymmersamt glapp mellan gymnasieskolan och högre utbildning – och i förlängningen även forskningen. Det börjar bli dags att lyfta denna fråga.

Samtidigt som svenska gymnasieelevers kunskapsnivåer sjunkit i internationella jämförelser har betygsnivåerna för samma elever ökat. Detta högst motsägelsefulla scenario har lett till stundtals heta debatter och som engagerat många kring varför svensk skola hamnat i detta läge och vad som bör göras.

Debatten är mer än välbehövlig, men vi behöver även en motsvarande debatt inom den högre utbildningen för det är ju där våra gymnasieelever, med de internationellt sett lägre kunskaperna, hamnar. Hur ser situationen ut för de universitet och högskolor som utexaminerar civilingenjörer, farmaceuter, läkare och andra viktiga yrkeskategorier och som gör att vår industri, akademi och offentlig sektor håller internationell klass även i framtiden?

För vissa utbildningar och lärosäten fungerar det bra, men för andra noteras att en allt större andel av lektorernas tid går till att hantera den ökande andelen studenter som har svårigheter att ta sig igenom utbildningen. Trots stora insatser leder det inom vissa områden ändå till en stor andel avhopp vilket inte kan anses bra för varken studenten eller lärosätet som till stor del erhåller anslag i förhållande till antal utexaminerade studenter. Värdefulla anslagsmedel får inte den utväxling som borde vara möjlig.

Risken är uppenbar att kraven på sikt sänks och kvaliteten därmed indirekt sjunker. Det är i sig oroväckande, och även varför den allmänna debatten har stannat vid grund- och gymnasieskolan när implikationerna är så stora i resten av kedjan.

De grundutbildade studenterna utgör rekryteringsbasen för doktorandtjänsterna, och de disputerade utgör basen för forskningen i Sverige både för industri och för akademi. Det är därför viktigt att den kommande forskningspropositionen även innehåller stöd för konkreta åtgärder till universiteten så att de har förutsättningar att examinera önskat antal studenter med bibehållen/ökad kvalitet.

Att bara invänta skolreformer räcker inte, utan bör kompletteras med åtgärder som på kortare tid kan ge effekt. Det kan röra sig om exempelvis preparandutbildningar, basår eller andra åtgärder som förbereder studenterna inför grundutbildningarna.

Det handlar om perspektiv, och insikten att alla vi som jobbar i life science-sektorn arbetar för att människor ska få bättre hälsa – men på olika sätt.

Det är lätt att inse att bra sjukvård är till gagn för patienten. Det handlar om hög medicinsk kompetens lika mycket som organisationer som klarar av att ta hand om patienter och se till att varje patient får den vård som behövs.

Det är också lätt att förstå att medicinsk forskning och utveckling skapar kunskap och produkter som kan gynna patienten. På samma sätt är forskning och utveckling inom tillverkningsmetoder, grundläggande vetenskap, och andra relaterade områden viktiga – även för patienten.

Mellan dessa aktörer, det vill säga sjukvården och forskning och utveckling, finns de som skapar produkter av kunskapen. Och inte minst gör att de kan produceras på ett sätt som är ekonomiskt försvarbart. Dessa företag hanterar även en rad andra utmaningar, allt ifrån att svara upp till regulatoriska myndigheters krav till att göra produkter tillgängliga för patienter i hela världen.

Och däremellan finns ytterligare skikt: Apotek som bidrar med kunskap och tillgängliggör produkter till patienter. Innovationssystem som bidrar till att idéer lyckas med resan ifrån vetenskap till kommersiell produkt. Myndigheter som skapar ramar och system för att produkter ska vara effektiva och säkra. Patientföreträdare som bidrar till att föra fram patienters kunskap och erfarenheter för att vård och produkter ska bli bättre. Och inte minst en bred skara kunskapsföretag inom allt från organisation till teknikkunnande.

Det som inte är uppenbart är hur beroende vi är av varandra. Det är heller inte alltid uppenbart att alla i detta system har stor betydelse för patienten – när dessa aktörer spelar i harmoni.

Och den disharmoni som uppstår när delar av systemet missgynnas påverkar samtliga aktörer. Inte minst patienten.

Visst är det glädjande när såväl offentliga som privata aktörer investerar i svensk medicinsk forskning och utveckling. Men lika viktigt är att livsvillkoren för övriga aktörer är goda.

Därför skulle jag gärna se mer av:

• samarbeten kring forskning och utveckling i sjukvården mellan industri, akademi och sjukvård.
• satsning på, och ifrån, aktiva offentliga aktörer som främjar utveckling i samtliga delar av detta intrikata system som kallas life science-sektorn.
• starkare patientorganisationer som kan framföra patienters kunskap och erfarenhet synpunkter.

Den stora vinnaren skulle vara patienten.

Ett ord betyder så mycket. Problemet är förstås om det betyder olika saker för olika individer – eller yrkesgrupper. Om ett ord betyder en sak inom farmaci och apoteksverksamhet och en annan i dagligt tal och kanske en tredje sak inom hälso- och sjukvård, hur ska vi då kunna förstå varandra? Hur ska vi då kunna undvika att missförstå varandra?? Hur ska vi då kunna finna gemensamma lösningar på gemensamma problem???

Det ord, eller snarare term, jag tänker på just nu är ”läkemedelsrelaterade problem”, LRP. Enligt Socialstyrelsens termbank definieras LRP som ”händelse eller omständighet i samband med en persons användning av läkemedel som har medfört eller skulle kunna medföra att bästa möjliga hälsoutfall inte uppnås”. Det är många olika saker det. Socialstyrelsen förtydligar med att ”som LRP räknas bland annat otillräcklig behandlingseffekt, läkemedelsbiverkningar och praktiska svårigheter vid läkemedelsanvändning.”

Ännu viktigare är kanske att enligt definitionen kan LRP vidare vara såväl potentiellt (skulle kunna påverka hälsoutfall) som manifest (har påverkat hälsoutfall). Men också att LRP kan observeras vid korrekt genomförd läkemedelsbehandling eller vara en följd av ett läkemedelshanteringsfel utan effekt på hälsoutfall.

Det här är viktigt. Ett LRP är inte samma sak som att ett misstag begåtts i läkemedelskedjan. Det är inte heller något som behöver ha påverkat eller riskera att påverka en patients hälsa. Det kan till exempel vara att personal inom vården eller på apotek inte har tillräcklig information ifall den som beslutat om behandlingen haft full kunskap om patientens sjukdom och övrig behandling. Det kan också röra sig om medvetna självskadebeteenden och beroendeproblematik.

En konsekvens är att alla upplevda problem kring respektive negativa konsekvenser av en läkemedelsbehandling – hur korrekt ordinerad och genomförd den än är och vilken den totala nyttan för patienten är – innebär ett LRP. Om en patient behandlas med cytostatika för att den potentiella nyttan av behandlingen i förväg mer än väl uppväger risken för en biverkan, till exempel benmärgspåverkan och infektionskänslighet, så innebär det att samma patient med förväntad positiv – kanske livräddande – effekt men med en kalkylerad biverkan har ett LRP. Trots att behandlingen är både evidensbaserad och på alla sätt korrekt genomförd.

Det här är inte problematiskt så länge vi använder LRP enbart enligt definitionen. Men ordledet ”problem” väcker en massa andra associationer i dagligt tal. Ett problem borde ju vara förebyggbart, inte sant? Men det är inte alla, eller kanske inte ens de flesta LRP. Och att en expedierande farmaceut inte känner till om ordinerande läkare bedömt en läkemedelsinteraktion och hanterat detta med en doskorrigering eller uppföljning, det är ett LRP på ett apotek, men det är absolut inte ett LRP vare sig för läkaren som ordinerade eller för patienten.

Riktigt problematiskt blir det när vi är otydliga med vad LRP i en studie står för och redovisar resultat som att till exempel nästan 30 procent av alla akuta inläggningar på medicinklinik ”beror på LRP” utan att kommentera det hela. En vanlig intuitiv tolkning blir då att dessa LRP beror på misstag i vårdkedjan, misstag som dessutom, eftersom de är just misstag, generellt kan undvikas.

Just siffran 30 procent kommer nog från en Läkartidningsartikel 2008. I den redovisades en retrospektiv journalgranskning vid ett universitetssjukhus som handlägger svårt sjuka patienter i läkemedelstäta medicinska subspecialiteter utan gemensam patientjournal mellan olika sjukhus och primärvård. Denna visade att 29 procent, eller 135 av 459 inläggningar, hade en eller flera LRP som ”direkt orsakat eller starkt bidragit till inläggning”.

Misstanke om läkemedelsbiverkning fanns hos 73 procent av de inlagda, en potentiellt kliniskt betydelsefull läkemedelsinteraktion hos 48 procent, bristande följsamhet och terapisvikt hos 30 procent samt missbruk eller läkemedelsintoxikation hos 16 procent.

Det är viktigt att notera några saker kring studier som använder LRP:

1. Fynden gäller inte generellt utan hos den patientgrupp som studerats i den typ av verksamhet det gäller.

2. Identifierade LRP är inte alltid orsaken till en inläggning eller vårdskada, ibland är de bedömda som bidragande.

3. Det görs ofta ingen skillnad mellan å ena sidan LRP som är en följd av helt korrekt ordinerad och genomförd behandling där det trots det uppstått biverkningar och informationsbrister och å andra sidan där det begåtts misstag av något slag.

4. Det saknas ofta en analys av vilka LRP som var undvikbara.

Min poäng är att det finns så stora problem i läkemedelskedjan att vi inte behöver överdriva eller missförstå begreppet LRP för att det ska vara motiverat att göra mycket mer än vi gör i dag för att få bättre kvalitet i läkemedelsanvändningen. Men om vi använder begreppet fel så beskriver vi storleksordningen på de olika problemen fel och då riskerar vi att prioritera våra insatser … just det, fel.

Det är ingen tvekan om att synligheten av life science-frågorna har ökat och att beslutsfattare äntligen ser vikten av Sverige som en nation i framkant inom detta viktiga område. Samsynen är hög mellan industri, vård och akademi och de satsningar som gjorts under de senaste åren börjar visa resultat som på sikt kommer att vara gynnsamma för svenska patienter.

Mot bakgrund av detta är det med viss förvåning jag läser Läkemedelsverkets remiss angående förslag om reviderad förordning om avgifter för den statliga kontrollen av läkemedel. Det är flera avgifter som omnämns och som tål att förundras över, men en av de som onekligen sticker ut är avgiftsökningen för ansökan om klinisk prövning som föreslås öka från 45 000 kronor till 85 000 kronor.

Självklart inser vän av ordning att utvecklingen med mer komplexa studieprotokoll tar längre tid att granska och kan behöva kosta mer, men ska kostnadsökningen verkligen ligga i storleksordningen om 90 procent?

I detta sammanhang är det svårt att låta bli att fundera över alla starka kort man behöver ha på hand när man i sin roll som Sverigeföreträdare försöker få kliniska läkemedelsprövningar till Sverige – oavsett om man representerar ett läkemedelsföretag, akademisk enhet eller en CRO-verksamhet. Förutom kostnadsläget står ofta tillgången till patienter och goda samarbeten med sjukvården högt på listan, men även andra starka kort behövs. Listan kan göras lång och kan innefatta allt från kompetens hos projektteamet, hantering av studieläkemedel och tillgänglighet till analyslabb till genomsnittlig tid för myndighetsgodkännande och kvaliteten på maten som försökspersoner får tillgång till i en fas I-studie. Sedan var det just det där med kostnaderna. Trots att kostnaden för ansökningen ofta bara är en relativt liten del av den totala kostnaden för en klinisk prövning skickar Läkemedelsverket ett signalvärde när man ökar dessa kraftigt eller avviker mot andra länder i Europa. En jämförelsevis hög avgift kan sannolikt göra att vågskålen tippar över till fördel för ett annat land när beslut fattas om var prövningen ska förläggas.

Alternativa lösningar för att skapa balans i Läkemedelsverkets ekonomi kan exempelvis vara en mer djupgående analys av verkets interna processer och att omarbeta avgiftshöjningen för att anpassas till ”EU-portalens” godkännandeprocess. Likaså att harmonisera nivån med övriga länder i EU/Norden. Man kan även överväga en anpassning av avgiften till komplexitet på ansökan, till exempel mellan olika studiefaser. Här har Regeringskansliet goda möjligheter att ta till sig av de synpunkter och förslag till alternativa lösningar som aktörerna ger i remissförfarandet.

I stället för att försvåra för genomförandet av kliniska prövningar i Sverige bör vi fortsätta på den inslagna vägen där de påbörjade satsningarna kan ge resultat. Vi har redan sett ett trendbrott i positiv riktning för vissa typer av studier, men då måste hela kedjan sitta ihop och inte överraska med stora enskilda kostnadsökningar för myndighetsgodkännande. För att Sverige även fortsättningsvis ska vara en trovärdig life science-aktör behöver vi fortsätta arbetet med att hitta fler konkurrensfördelar, inte införa fler hinder.

KMR/20160828

Apoteksverksamhet förstår inte vård och vården förstår inte apoteksverksamhet. Jag får många sådana tankar när jag lyssnar på avslutningen av Läkemedelsvärldens frukostseminarium med apoteksutredaren Åsa Kullgren i maj. Ett sådant övertydligt exempel är när expedierande farmaceut har problem med ett specifikt recept och därför behöver nå vården. Frågan som dyker upp är då den traditionella: Hur kan man nå förskrivaren?

Redan sättet att formulera frågan innebär att man är kvar i gamla tankegångar. I dag arbetar läkare som alla andra. Vi är lediga efter jour, på utbildning, tjänstgör på ny klinik, är föräldralediga eller vabbar, står på operation eller är till och med sjukskrivna …

Chansen att den läkare som skrev ett visst recept är tillgänglig på den klinik där receptet utfärdades just när patienten dyker upp på apoteket är ganska liten. Lösningen är inte fler telefonnummer, mobiltelefoner eller personsökare. Snarare behövs en dialog kring att det är den klinik som läkaren utfärdat receptet vid som har huvudansvaret för receptet och som i samråd med de olika apoteksaktörerna behöver bygga upp rutiner för att lösa olika problem med recept.

I dag är den elektroniska patientjournalen vid behov omedelbart tillgänglig för medarbetare vid en klinik. Det logiska vore alltså att komma överens om att vissa frågeställningar automatiskt skall hanteras av jourorganisationen vid respektive klinik eller av respektive vårdcentral. Kan den finna den som skrev receptet är det utmärkt, går inte det bör de flesta frågeställningar kunna lösas snabbt av annan läkare med hjälp av patientjournalen.

Men för att åstadkomma detta måste vi föra en diskussion kring när och hur en sådan kontakt bör tas. Initiativet behöver tas från apoteksverksamhet av det enkla skälet att läkemedel är en liten del av vårdens uppdrag och problemen är tydligast inom apoteksverksamhet. Motstånd kommer finnas inom vård där man initialt kommer att uppleva en ny arbetsuppgift som tar tid från annat. Men på sikt sparar rätt arbetssätt tid även för vården och framför allt kan vi genom det ge patienterna en säkrare och bättre vård.

Tänk annorlunda i stället för att vara frustrerad över att inte kunna nå den som skrev receptet!

Men det finns också andra frågor som bör ställas till farmaceuter och apoteksaktörer. Varför så mycket diskussioner kring nationella projekt som till exempel strukturerade läkemedelssamtal men samtidigt så lite kring andra förbättringar som kan ske lokalt?

Jag tänker på saker som det inte behövs nationella överenskommelser kring. Tjänster som till och med kan vara ett sätt att konkurrera om marknadsandelar. Frågor som fler avskilda expeditionsdiskar eller att även stora apotekskedjor erbjuder apotekskunder med särskilda behov att boka en tid hos samma farmaceut om tre månader. Då skulle också farmaceuten kunna förbereda besöket genom att gå igenom recepten, reda ut eventuella oklarheter samt se till att läkemedel finns hemma.

För det behövs varken ett särskilt uppdrag eller journalföring. Däremot ställs förstås andra krav på schemaläggning av arbetstid men också att farmaceuten med patientens tillstånd får ta del av de sparade digitala recepten även några dagar innan själva expedieringen.

Jag förstår också att patienten har information som kan behövas vid expedition men det måste ändå vara enklare att snabbt genomföra en tillfredsställande expedition om den till delar förberetts. För att inte tala om att det vore värdefullt för många patienter att träffa en och samma farmaceut över tid.

För mig – och säkert för många andra i vården samt på apotek – skulle det vara intressant om andra och mer förutsättningslösa arbetssätt infördes som inte krävde nationella projekt. Helt enkelt mer av kreativa tankar från både vård och apotek. För var inte det ett av syftena med att omreglera apoteksmarknaden?

Texten har tidigare prublicerats i löpet. Alla kommentarer till den hittar du här.