Arkivering

Varför inte jobba gratis på semestern i år?

Lars Dagerholt
-
1

Under våren hade jag förmånen att träffa och umgås med en grupp volontärer vid ett barnsjukhus i Laos. Det slog mig hur de laddades med energi och engagemang för det yrke de valt, och möjligheten de hade att för alltid påverka människors liv.

På Lao Friends Hospital for Children i Luang Prabang jobbar idag 15 läkare, 25 sjuksköterskor och två farmaceuter. Sjukhuset ligger i anslutning till det regionala statliga sjukhuset, och behandlar barn upp till 15 år. Antalet sängplatser är 20, och varje dag tar de emot cirka 60 öppenvårdspatienter. All vård och medicin är gratis.

För att stödja personalen på sjukhuset finns möjlighet att bidra som volontär under en period. De som jag träffade var där under någon eller några månader. Flera var unga och nästan färdiga med sina läkar- eller specialistutbildningar i hemlandet, andra var mer erfarna. Ingen av dem var sjuksköterska eller farmaceut, kompetenser som de hoppas kunna finna bland sina volontärer snart. Det är ett tag sedan de hade en farmaceutvolontär på sjukhuset, och behovet är mycket stort.

Volontärernas huvuduppgift är kunskapsöverföring. Allt kliniskt arbete görs av den lokalanställda personalen. Volontärerna bidrar med kunnande och metodik som de lärt sig i sina hemländer för att stärka kompetensen hos läkare och övrig sjukvårdspersonal. Förvisso med viss modifikation. Förhållandet till engångsartiklar som munskydd och handskar är annorlunda i Luang Prabang jämfört med hemma på till exempel The Hospital for Sick Children i Toronto, ett av världens ledande barnsjukhus.

Sjukhuset drivs av organisationen Friends Without A Border som startades 1996 av fotografen Kenro Izu. Överenskommelsen med Laos regering är att etablera sjukhuset under tio år. 2025 övergår sjukhuset i sin helhet till den regionala sjukvårdsorganisationen.

Så, har du lust att bo i en av UNESCO:s utsedda världsarvsstäder med unik, bevarad miljö? Som samtidigt har en avslappnad och härlig miljö med god mat och trevliga människor? Då rekommenderar jag dig att kontakta Friends Without a Border för att spendera någon eller några semestermånader i Laos (kontaktuppgifter nedan). Det går också utmärkt att kontakta mig för mer information.

I Laos bor ungefär sju miljoner invånare. Det är ett av världens fattigare länder. Samtidigt är Laos hem för Sydostasiens bästa kaffe, ett otal fantastiska buddistiska tempel, safirer, och ett kök som inspirerats både av Kina, Vietnam, Thailand och Frankrike.

Normalt bland volontärerna finns tre till sex läkare, tre till åtta sjuksköterskor, och en farmaceut. Totalt har sjukhuset 110 anställda. Volontärerna får ingen ersättning, men Laos är ett billigt land att leva i och kostnaden för en volontär är måttliga. Till exempel får man en utmärkt middag för 15-30 svenska kronor. Satsar du på en lyxmiddag kan det bli nästan 50.

Mer om Lao Friends Hospital for Children i Luang Prabang finns på Facebook och webben:

www.fwablaos.org och https://www.facebook.com/fwabnyc/

Farmaceuten behövs i recepturen nu och i framtiden

Christina Ljungberg
-
2

I apoteksutredningen som lades fram i mars föreslås att enbart farmaceuter ska få utföra de olika delarna i en receptexpedition. Idag finns ju på många håll apotekstekniker som efter en extra utbildning kan jobba i recepturen, även om expeditionerna alltid kontrolleras och godkänns av en farmaceut.

Receptbehöriga tekniker är ofta duktiga och det fungerar idag. Ändå tycker jag att utredningens förslag är bra. Jag tänker att farmaceuter i hela receptexpeditionen skulle främja samarbete med övriga vården, gynna farmaceutisk kompetens och rekrytering av farmaceuter till öppenvårdsapotek och, inte minst, stärka patientsäkerheten.

Hur vill vi att framtidens receptexpedition ska se ut? Själv hoppas jag att framtiden kommer att ställa ännu högre krav på rådgivning och information. Om apoteken ska kunna nå sin fulla potential vad gäller att förebygga och avhjälpa problem i läkemedelsbehandling behöver farmaceuten möta kunden.

Många tror att apoteken på sikt kommer att bli färre till förmån för distanshandel. Men människor får något mer i mötet med en farmaceut, utöver själva läkemedlet. Vi som arbetar på apotek vet också vilka behov det finns av rådgivning. Utvecklingen går dock trögt, upplever jag. Apotekare blir allt vanligare inom slutenvård och nu börjar man anställa kommunapotekare, men när patienterna mellan varven är kunder på vanliga öppenvårdsapotek, där man verkligen borde kunna finna farmaceutisk kompetens, är det inte säkert att man får träffa en farmaceut vid disken.

Som apotekschef i en mindre stad kan jag förstå invändningarna om att det är svårt att hitta tillräckligt många farmaceuter för att bemanna recepturen. Men om vi tydliggör och utvecklar den roll farmaceuter har på apotek är jag övertygad om att yrket kommer att attrahera fler.

När jag upptäcker felaktiga doser och ringer läkaren möter jag glad förvåning hos kunderna: ”Vilken tur att du kollade!” Att vi alltid kontrollerar alla recept förstår inte folk om vi inte använder oss av möjligheten att tala med kunderna. Vissa fel går inte heller att upptäcka utan att kommunicera. Alldeles nyligen hade jag en kund som fått antibiotika som var avsett för någon annan. Läkaren hade råkat använda fel personnummer. Och när Acetylsalicylsyra Apofri precis kommit ut på marknaden skrevs det ofta på recept, med dosering tre gånger dagligen. Det var inget formellt fel på recepten, men när man pratade med kunderna visade det sig att de egentligen skulle ha slemlösande brus med acetylcystein.

Det finns ju elektroniska stöd nuförtiden, kanske ni invänder. EES kan till exempel hjälpa till att finna felaktiga doseringar och interaktioner. Behövs farmaceuten då?  Men ju finmaskigare de elektroniska skyddsnäten blir, desto större kompetens krävs för att upptäcka de fel som slinker igenom.

Stöden ställer också krav på att värdera de signaler man får, för att kommunicera dem på ett relevant sätt för kunden. För att avgöra vad som är relevant, behöver farmaceut och kund pratas vid, till exempel om vilka läkemedel kunden faktiskt använder just nu.

Förhoppningsvis kommer apoteken i framtiden också kunna dokumentera rådgivningen för att förmedla den till förskrivare. Att då kunna sammanfatta information på ett överskådligt och relevant sätt för nästa vårdgivare fordrar också stor kompetens.  Därför tror jag att farmaceuter i recepturen är en nödvändighet i framtiden. Vad tror du?

Viktigt att ny kunskap om p-piller också når användarna

Sara Heyman
-
0

För ett par veckor sedan kom en nyhet som borde slagit ner som en bomb. Det gjorde den inte. Det var en studie som visade att det vanligaste p-pillret ger signifikant försämrad livskvalitet.

Resultaten i studien, som gjordes av forskare vid Karolinska institutet och publicerades i tidskriften Fertility and Sterility, visar att kvinnor som åt p-piller av typen Neovletta under tre månader hade en signifikant försämrad livskvalitet mätt utifrån en internationellt vedertagen skattningsskala, jämfört med de kvinnor som fick placebo.

Att hormonella preventivmedel påverkar många kvinnors mående är väl känt. Det har dock inte tidigare bevisats i en blindad, randomiserad prövning som denna. En kohortstudie på över en miljon kvinnor i Danmark från november förra året påvisade ett möjligt samband mellan hormonella preventivmedel och depression. “Hälso- och sjukvårdspersonal bör vara medvetna om denna hittills relativt okända biverkning” skrev artikelförfattarna.

Men p-pillers humörpåverkan är inte okänt. I Neovlettas produktinformation för allmänheten står nedstämdhet och humörförändringar listade som vanliga biverkningar, det vill säga som drabbar fler än 1 av 100 användare. Tillsammans med andra, lika vanliga biverkningar som också har direkt påverkan på livskvaliteten, som huvudvärk, illamående och magsmärtor. Biverkningar är också den vanligaste orsaken till att kvinnor slutar med p-piller.

För att inte kantra i denna bloggtext måste en viktig sak bara klargöras: Det är BRA att preventivmedel finns, i alla dess former, och nödvändigt att kvinnor får tillgång till dem på ett enkelt och säkert sätt. RÖR DEM INTE! Det som händer på flera håll i världen, där tillgången till preventivmedel och säkra aborter minskas eller rentav försvinner, är ingenting annat än kränkningar av rättigheter och en hårresande tillbakagång i utvecklingen.

Men. Vi måste få förutsättningar för att kunna ta väl informerade beslut när vi ska ta börja ta preventivmedel. En fråga om blodproppsrisk är nog den enda frågan många av oss minns från ungdomsmottagningens rådgivning. Jag har hört fler än en person i min närhet säga ”Så många år som jag åt p-piller, innan jag förstod att de fick mig att må dåligt!” För där på ungdomsmottagningen, i en tid i livet där mycket ställs på ända, när man kanske befinner sig i sin första vuxna relation, och man rekommenderas p-piller, hur informerat beslut tar man då egentligen? Och om man sedan påverkas av p-pillren, hur lätt är det att definiera sitt mående, humör och grad av energi, när livet ändå är en berg- och dalbana? Och hur kan man urskilja preventivmedlets eventuella biverkning bland tusen andra faktorer som påverkar ens tillvaro?

I en artikel i KIT med rubriken “Har Sverige drabbats av hormonskräck?” från februari intervjuas en rad gynekologer och specialister. (Artikeln kom innan den blindade, randomiserade kliniska prövningen från Karolinska institutet hade publicerats.) Flera experter betonar att det kvinnor tror är biverkningar inte behöver vara det. Men att det KAN vara det. En professor i obstetrik och gynekologi vid Karolinska institutet säger: ”Det är nog orealistiskt att ett preventivmedel inte skulle ha någon som helst påverkan på hur man mår. Men det är lättare att komma över det om man tänker på att det är tidsbegränsat, ofarligt och vad man vinner på att slippa risken för oönskade graviditeter.” Hon säger också: ”Det är klart att det inte känns bra om man går runt och känner efter hela tiden.”

Biverkningar av hormonella preventivmedel är såklart svårt att forska på. Och de ekonomiska incitamenten hos företag med redan säljande, säkra preventivmedel, att börja göra kliniska prövningar för att se om deras produkt får kvinnor att må sämre, utan att ha någon ny produkt att börja sälja, är förstås minimal. Jag kan ändå inte undgå känslan av att omsorgen om kvinnors mående har skuffats undan här. Särskilt i perspektivet av vart vi kommit när det gäller preventivmedel för män.

I februari rapporterade Läkemedelsvärlden.se om en studie där en ny preventivmetod för män utvecklas, i form av en gel som injicerades i sädesledarna. Försöken gjordes på apor. Reaktionerna på vår artikel var inte oväntade: ”..slutade läsa vid ’injicerades’. Hu.” Och visst, ett kirurgiskt snitt för att injicera en spermiestoppande gel låter kanske inte supertrevligt. Men att stoppa in en kopparspiral i livmodern är heller inte på något vis smärtfritt. Och det saknar inte biverkningar. (Som av en händelse noterade jag att alla fem författarna till studien om preventivmetoden för män var kvinnor. Sen jag började läsa vetenskapliga artiklar dagligen har jag aldrig tidigare, eller senare, sett en artikel med enbart kvinnliga författare.)

Även BBC rapporterade om försöket med rhesusaporna. En expert som intervjuades kommenterade att vissa män faktiskt vill göra sin del och vara en del av lösningen. Och metoden hade potential, sa han, eftersom den inte var hormonell. En hormonell preventivmetod för män var ingen framkomlig väg, förstod man. Att be män att ta hormoner för att kontrollera sin fertilitet skulle, kommenterade den manliga läkaren, vara ”a big ask”.

Den nya kunskapen om p-piller kan förhoppningsvis bana väg för mer forskning på området, och leda till bättre information vid rådgivning om preventivmedel. Miljontals kvinnor äter p-piller. Att det finns sätt att kontrollera att man inte blir gravid är fantastiskt. Men att ta hormoner som kan försämra ens mående är inte desto mindre, även för kvinnor, “a big ask”.

EMA behöver vår vibrerande vetenskapliga miljö

Karin Meyer
-
1

I den pågående kampen om EMA är det många som framhållit hur bra det skulle vara för Sverige om vi lyckas bli nytt värdland och få den europeiska läkemedelsmyndigheten till Stockholm-Uppsalaregionen. Fokus har i många fall legat på de dynamiska effekter som skulle gynna oss och det lokala näringslivet – vad de cirka 40 000 besökare som årligen reser till EMA för att delta i möten skulle betyda räknat i hotellnätter, restaurangbesök och shopping.

Efter många år i läkemedelsbranschen, och med en start som forskare (även om den blev kort!), tycker jag att det är lite tråkigt att det är så få som pratar om vad Sverige kan erbjuda EMA och EU som helhet. Att vi redan i dag är en global forskningsnation att räkna med och att framsynta investeringar som gjordes för flera decennier sedan nu har bäddat för att vi överhuvudtaget är med i diskussionen om att få EMA hit till oss. Självklart behövs infrastruktur, logistik, bostäder och annat för att kunna ta emot EMA-personalen och deras familjer, men dessa framstående läkemedelsexperter behöver också en vibrerande vetenskaplig miljö att verka i – och den måste vi börja prata mer om nu.

Och oavsett hur det går med EMA har vi all anledning att ytterligare stärka vår position inom läkemedelsområdet genom fortsatta kraftfulla satsningar på forskning – inom akademin, vården och näringslivet. Utöver ett väsentligt bidrag till Sveriges BNP, enligt Läkemedelsindustriföreningen svarar läkemedelsexport för sex procent av de samlade svenska exportintäkterna, har Sverige allt att vinna på att vara ledare snarare än följare inom detta viktiga område. Bland annat för att det ger oss möjlighet att säkerställa att framtidens läkemedel ska kunna utvecklas och användas på ett optimalt sätt. Läkemedelsområdet är komplext och kräver ofta ett tvärvetenskapligt anslag och förhållningssätt.

Vi måste fortsätta att slå vakt om det som är unikt för Sverige i det här avseendet – universitetens roll. Vi har en lång tradition av att svenska universitet har en viktig position som samarbetspart med både sjukvård och näringsliv, något som i kombination med våra unika register ger oss bättre förutsättningar än snart sagt något annat medlemsland att utveckla och optimera EMA:s viktiga arbete.

Kort sagt: Stockholm har mycket att erbjuda EMA, inte minst när man, som regeringen nu gör, betonar kopplingen till Uppsala. Förutom ett internationellt erkänt medicinskt universitet (som Stockholm onekligen också kan ståta med) finns där också Statens veterinärmedicinska anstalt och inte minst, Läkemedelsverket. Vi som arbetar inom läkemedelsområdet vet redan att svenska Läkemedelsverket åtnjuter stor respekt internationellt. Det fick vi återigen bekräftat vid den nyligen arrangerade Läkemedelsriksdagen som gästades av just EMA:s högste chef Guido Rasi som uttalade sig tydligt på den punkten: ”Sverige har den starkaste läkemedelsmyndigheten i EU”.

Om EU:s regeringschefer beslutar att välja Sverige som nytt värdland kommer EMA att placeras i en av Europas mest vibrerande vetenskapliga miljöer, i Norra Hagastaden mellan Stockholm och Solna – perfekt beläget intill Karolinska Institutet och Nya Karolinska Sjukhuset, ett stenkast från E4 som tar en till Uppsala på en dryg halvtimme, och på cykelavstånd från ett flertal ledande läkemedelsföretag. Det skulle inte bara Sverige tjäna på, utan hela Europa.

Vad vill apoteken egentligen med receptexpedieringen?

Mikael Hoffmann
-
8

Det går inte att undvika att vara uppriktig. Jag kliar mig i huvudet. Jag förstår inte riktigt. Å ena sidan agerar apoteksaktörer kraftfullt för att få utveckla nya – och särskilt ersatta – apotekstjänster. Å andra sidan finns missnöje i varje fall hos apoteksaktörer kring förslag från Nya apoteksmarknadsutredningen på kravet att enbart legitimerad personal, det vill säga apotekare och receptarier, ska få genomföra receptexpedieringar.

Å ena sidan betonas det vilken viktig verksamhet expediering är. Å andra sidan rapporterar farmaceuter att det ställs krav på att reducera tidsåtgång vid expediering. Å ena sidan ska känsliga saker avhandlas på apotek. Å andra sidan är miljön oftast så öppen så att alla runt omkring kan höra vad som sägs.

Samtidigt som alla farmaceuter jag talar med trycker på att apotek är en del av hälso- och sjukvården verkar det inte i praktiken lika viktigt att legitimerad personal genomför det som är apotekens kärnverksamhet – att expediera receptbelagda läkemedel.

Jag förstår fuller väl att det saknas apotekare och receptarier. Jag förstår mycket väl att apotekstekniker kan genomföra en expedition säkert under en legitimerad farmaceuts ansvar. Och det kan också vara inte bara en besparing utan också ett smidigt sätt att hantera kundströmmar, särskilt på mindre apotek. Men ger det möjlighet till att utveckla och fördjupa expedieringstillfället på de sätt som beskrivs i andra sammanhang?

Det är inte jag som läkare som ska säga vad som är rätt här. Det är i första hand farmaceuterna själva som ska göra det tillsammans med Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som har tillsynsansvar för den del av apotekens verksamhet som är en del av hälso- och sjukvården som till exempel expediering av receptbelagda läkemedel. Men jag kan inte frigöra mig från att det är något som skorrar lite här.

Kan det vara att misstaget vi gör är att vi talar om att ”expediera receptbelagda läkemedel”? Att vi använder en teknisk beskrivning av något som vore mycket bättre att beskriva som att ”göra det praktiskt möjligt för patienten att genomföra sin läkemedelsbehandling så som avsikten var vid beslutet av patient och ordinatör i vården”? Använder vi den senare beteckningen blir det också mycket tydligare att det där med att expediera förpackningar är den lilla delen, medan att det där med att stödja patienten är den stora och viktiga.

Kanske kan vi då också ta ett steg ifrån dagens recepttänk med inlåsning av farmaceuter kring itereringar, förpackningsstorlekar med mera som läkaren enligt dagens regelverk måste ange i receptet trots att det i flertalet fall styrs av läkemedelsförmånen som läkaren inte kan påverka.

Tänk om kärnverksamheten verkligen var att se till att patienten har tillräckligt av läkemedel hemma för att kunna genomföra behandlingen i drygt tre månader framöver, och att patienten förstod anvisningar och vilket läkemedel som var vilket? Tänk om apotek bokade återbesökstid för patienten hos samme farmaceut om 10-12 veckor så att patienter med många läkemedel kommer när det är lugnare på apotek och så att expedieringen kan förberedas dagen innan så att rätt läkemedel finns hemma? Tänk om vi tänkte mer fritt kring detta och mycket mera?

För att kunna utveckla kärnverksamheten i den riktningen tror jag det behövs fler apotekare och receptarier som möter patienten på apotek, inte färre. Men det är bara vad jag tror. Det är ni som arbetar på apotek som måste formulera behov och målsättningar – i samråd med övrig hälso- och sjukvård. Än viktigare för mig som utomstående är att förstå vad å ena sidan farmaceuterna själva står för och vad å andra sidan apoteksaktörerna står för, och en tydlighet från er båda när era uppfattningar skiljer sig åt.

Dags att ta efter Finland och införa läkemedelsfostran även i Sverige?

Lars Dagerholt
-
0

I mitt arbete ser jag dagligen exempel på hur vi använder läkemedel på mindre lyckade sätt. Jag ser också hur vi använder sådant som folk tror är läkemedel – och inte minst även sådant som folk använder just därför att det inte är läkemedel.

Den första gruppen tror att läkemedel är lika med bot – oberoende hur det används. Och blir förvånade, arga och besvikna när det visar sig att läkemedel också kan ha andra effekter. Inte minst negativa biverkningar.

Den andra gruppen köper preparat på nätet eller genom kontakter. Det är smidigt och ibland billigare än att behöva gå till sin läkare och sedan apoteket. Det kan också vara praktiskt om man egentligen inte är sjuk, men vill uppnå någon annan effekt. Att förpackningen som ser förtroendeingivande ut och bär kända företagsnamn kanske inte alls innehåller det som står på etiketten är inget de tänker på.

Den tredje gruppen skyr läkemedel, övertygade om att läkemedelsindustrin och läkare är i maskopi med varandra för att göra dig illa. Denna grupp litar blint på hörsägen, rykten och ”alternativ vetenskap”.

Det finns även en fjärde grupp, som kanske inte är lika extrem som de som jag nämnt innan, men som innehåller komponenter av okunskap om läkemedel och dess effekter. Den här gruppen samlar många, däribland mig själv. Även om jag efter cirka 25 år i branschen har plockat upp ett och annat korn av kunskap.

Utmaningen för alla dessa är att vi är utlämnade till att lita på den expertis som erbjuds när vi blir sjuka. Och graden av tillit varierar. På samma sätt varier det hur vi väljer att agera och bidra till tillfrisknande eller lindrande av vår sjukdom (eller om vi strävar efter någon annan medicinsk effekt).

Det som styr vårt agerande och våra tankar är hur mycket kunskap vi har.

I Finland finns något som heter Läkemedelsfostran i läroplanen för grundskolan. Redan i lågstadiet tas de första stegen, som följer eleven hela vägen upp i högstadiet.

Syftet är att lära barn och ungdomar att använda läkemedel förnuftigt och att vid behov finna pålitlig ”icke-alternativ” information om sina läkemedel och behandling.

Sannolikt finns fler positiva effekter av ökad förståelse och kunskap om läkemedels effekter. Inte minst vad gäller att förhindra missbruk eller felaktigt användande.

En sidoeffekt skulle även kunna vara att skapa större intresse för medicin och vetenskap. Inte helt fel för ett land beroende av högteknologisk industri och tjänster för att klara vårt goda välstånd.

Det kan vara dags för läkemedelsfostran även i Sverige.

 

Farligt när media inte skiljer på åsikter och fakta

Ingrid Helander
-
14

UPPDATERAD. Jag missade direktsändningen av Studio Etts inslag om mässling och vaccin på grund av hämtning av barn på skola och förskola. Och tur var väl det. Ett värre public service-haveri är svårt att tänka sig. När jag väl fick möjlighet att lyssna kunde jag åtminstone pausa inslaget med jämna mellanrum för att hämta andan. Det behövdes.

För dig som missade programmet, och då mer specifikt inslaget om det pågående mässlingsutbrottet i Stockholm (det finns här), kan det kort sammanfattas med: smittskyddsläkare i Stockholm kommenterar det pågående utbrottet och beskriver vad mässling är och vilka risker sjukdomen innebär. Annan person som bloggar om ”hälsosamt familjeliv” berättar om varför hon har valt att inte vaccinera sitt yngsta av tre barn sedan hon börjat ”läsa på mer om kost och hälsa och börjat bygga upp sitt immunförsvar.”

Personen får på bästa sändningstid i ett av Sveriges Radios tyngsta nyhetsprogram lägga ut texten om hur man genom att äta bra, tillföra kroppen höga doser A-vitamin och bygga upp tarmfloran kan komma undan sjukdomen med “några dagars feber”.

Inte EN gång får hon frågan om vad hon baserar sin kunskap på eller hur hon ställer sig till den samlade vetenskapens kompetens inom området.

Däremot får hon ”som läst på väldigt mycket om vaccin” svara på hur hennes omgivning reagerar på beslutet att inte vaccinera. Jo, hon upplever att många är skeptiska till hennes beslut och säger att det inte är helt lätt att bemöta, men att de i hennes närhet litar på henne och hennes omdöme.

Säg det till de barn eller vuxna som av olika anledningar inte kan vaccinera sig och som måste förlita sig på den övriga immuniteten i samhället. Alla barn under 18 månader som inte hunnit få vaccinet saknar till exempel skydd. Och säg det till ditt egna ovaccinerade barn som riskerar att smittas vid exempelvis en utlandsresa – på flera håll i Europa cirkulerar fortfarande sjukdomen, och därmed drabbas av sjukdom och allvarliga följdsjukdomar på grund av ditt val.

Samma dag publicerar Aftonbladet Debatt en artikel av Jonas Ludvigsson, barnläkare och professor vid Karolinska institutet och Örebro universitetssjukhus, om betydelsen av vaccin just med anledning av det pågående mässlingsutbrottet i Stockholm.

Artikeln i sig är saklig, men eftersom medier i allmänhet numera tycks se vaccin som en åsiktsfråga, hur starka vetenskapliga bevis det än finns vad gäller effekt och säkerhet, har man som läsare givetvis möjligheten att tycka till: ”Jag håller med” och ”Jag håller inte med”. I skrivande stund har närmare hälften av de drygt 11 000 personer som ”tyckt till” svarat att de inte håller med om skribentens budskap.

Vad blir nästa fråga att ”debattera”? Är jorden platt eller rund? Rösta på alternativet som stämmer bäst med din livsåskådning!

Jag vet inte vad omröstningen på Aftonbladet.se är tänkt att tillföra, men det kan konstateras att vaccinskepsisen och misstron mot vetenskap är allmänt utbredd och att det krävs stora insatser för att möta detta.

Visst är det bra att ha ett kritiskt öga. Men det gäller inte minst till de källor man bygger sin egen övertygelse på. Samma dag som Studio Ett havererade i vaccinfrågan genomfördes Källkritikens dag på Kulturhuset i Stockholm. Sammanträffandet är nästan ironiskt.

Jag har stor respekt för de journalister som arbetar på Sveriges Radio. Inte minst för programledarna i Studio Ett som varje dag sätter sig in i nya komplexa områden och lyckas göra både initierade och förklarande inslag. Det svåra att förstå med vaccininslaget är varför de båda inbjudna gästerna, en smittskyddsläkare med mångårig akademisk och praktisk kunskap om ämnet och en hälsobloggare gavs samma ”status” och varför de så självklara frågorna till den senare uteblev.

Även om varje person har rätt till sin egen åsikt måste seriösa medier kunna skilja på åsikter och fakta. Detta är särskilt nödvändigt när magkänslor och egna åsikter blir vedertagna sanningar i stort sett alla andra kanaler.

Annars riskerar det sluttande plan vi nu befinner oss på att bli riktigt farligt.

Mer relevanta fakta om mässling och vaccin kan du läsa här, (jo, mässling är en farlig sjukdom), här (nej, vitamin A kan inte ersätta mässlingsvaccin) och här (ja, vaccin mot mässling är säkert och effektivt).

UPPDATERAT: Efter den massiva kritiken mot vaccininslaget följde Studio Ett dagen efter upp med en intervju med statsepidemiolog Anders Tegnell från Folkhälsomyndigheten. Öppningsfrågan var: Finns det NÅGOT i resonemanget som stämmer? Inslaget “Vaccination räddar miljoner barn varje år” hör du här.

Oprofessionellt beteende riskerar patientsäkerheten

Christina Ljungberg
-
0

”På det här apoteket hjälper ALLA till att plocka varor.” Jag hade blivit inlånad till apoteket för att det skulle vara mycket att göra.  Men det var nästan inga kunder alls och jag hade plockat varor mest hela dagen. Jag läste något meddelande på intranätet när apotekschefen smög upp bakom min rygg och fällde sin syrliga kommentar.

Hon hade inte befunnit sig på apoteksgolvet på hela dagen och hade hon börjat plocka varor hade hon sett vad jag hade prickat av på listan. Jag blev arg och ledsen i stunden, sen ville jag aldrig mer bli utlånad till det apoteket.

Det är många år sedan nu, långt innan jag var chef eller jobbade på mitt nuvarande apotek. Jag var underordnad, och både under apotekspraktiken och efter märkte jag hur en del medarbetare, ofta chefer, gärna tog ut sitt dåliga humör på omgivningen. Kanske var det inte oftast cheferna, men det märktes mer och sved värre när en chef betedde sig illa.

På de flesta apotek jag har jobbat på har det varit bra stämning, men jag har lärt mig snabbt vilka medarbetare jag går till med frågor och vilka jag passar mig för att ställa ”dumma” frågor till. Fort lär man sig också vilka som kan förlora humöret och snäsa åt andra, särskilt när det är stressigt.

Självklart får människor svårare att behärska sig när de känner sig pressade och trötta, men ibland förekommer ursäkter som att man ”säger som det är”, ”är rak” eller att ”tonen är rå, men hjärtlig”. Egentligen tycker jag bara att det finns en bra beskrivning av beteendet; man är otrevlig och oprofessionell. Självklart ska man kunna be en kollega att hjälpa till att plocka varor, men vi måste uttrycka oss respektfullt mot varandra.

När jag själv blivit drabbad av sura kommentarer har jag mest sett det som mitt problem. Men så läste jag en artikel i Läkartidningen om hur dåligt uppförande påverkar patientsäkerheten, och även om artikeln främst berörde vårdpersonal gäller det förstås även på apotek.

När någon beter sig illa tappar den drabbade fokus från sin huvudsakliga uppgift. I studier presterar studenter som fått utstå oförskämdheter innan en examination sämre både på kreativa och rutinuppgifter. Man undrar ju om den farmaceutiska kontrollen också brister lättare om farmaceuten är upprörd över händelser i apoteket? Man kan behöva ”prata av sig” med andra medarbetare, och händer saker ofta kan det ta tid från verksamheten.

En annan studie på sjukhus visade att avdelningar med dåligt samarbetsklimat hade svårare att implementera standardiserade rutiner. Även på apotek är det ju viktigt för patientsäkerheten att vi klarar att ta till oss, och arbeta efter, gällande rutiner.

Otrevligt arbetsklimat föder också otrygghet. Rädslan för att göra fel kan överskugga viljan att göra det bästa för patienten och det kan även kännas svårt att tillstå misstag man gjort, vilket gör dem svårare att rätta till. Som med alla patientsäkerhetsfrågor måste problem hanteras på flera nivåer, och ska inte skyllas på enstaka individer.

Företagen har sina uppförandekoder, men i vardagen på apoteksgolvet får vi alla hjälpa till genom att behandla varandra med vänlighet och respekt. Och när vi möter dåligt uppförande inom apoteksvärlden, våga prata om det, hur det påverkar stämningen på apoteket och arbetsinsatsen, utan att för den skull bara skylla den på enskilda medarbetaren som kanske känner sig pressad över bristningsgränsen.

Vid felexpeditioner är det mer intressant hur felet uppkommit och bäst kan förebyggas, snarare än vem som gjort felexpeditionen. Jag önskar att vi kunde tänka på ett liknande sätt när det gäller oprofessionellt och otrevligt beteende. Hur förebygger vi det bäst?

Dags att komma i kapp allmänhetens förväntningar

Karin Meyer
-
0

När man som jag verkat inom läkemedelsområdet ett tag vet man att vissa förändringar tar (för) lång tid att implementera. I det dagliga omger vi oss med kollegor och organisationer som vet att det är så och vi i branschen är så vana vid det att vi förväntar oss att allmänheten också vet det. Så är det inte.

Ett exempel är detta med journaler och nationell läkemedelslista. En nära familjemedlem tvingades nyligen uppsöka vård i ett annat landsting. När hen fick höra att det inte finns en inbyggd automatik som gör att information om behandlingar och läkemedelsförskrivningar som påbörjats i ett landsting finns tillgänglig i alla landsting och på alla apotek blev personen i fråga mäkta förvånad.

Att vi i Sverige har personnummer som fungerar närapå överallt i samhället och att information samlas inom andra områden gör att allmänheten tar det för självklart att det gäller även inom vården.

Ett annat exempel är patienters skydd vid eventuella läkemedelsskador. I Sverige finns en läkemedelsförsäkring som gäller för de flesta läkemedel (cirka 99 procent) som säljs i Sverige och förskrivs inom svensk sjukvård. Den försäkring som finns är dock frivillig och för att omfattas av denna krävs att läkemedelsföretaget är delägare i LFF Service AB. Detta leder till att det förskrivs läkemedel som inte omfattas av försäkringen, vilket medför risker för patienter. Dessutom är informationen om detta till patienter olika i olika delar av landet. Vem har överblicken om hur förskrivare får denna information i sina förskrivarstöd? Ger man denna information på alla apotek? Om svar finns på dessa frågor, hur sprids dessa goda exempel?

Ytterligare en aspekt kopplat till detta är när man köper läkemedel på internet. Allt fler gör sina läkemedelsköp över internet och som kund tänker man kanske mer på pris än vad som kan hända om något går fel. För att läkemedelsförsäkringen ska gälla vid internethandel krävs att företaget bakom sajten innehar tillstånd att bedriva detaljhandel med läkemedel och har anmält detta till Läkemedelsverket.

Problematiken kring läkemedelsförsäkringen utreddes grundligt i ett delbetänkande av läkemedels-och apoteksutredningen år 2013 där utredaren fick i uppdrag att lämna förslag till förbättrat skydd för den enskilde och där förslagen inte fick innebära att läkemedelsförsäkringen urholkas eller komma i konflikt med EU-rätten. Konkreta förslag togs fram till hur skyddet kan förbättras, men inget har hänt på området. Dags att ta tag i detta.

Minimikravet borde vara att den enskilde i förekommande fall blir informerad och kan göra ett aktivt val och kan få ett utbyte till en produkt som omfattas av läkemedelsförsäkringen utan kostnad. Det är med viss förvåning man kan konstatera att när vi talar så mycket om patientcentrerad vård och en högre grad av delaktighet och individuellt ansvarstagande, har en så pass viktig fråga hamnat i skymundan.

Inom läkemedelsområdet verkar det finnas ett stort glapp mellan allmänhetens förväntningar och verkligheten. En nationell läkemedelslista är på väg och är ett steg i rätt riktning, men kommer att vara i bruk tidigast år 2019, och då kommer vi att ha ett system som en stor del av allmänheten redan tror finns. Liknande fenomen är det kring skyddet mot läkemedelsskador där allmänheten ser det som självklart att det är en säkerhet som är lika för alla och inbyggt i systemet.

Det börjar med andra ord bli dags att ”komma i kapp” allmänhetens förväntningar och krav inom båda dessa områden. Det kan ju knappast anses orimligt.

Det är inte lätt att samverka om vi inte är överens om roller

Mikael Hoffmann
-
0

Stiftelsen Nätverket för läkemedelsepidemiologi, NEPI, har under 2015 och 2016 genomfört ett projekt som vi kallar ”Samverkansprojektet” där syftet har varit att redovisa en diskussion mellan patienter och berörda yrkesgrupper – apotekare, läkare, receptarier och sjuksköterskor – kring vilka hinder de ser i läkemedelskedjan och vad som kan göras åt dessa hinder.

Något som förvånat många som läst rapporten är att de problem som projektet redovisar till stora delar inte finns beskrivna inom den nationella läkemedelsstrategin. Men det är förstås inte så konstigt. Den nationella läkemedelsstrategin utgår från en inventering kring vilka problem organisationer – sjukvårdshuvudmännen, apoteksföreträdare, myndigheter och yrkesorganisationer – lyfter fram. Samverkansprojektet försökte identifiera hinder i vardagen som stör de som dagligdags arbetar i läkemedelskedjan, eller förväntas genomföra behandlingen själva i hemmet. Det hade varit konstigt om så skilda ansatser skulle landa i samma hinder.

Det är klart att det finns viss överlappning. Behovet av en nationell läkemedelslista är tydligt framhävt i nationella läkemedelsstrategin. Samma behov är framträdande i samverkansprojektet, men då mer utifrån att patienten behöver veta vilka läkemedel hen ska ta, hur, när och varför, samt att den personal som möter patienten vid vårdinrättningar och på apotek också behöver veta samma sak.

Deltagarna i samverkansprojektet tar dock frågan ett steg vidare och beskriver ett behov av att kunna dela annan information mellan ordinatör, expedierande farmaceut och patient och att detta måste kunna ske dubbelriktat – fast med patientens tillstånd förstås.

En av de viktigaste slutsatserna från samverkansprojektet är att vi faktiskt saknar en gemensam och organisations- och yrkesöverskridande beskrivning av processen läkemedelsordination – beredning/expedition – administrering/egenadministrering. Det är inte lätt att samverka om vi inte är överens om roller och ansvar och vilket ansvar vi tar över i det vi i projektrapporten lite slarvigt kallar läkemedelskedjan (läkemedelspiralen vore ett bättre namn eftersom patienten går från vård till apotek och åter till vård och till apotek och så vidare). Många i projektet, och det gällde även farmaceuterna själva, anger en stor osäkerhet kring den farmaceutiska rollen och detta vare sig vi talar om öppenvårds- eller sjukhusfarmacin.

Det är inte lätt att samverka om läkare inte förstår vad farmaceutisk kontroll innebär och vilken frustration man som expedierande farmaceut kan uppleva över brist på information och brist på tid för att kunna göra ett bättre jobb. Det är inte lätt att samverka om farmaceuter och läkare inte menar samma sak med att ordinera och att följa upp. Det är inte lätt att samverka om vi inte diskuterar även sjuksköterskors roll, sjuksköterskor som inte bara administrerar läkemedel utan även träffar patienter i flera skilda sammanhang men också ibland ordinerar läkemedel.

Vill du bidra till samverkan? Läs gärna slutrapporten för samverkansprojektet som du hittar på NEPI:s hemsida. Den redovisar hur 57 farmaceuter, läkare, sjuksköterskor och patienter beskriver sin verklighet. Enbart det faktum att alla tillfrågade ville vara med och att de enstaka som inte kunde vara med under hela projekttiden över två år själva rekryterade efterträdare visar hur viktigt de tyckte arbetet var.

Har du tankar eller frågor efter att ha läst rapporten är du välkommen att höra av dig till mikael.hoffmann@nepi.net

 

Hur kan det vara så svårt, när vi löst så mycket annat?

Sara Heyman
-
0

I veckan har vi kunnat läsa om de sorgliga konsekvenserna av att sjuksköterskor fattas i svensk sjukvård. DN Stockholm har rapporterat om svårt sjuka barn som fått åka utomlands eftersom intensivvårdsplatserna för barn på NKS är för få.

Artiklarna är bara de senaste i raden som skrivits på temat sjuksköterskor. Ekot berättade, också den här veckan, om en fördubbling av antalet anmälningar rörande arbetsmiljön i sjukvården.

Januarinumret av tidningen Vårdfokus publicerar en kartläggning över hur många sjuksköterskor som lämnat landstingen och regionerna de senaste åren. Ökningar ses i hela landet, med dramatiska uppsägningssiffror i bland annat Skåne och Uppsala.

Statistiken är ingen blixt från klar himmel. Med ett så välkänt problem, hur kan det vara så att sjukhuschefer och politiker inte lyckas göra landstingsstyrd sjukvård till en arbetsplats där sjuksköterskor vill stanna kvar? Hur kan det vara så svårt?

I veckan kom SCB med en rapport om sjuksköterskor som lämnat vården. Inte heller den innehöll några överraskningar. Över hälften av de tillfrågade ansåg att lönen i förhållande till arbetsbörda var en helt eller till stor del bidragande anledning till att man lämnat vården. 60 procent angav liten möjlighet att styra över sin arbetssituation som en viktig faktor. 45 procent svarade att psykisk påfrestning, som till exempel stress, bidrog till beslutet.

Det verkar vara tradition för landstingen att kapitalt misslyckas med att rekrytera och behålla sjuksköterskor, att stoppa huvudet i sanden och dessutom på något vis överraskas av sina egna misslyckanden. Vi kan backa ända till 1800-talets slut, då sjukhusvården började byggas ut i Sverige. I en bok om Svensk sjuksköterskeförenings historia med titeln Okänd, godkänd, legitimerad, skriver författaren Eva Bohm lakoniskt: ”Ty då det gällde sjukhusbyggande hade man gjort samma missgrepp som också framgent skulle göras: byggt utan att samtidigt planera hur personal skulle anskaffas till sjukhusen!”

En lärdom från 1800-talet som NKS kunde ha tagit in.

I samma bok kan man läsa om hur Svensk sjukskötersketidning 1910 (Obs! Året!) har fått in ett stort antal insändare från sjuksköterskor som berättar om hur utmattade de är. ”Knappast någon söndagsvila alls. Inga vikarier fanns, varför ledighet för en sjuksköterska betydde dubbelt arbete för hennes kollega.” Känns det igen, någon?

Det handlar inte om att uppfinna något extremt avancerat. Redan Florence Nightingale, skaparen av sjuksköterskeyrket, insåg att kvalificerad arbetskraft kräver kvalificerad ersättning.

Florence Nightingale ansåg att omvårdnad var en konst, och den finaste av alla konstformer. Det skulle betalas därefter. Ersättningen handlade också om att få de som var kvalificerade för yrket, och inte vilka som helst.

Men hon hade fler än ett argument. ”Det är alltid billigare att betala arbetskraften dess fulla värde. Underbetald arbetskraft är dyrare” skrev hon 1869 – ett citat fullt tillämpbart i dagens debatt, förslagsvis i sammanhanget bemanningslösningar i vården.

(De som i sjuksköterskelönedebatten säger ”Vi är inga Florence Nightingale!” har därför tyvärr missat väsentliga delar av historien. Visserligen var Florence Nightingale religiös, men det var knappast något kall allena som skulle driva sjuksköterskorna enligt henne.)

Vi har gjort enorma medicinska framsteg sen slutet av 1800-talet. Vi utför avancerade operationer och har läkemedel till buds som man inte kunnat drömma om, då när inte ens penicillinet fanns. Hur kan det då vara så att vi står och stampar med de organisatoriska bekymren det innebär att göra sjukvården till en attraktiv arbetsplats och vårdorganisationen funktionell?

Det kan inte vara omöjligt att göra våra sjukhus till platser där sjuksköterskor vill och orkar jobba. Det kan inte vara ett så stort problem att göra så att en utbildning till specialistsjuksköterska lönar sig, som en vidareutbildning lönar sig i alla andra branscher.

Det kan inte vara rimligt att Sverige 2017 skickar sjuka barn till Oslo medan egna, fullt utrustade och nybyggda, intensivvårdssalar står oanvända här hemma.

Dags att bli världsbäst på miljö och läkemedel

Lars Dagerholt
-
1

För några veckor sedan kom Barack Obamas jobberbjudande från Spotifys vd Daniel Ek. Den nya tjänsten var ”President of Playlists”. Lämplig bakgrund för att söka den var ett nobelpris liksom att ha lett ett land under åtta år.

Spotify är ett lysande exempel på svensk teknologi och innovationskraft i en sektor där det finns fler framgångsrika företag som vinner mark ute i världen.

Ett annat område som varit framgångsrikt i Sverige är teknologi och kunskap för en bättre miljö. Till exempel var det inte länge sedan USA:s tidigare ambassadör i Sverige, Mark Brzezinski, hade fokus på att bevaka och verka för att skapa kontakter mellan svenska och amerikanska aktörer inom området. Och i Världsnaturfondens senaste rankning placerade sig Sverige på fjärde plats i världen vad gäller innovationer kopplade till miljö.

Vi har med andra ord en stark historia och ett patos för miljöfrågor i Sverige. Dessutom är vi lyckligt lottade med en till stora delar ännu oförstörd natur. Till detta kan läggas att vi tidigare haft en ledande roll för att driva frågor kring läkemedel och miljö.

Till exempel var det svenska Läkemedelsverket som förde upp miljön på agendan för de regulatoriska myndigheterna i Europa. Svenska Läkemedelsindustriföreningen, Lif, tog initiativet till världens första, och fortfarande enda, miljöklassificering av läkemedelssubstanser i Fass.  Och inte minst ska nämnas forskningsprojektet Mistra Pharma som avslutades år 2015 och som fortfarande är en av de största satsningarna på forskning inom området någonsin.

I dag hör vi mindre om miljö och läkemedel.

På den förestående globala konferensen för farmaceuter i Stockholm i maj, Pharmaceutical sciences world congress, har miljöfrågan till exempel endast ett litet inslag. Är detta en indikator på ett bristande miljöintresse månntro?

Jag vill hellre tro att den naturliga utvecklingen är att även läkemedel designas, tillverkas och används med minsta möjliga negativa miljöpåverkan. Det gäller de flesta andra produkter vi omger oss med.

Med tanke på vår bakgrund borde Sverige vara en lämplig plats för att driva forskning och utveckling av kunskap på området. Vi är historiskt duktiga på medicin liksom kemi och tillämpad vetenskap.

Jag hoppas att dagens stiltje bara är ett tillfälligt lugn, och att utvecklingen inom området snart tar fart igen.

Vinsterna med läkemedel som är mindre skadliga för miljö och omgivning är uppenbara.

Minsta kravet är att kolla vad vetenskapen säger

Ingrid Helander
-
2

De menar att de har ett kritiskt förhållningssätt och inte låter sig luras av vare sig big pharma eller, enligt egen uppfattning, korrupta myndigheter och forskare. Ett av favoritämnena är vaccin, som ses som bland det farligaste som finns och inget annat än ett långsamt förgiftande av mänskligheten.

De senaste dagarna har vi på Läkemedelsvärlden.se stiftat närmare bekantskap med den faktaresistenta argumentationen i och med publiceringen av en artikel om Donald Trumps vilja att låta vaccinskeptikern Robert Kennedy Jr leda en vaccinsäkerhetskommission.

Artikeln väckte intresse hos många läsare, däribland ovan nämnda ”kritiker”. Mot bättre vetande och med ambitionen att bemöta absurda påståenden på ett sakligt sätt ägnade jag minst en halv dags värdefull arbetstid åt detta. Ett misstag jag inte gör om. Att försöka övertyga någon som argumenterar med cirkelresonemang och ställer krav på omvänd bevisbörda i stil med ”bevisa att vaccin inte ger autism, men inte via vetenskapliga studier för de är ändå förvanskade” låter sig helt enkelt inte göras. Vi delar inte samma grundläggande värderingar och bild av verkligheten.

Att läkemedel i allmänhet och vaccin i synnerhet väcker starka känslor av de mest irrationella slag är inget nytt och alla har naturligtvis rätt att uttrycka sin åsikt. Men osaklig och ovetenskaplig ryktesspridning om speciellt vaccin är ytterst problematisk eftersom den drabbar alla.

Det spelar heller ingen roll att vaccinering mot polio i stort sett har utrotat sjukdomen (år 1988 rapporterades 350 000 fall, år 2015 74 stycken), enligt Folkhälsomyndigheten, eller att upprepade studier inte kunnat fastslå något orsakssamband mellan vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund och autism. Det senare ryktet fick fäste efter en artikel av Andrew Wakefield i the Lancet 1988. Artikeln drogs senare tillbaka av tidskriften eftersom den visade sig ha flera allvarliga brister och Wakefield förlorade sin brittiska läkarlegitimation.

Information som denna rinner dock av luttrade vaccinskeptiker som vatten på en gås och att ägna tid åt argumentation är inget annat än bortkastad tid. Men det betyder inte att du står maktlös – tvärtom.

Att spridning av information – verklig eller fejkad – är ett maktmedel råder det ingen tvekan om. Kanske avgjorde det till och med det amerikanska presidentvalet. Men det är inte förrän informationen landar hos mottagaren som makten utövas, och som mottagare sitter du därför på det största maktmedlet av alla. Ingenting i någons Facebook-flöde, på Twitter eller på någons blogg kan påverka om inte du ger tillåtelse därtill.

I dag kan vem som helst, med hjälp av gratisverktyg och mallar, snickra ihop en hemsida som ser både seriös och vederhäftig ut. Sedan är den bara att fylla med innehåll och som avsändare kan du i stort sett tapetsera sidan med vilka knasigheter som helst och börja sprida.

Min poäng är att det är du som mottagare som har ansvaret för vad som sedan händer. Det är du som måste ha koll på vem avsändaren är, vad du gillar, delar vidare – och framförallt – hur du själv förhåller dig till innehållet och vilka praktiska beslut du fattar utifrån det.

I dagens medieklimat är källkritik viktigare än någonsin och borde vara ett självklart inslag i skolan redan från årskurs ett (minst). Hatten av för serietidningen Bamse som i sitt kommande nummer uppmärksammar vikten av källkritik på internet även för de yngsta. Den som redan passerat skolåldern, eller vuxit ur Bamse, får i stället anstränga sig och att ta eget ansvar för att kolla och dubbelkolla ursprunget för informationen.

Fakta, tyckande och uppmaningar om läkemedel och vaccin hör till ämnen som sprids och delas flitigt. Men oavsett vad du ramlar över är det minsta kravet att undersöka vad den etablerade forskningen har att säga. Denna information är bara ett klick bort och hittas bland annat hos Läkemedelsverket, Folkhälsomyndigheten, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, och Världshälsoorganisationen, WHO.

Även om det i dag är lätt att sprida desinformation och åsikter förpackade som fakta är det lika lätt att hitta fakta backad av vetenskapen.

Höj blicken och se vad vi på apotek faktiskt gör

Christina Ljungberg
-
1

Det är lite som att försöka springa i sirap såhär års, allt som ska fixas och planeras. Allt det där praktiska saktar ner en och håller fast. På jobbet känns det som att jag konstant byter fokus mellan alla uppgifter som på något mystiskt sätt verkar hopa sig just nu, inventering, egeninspektion, kommande kampanjbyte och allt annat.

Jag kan ju skylla på att det snart är jul, men om jag ska vara ärlig så kan jag känna av sirapen lite då och då under hela året. Men när jag känner att jag sjunkit alltför djupt i praktiska detaljer brukar jag försöka höja blicken och försöka se vad vi faktiskt gör på apotek.

Läkemedel utför mirakel varje dag och det krävs, till skillnad från alternativmedicinska behandlingar, ingen tro utöver att följa ordinationen. Det är egentligen helt fantastiskt att en liten tablett, kapsel, kräm eller vad det nu är kan påverka våra liv och öden.

Jag har svårt att googla mig till någon statistik på hur många hjärt- kärlhändelser vi förebygger med statiner i Sverige varje år, hur många oönskade graviditeter som undviks med preventivmedel, hur många som får en bättre skolgång med adhd-läkemedel, hur många astmaanfall som förebyggs och avhjälps, hur många sömnlösa nätter som sovs bort eller hur många irriterande eksem som läker ut.

Det är betydligt lättare att googla fram statistik på läkemedelsrelaterade problem, interaktioner, felexpeditioner och läkemedelskostnader. Naturligtvis måste vi se och lösa problem också, men såhär års kan vi ju också tänka på hur tacksamma vi kan vara för att läkemedel finns och att vi bor i ett land där de är tillgängliga och subventionerade.

Det är så tillfredställande att få arbeta i det sista steget av läkemedelskedjan och få träffa alla de människor som får uppleva nyttan av läkemedlen.

Glöm inte heller att vårt jobb är så mycket mer än bara läkemedel. ”Mitt” apotek har öppet under juldagarna och jag trodde att det skulle vara mest akuta apoteksärenden, antibiotika och liknande, som folk behövde under storhelgerna. Det har visat sig vara minst lika mycket vardagliga blodtrycksmediciner och annat de vill hämta ut. Många ensamma passar på att uträtta sina apoteksärenden för att få prata bort en stund på julafton.

Vi människor behöver varandra mer än några läkemedel. Jag hoppas att ni, kära läsare, har en härlig jul, vare sig ni står på apoteksgolvet under juldagarna eller inte. Ta hand om er och kunderna, låt inte allt det praktiska som ska ordnas i juletid bli till sirap att fastna i. Glöm inte hur viktiga vi är! Samla kraft till nya insatser på läkemedelsområdet under 2017. Förhoppningsvis kan vi hjälpa fler människor att få uppleva många framtida jular med nära och kära (eller med oss).

God jul!

Det finns en övertro på det “naturliga”

Fredrik Hed
-
15

Som frilansare har jag förmånen att göra lite av varje. Det är inte så att jag kan välja och vraka bland alla uppdrag som kommer in, men det handlar (mest) om olika uppdrag som redaktör, journalist och moderator.

Ett sådant är webbsidan Fråga Apotekaren som jag startade 2008. Där besvarar jag frågor om läkemedel, kosttillskott, naturmedel, växtbaserade läkemedel och liknande saker. Det är en allsköns blandning av frågor som kommer in, både högt och lågt, en del lite mer initierat och en del riktigt märkligt.

Sedan 2011 besvarar jag liknande frågor hos tidningen Hemmets Journal. Men vi höll på att bli oeniga direkt.

På Hemmets Journal tyckte de att frågespalten kunde heta ”Fråga naturapotekaren”. Jag satte kaffet i vrångstrupen och hoppades att jag hade hört fel. Det hade jag inte. Det är ett jättebra namn, tyckte de. Visar klart och tydligt vad det handlar om. Jag förklarade vänligt men bestämt varför det inte skulle fungera och vi enades till slut om att spalten skulle heta Fråga apotekaren om naturläkemedel. Jag tror att vi båda är ganska nöjda med det namnet.

Många av frågorna, både till tidningen och webbsidan, handlar om artros och vad som kan hjälpa till att lindra värken och ”bota” sjukdomen. Jag har besvarat frågor om glukosamin, djävulsklo, Finitro, kollagen, gurkmeja, akupunktur, Artroflex och mycket annat. Och svaret är detsamma – det finns inga bra studier så du får testa själv. Men det som är vetenskapligt bäst dokumenterat i dag är bra kost, fysisk aktivitet efter förmåga och smärtstillande mediciner.

Den märkligaste frågan jag har fått var en man som skrev och frågade efter en salva som hans mamma använde på 60-talet som gav henne väldigt lena ben. Han undrade vad den hette för han ville själv köpa den.

Många undrar över kosttillskottet Vitae Pro, om det är bra, om det fungerar, om de kan ta det med sina andra mediciner, varför det marknadsförs så hårt, om företagets påståenden om produkten verkligen stämmer och så vidare. Jag skriver med glädje att det inte är studerat och inte går att bevisa att det fungerar.

Vidare har jag svarat på frågor om magnetmadrasser (nej, de fungerar inte), om olika tillskott kan hjälpa till att gå ner i vikt (tveksam effekt), om vassle och Molkosan är bra mot hudsår (ja, en viss effekt kan faktisk finnas), vilka örter som fungerar mot mensvärk (inga), om rödbetsjuice kan sänka blodtrycket (till viss del), om det går att dela eller krossa tabletten (ibland). Det senare är en vanlig fråga från föräldrar och från äldre.

En gång kontaktades jag av en kvinna som tyckte att jag är alltför negativ när jag svarar, att bara för att det inte är studerat betyder det inte att det inte fungerar. Jag svarade till henne att det kan stämma, men om det inte är studerat kan man inte marknadsföra produkten med argument som man inte har stöd för. Hon svarade att jag inte var trovärdig eftersom jag var så negativ till kosttillskott och naturmedel.

Ganska ofta kommer det in frågor av karaktären ”Jag har en allvarlig sjukdom och behandlar med dessa läkemedel men vill egentligen inte ta mediciner så jag undrar om det finns något naturligt som är lika bra.” Många som står på Waran undrar om de kan byta till något naturligt, likaså blodtrycksmediciner och kolesterolsänkare. En kvinna som hade haft två hjärtinfarkter undrade om hon kunde sluta med medicinerna, för hon kände sig frisk som en nötkärna. Absolut inte, var mitt svar.

En annan vanlig fråga, framför allt från unga människor, är om det går att dricka alkohol samtidigt som man tar antibiotika. Helst första dagen av behandlingen. Det är viktigare att supa till än att bli frisk.

Många frågor handlar om olika psykiska tillstånd, som depression och ångest. Men då handlar det inte så mycket om naturliga alternativ, utan i stället vilka mediciner som kan kombineras för bästa effekt. Eller vilka alternativ jag rekommenderar när något inte fungerar eller ger för mycket biverkningar.

Lyckligtvis är det ytterst sällan det kommer in ”allvarliga” frågor, det verkar som att folk inser vilken typ av frågor som passar bättre i en veckotidning och på en webbsida.

Genom att besvara dessa frågor genom åren har jag kommit fram till några slutsatser: Det finns en stor skepsis mot mediciner som är granskade och godkända av myndigheterna, samtidigt som det finns en övertro på att det ”naturliga” är ofarligt. Många ställer också sitt hopp till ett tillskott eller naturmedel, i hopp om att slippa ändra sin livsstil. Det är speciellt vanligt när det kommer till övervikt och trötthet.

Det här är min sista ordinarie blogg här hos Läkemedelsvärlden.se. Det har blivit några stycken (25 tror jag att det är) och man ska ju sluta på topp, som det heter. Men jag lämnar inte helt och hållet, jag ställer dörren på glänt och hoppar in med en spontanblogg lite då och då när andan faller på.

Tack för mig och på återhörande!

Tänk gärna både fritt och rätt

Karin Meyer
-
1

Efter ett visst mått av otålig väntan så släpptes äntligen forskningspropositionen. Den är ju viktig inte bara för oss intresserade av forskning och utveckling. Minst lika betydelsefull är den för Sverige som land och som stark kunskapsnation som vill tillhandahålla en vård i världsklass för sina medborgare.

En av nyheterna i propositionen är att införa en tredje kvalitetsindikator för fördelning av forskningsmedel som ska väga lika tungt som de övriga två. De båda befintliga kvalitetsindikatorerna är publiceringar och citeringar samt storleken på de externa medel som universitetens forskare tilldrar sig. Till dessa har man nu lagt till kvalitetsindikatorn ”samverkan”.

Under många år har det talats om vikten av att universiteten arbetar med nyttiggörande och ”den tredje uppgiften”, att säkerställa att forskningen når ut i samhället. Under senare år har alla lärosäten inrättat strukturer och stöd som till exempel innovationskontor för att på ett systematiskt sätt stödja forskare i detta viktiga arbete.

Det är i sig inte särskilt förvånande att tiden har kommit att även rikta finansiella styrmedel till forskargrupper som har samverkan med omgivande samhälle som en tydlig del i sin forskning och att detta ska premieras.

Intentionen är god och självklart bör även forskare i så stor utsträckning som möjligt samverka med omgivande samhälle då det behövs både tvärvetenskap och samverkan för att vi ska lyckas lösa de riktigt stora framtida samhällsutmaningarna. Men hur ska detta mätas och följas upp? För även om nyttan av samverkan är uppenbar för flertalet forskningsområden så gäller det inte alla, och hur ska detta hanteras?

Forskningsområden där det är mindre självklart är just den mycket tidiga grundforskningen där de framtida användningsområdena kan vara svåra att definiera, men där just den nyfikenhetsdrivna forskningen fyller funktioner som först långt senare visar sig möjliggöra helt nya tillämpningsområden.

Det blir en utmaning att utforma kvalitetsindikatorerna så att det går att bedöma och därmed fördela medel på ett sätt som inte missgynnar och riskerar den fria grundforskningen.

Det är ofta man tar del av framgångsrika forskare som efter 10-15 år äntligen kunnat bilda ett företag eller som fått finansiering för produktutvecklingen. Den forskning och kunskap som varit basen för att nå så pass långt talas det inte lika ofta om, men är en så viktig grundförutsättning.

I gyllene bokstäver över ingången till aulan i universitetshuset i Uppsala finns devisen "Tänka fritt är stort men tänka rätt är större". Orden är ett citat från juristen Thomas Thorild som var student på 1700-talet. Han var en kontroversiell tänkare som väckte debatt i sin samtid, och devisen känns mycket aktuell även i dag.

Medskicket till dagens beslutsfattare är; säkerställ att det finns metoder för att nationellt kunna mäta och följa upp samverkan som kvalitetsindikator på ett sätt som inte missgynnar den fria grundforskningen, det kommer att gynna helheten i svensk forskning.

1...789...38Sida 8 av 38