Annons

Arkivering

Läkemedel vid samhällskris – vem ansvarar för att säkra tillgången?

Karin Meyer
-
4

Tongångarna har förändrats vad gäller potentiella risker för större nationella och internationella kriser eller konflikter eller i värsta fall krig. I olika informationssatsningar från svenska myndigheter uppmanas allmänheten att förbereda sig på olika sätt, bland annat genom att säkerställa man har en krislåda.

En krislåda bör innehålla ficklampa, kontanter, batterier, tändstickor, ljus, matkonserver och en radio som fungerar även utan el och internet.

De mer rutinerade så kallade ”preppers” har mer långtgående beredskap med större förråd med mat och vatten. Men hur ska vi förbereda oss för att ha tillgång till våra läkemedel?

De som går omkring och förlitar sig på att det finns en övergripande statlig funktion som säkerställer att det finns läkemedelsförsörjning i händelse av en större kris blir nog besvikna när ni fortsätter läsa denna blogg.

Det svenska totalförsvaret hade fram tills för cirka 20 år sedan stora beredskapslager av en mängd olika saker, däribland läkemedel, som skulle användas i händelse av kris. I samband med Sveriges medlemskap i EU 1995 var bedömningen att försörjningsflödena mellan länder var så stabila och säkra, liksom det allmänna världsläget, att regeringen beslöt att läkemedel inte längre behövde lagerhållas.

Det statliga monopolet Apoteksbolaget hade viss skyldighet att säkerställa viss lagerhållning till svenska totalförsvaret, men även detta försvann i samband med avregleringen av apoteksmarknaden 2009.

I en nyligen publicerad rapport från Riksrevisionen framgår att det finns stora luckor vad gäller ansvar för denna viktiga fråga, något som också Läkemedelsvärlden.se rapporterat om.

Sverige importerar i princip alla läkemedel som används i landet, och med nuvarande struktur kan vi därför räkna med att de räcker ett par dagar upp till någon vecka. Staten bör ta ett grepp om denna fråga och även ta ett ansvar för att läkemedelsförsörjningen säkras för en längre tidsperiod.

Om det är vår lagstiftning som behöver ändras så bör ett arbete omedelbart initieras för att möjliggöra lagstiftning. Ett lagutrymme verkar dock finnas för influensavaccin, för detta är det enda läkemedel som det finns ett nationellt lager som är stort och räcker länge.

I Sverige är vi vana vid trygghet vad gäller våra basala samhällsfunktioner. I Finland däremot, ett nära grannland som också är med i EU men som var hårt drabbat av andra världskriget, har man byggt upp ett system som är likt det Sverige hade tidigare.

Där har man har infört en lag om obligatorisk lagring för att trygga tillgången på cirka 1 300 basläkemedel för användning i situationer där den normala tillgången på läkemedel har försvårats eller är förhindrad. Detta borde vara något att eftersträva även för Sverige.

Det är hög tid för staten att agera i denna viktiga fråga. Andra alternativ som att allmänheten kompletterar sin krislåda med sina livsnödvändiga läkemedel eller att befolkningen håller sig friska eller bara behöver influensavaccin kan ju knappast vara realistiska.

En bransch med stora pengar och livsviktiga produkter

Sara Heyman
-
1

En av de sista artiklarna jag skrivit för Läkemedelsvärlden.se handlar om nya läkemedel som kommer att godkännas av den europeiska läkemedelsmyndigheten. Snart går jag vidare från läkemedelsbevakningen här till att bevaka sjukvården på annat håll.

Varje månad möts EMA:s expertkommitté och tar beslut om ansökningar från läkemedelsbolag. I april fick tre läkemedel grönt ljus, och därmed kommer befolkningarna i EU snart att få tillgång till ett nytt läkemedel för hiv, ett som slåss mot hjärntumörer och en effektiv smärtstillare som kan tas på ett nytt, enklare sätt.

Jag har lärt mig mycket under min tid på Läkemedelsvärlden.se. Läkemedelsbranschen är en bransch med stora pengar, där beloppen som cirkulerar när de stora bolagen köper och säljer av varandra bäst kan beskrivas som fantasisummor. Som i alla andra branscher, är det också pengar som styr. Det gör att just läkemedelsbranschen, vars produkter ju behandlar och botar oss när vi är sjuka, på ett sätt blir extra cynisk.

Hur cyniska enskilda aktörer kan vara visas inte minst i Netflix-dokumentären Drug Short, som hade premiär tidigare i år. Den handlar om Valeant, ett kanadensiskt bolag som genom fula metoder armbågade sig fram på den amerikanska marknaden, köpte upp en mängd andra bolag, skrotade deras forskningsavdelningar och chockhöjde priserna på livsnödvändiga läkemedel.

Ett annat svårslaget exempel i cynism är den pr-maskin som lanserade Oxycontin till det amerikanska läkarsamhället och befolkningen, och som har resulterat i en opioidepidemi av katastrofala mått, med miljontals förstörda liv som följd.

Vi på Läkemedelsvärlden.se har också skrivit om hur bolag rundar lagstiftningen om prissättning, bland annat genom att döpa om läkemedel och sedan höja priserna med flera hundra procent.

Så visst finns det cynism i branschen. En följd av detta är också att många människor saknar förtroende för ”Big Pharma”, och anser att alla läkemedel som tillverkas och säljs bara är olika sätt att lura sjuka människor på pengar. Konspirationsteorierna om läkemedel och vaccin är många.

Men under min tid på Läkemedelsvärlden.se är det inte cynismen i branschen som har gjort djupast intryck. Det är det som finns på den motsatta sidan – envisa forskare, en enorm kunskap, stora internationella studier vars resultat bygger på nära samarbete över nations- och kulturgränser. Fantastiska framsteg. Forskare och hälso- och sjukvårdspersonal som brinner för att hitta bättre behandlingsmetoder för sina patienter. Och ett samhälle som faktiskt försöker se till att inte bara pengar ska få styra, med rättsapparater som faktiskt har en del muskler. Myndigheterna i till exempel USA och Storbritannien har trappat upp kampen mot prisfixande bolag och dömt flera att betala höga böter. Ett flertal rättsprocesser pågår.

Och på många sätt tycks saker och ting ändå fungera i en bransch som ju måste beskrivas som livsviktig. I april fick tre nya läkemedel rekommenderat godkännande i EU, och kommer i bästa fall snart att finnas tillgängliga för precis dem som behöver dem.

Konsten att kommunicera myndighetsbeslut i sociala medier

Lars Dagerholt
-
0

Vissa dagar är det mer aktivitet än andra. När Läkemedelsverket nyligen berättade att tre produkter (CBD-olja) klassificerats som läkemedel, och därmed inte längre fick säljas, var det många som reagerade.

Det första dygnet efter pressreleasen fick vi fler än 2 000 kommentarer på Facebook, och en stor mängd frågor via Messenger. De mer officiella kanalerna, Läkemedelsupplysningen och vår primära ingång Registrator, fick färre propåer.

Det var tydligt att många som hörde av sig var personer som inte vanligtvis hade kontakt med oss på Läkemedelsverket, och därför valde de kanaler där vi är synliga och mest tillgängliga. För många är det förstås i sociala medier vi syns mest, vid sidan avi den redaktionella pressen.

Inte olikt andra offentliga aktörer är vi på Läkemedelsverket ovana vid den här typen av intresse för våra frågor. Till vardags kommunicerar vi främst med olika yrkesverksamma grupper, som liksom vi själva jobbar med frågor kring hälso- och sjukvården. Det gör saker och ting mycket enklare, eftersom vi känner varandra väl och vet vem som ansvarar för vad.

Det som blir väldigt uppenbart när vi får kontakt med bredare grupper är att vår roll inte är tydlig för gemene man. Och missförstånden är många. Till exempel finns det de som tror att det är Läkemedelsverket som säljer läkemedel, liksom att det är vi som ”bestämmer” vilka läkemedel som ska tillverkas.

Som myndighet är det viktigt att vi tar alla inkommande synpunkter och frågor på allvar. Även när de kommer genom våra olika sociala media-kanaler. Men det är inte utan det utmaningar.

De flesta av oss använder dessa kanaler för att hålla kontakt med vänner, familj och bekanta. Att använda dem i en myndighets kommunikation och myndighetsutövning är en annan sak.

Men vi hanterade situationen. De flesta frågor fick svar, även om det ofta var samma fråga som återkom flera gånger. Många fick också förklaringar om varför vi som myndighet agerar som vi gör – vi har ett uppdrag ifrån regeringen att verka för att människor och djur ska få tillgång till säkra och effektiva läkemedel. Och för ytterligare ett antal gjorde vi vårt bästa för att förklara vad våra lagar och regler innebär – på riktigt.

Lärdomen så här i efterhand är att vi hela tiden måste arbeta för att berätta om varför vi finns till och jobbar med de frågor vi gör. Inte bara för att vi har ett uppdrag, att någon sagt åt oss att göra det, utan också till vilket syfte.

För mig och mina kollegor handlar det om engagemang och en vilja att bidra till att människor får möjlighet att leva ett friskt och hälsosamt liv – även om vi drabbas av sjukdom.

Det här gäller inte bara oss som arbetar på myndigheter. Det gäller alla som arbetar med att förbättra hälsa och välbefinnande hos människor med hjälp av medicin, hälso- och sjukvård. Vi behöver alla berätta om vår del av denna komplexa värld av avancerad grundforskning, medicinsk utveckling, regelverk, apotek och sjukvård.

Och vi behöver berätta i de kanaler som syns för och når alla dem som vi inte pratar med till vardags.

För så kan vi också nå dem som är skeptiska. Till exempel de 20 procent som väljer att inte vaccinera sina barn mot HPV. Eller dem som på andra sätt sprider misstankar mot vetenskaplig utveckling och medicinsk behandling.

Farmaceutiska grundutbildningar ger framtidens läkemedelsexperter

Karin Meyer
-
1

Utvecklingen inom läkemedelsområdet går snabbt. Som ett par exempel kan nämnas nya sätt att utveckla läkemedel, avregleringen av apoteksmarknaden och landstingens satsningar på att hantera fler läkemedelsfrågor inom den egna organisationen i stället för via upphandlingar.

Nu gäller det att säkerställa att Sverige behåller positionen som den framgångsrika kunskapsnation vi gjort oss kända för, och som borgat för flera stora framgångar – både vad gäller nya läkemedel och annan viktig kunskap inom läkemedelsområdet.

Ett av de pågående diskussionsämnena är utformningen av framtidens farmaceututbildningar och hur dessa på bästa sätt kan bidra till att utbilda framtidens läkemedelsexperter så att Sverige även i fortsättningen har vad som krävs inom området.

De lärosäten som har farmaceutiska grundutbildningar arbetar aktivt med detta och flera har infört mer färdighetsträning, laborationer och kommunikationsträning i grundutbildningarna – förändringar som har mottagits väl. Diskussion pågår dock fortfarande om ytterligare något, och i sådana fall vad, behöver förändras i grundutbildningarna för att möta framtidens behov.

Här finns röster som menar att utbildningens fördjupade innehåll av bland annat kemi och läkemedelsanalys bör tonas ned till förmån för kurser om exempelvis ekonomi och ledarskap. Det vore en olycklig utveckling som knappast bidrar till att stärka farmaceutrollen. Att sådan kunskap, liksom andra specialinriktningar, kan vara nödvändig är självklar, men det bör erbjudas som komplement till grundutbildningen – inte i stället för.

I en universitetsutbildning finns ett begränsat utrymme som ska fyllas med innehåll och kurser som är viktiga för många arbetsgivare. Utmaningen är att få en så pass bred utbildning att de utbildade uppfyller de krav som förväntas efter examen, men också att de får en djupare kunskap som är nödvändig för att kunna tillgodogöra sig ytterligare fördjupningskurser, vidareutbildningar och forskarstudier.

Därför måste Sverige även i framtiden ha en bred grundutbildning som också ger en djupare kunskap inom just de delar som gör de farmaceutiska utbildningarna unika. Den fördjupade kunskap inom kemi, biologi, läkemedelskinetik, beredning och forskning som farmaceuter har är unik och viktig för läkemedelsområdet i stort och för patienter i synnerhet.

Utbildningen ger också en stark plattform från vilken man sedan kan röra sig mellan olika specialistområden på ett sätt som är långt ifrån lika självklart inom andra yrkesgrupper.

En gedigen farmaceutisk grundutbildning är en av flera viktiga pusselbitar för att Sverige även i framtiden ska ha en ledande position inom läkemedelsområdet och på bästa möjliga sätt kunna bidra till en bättre utveckling och användning av läkemedel. Det ska vi värna.

Nu finns en chans att
synliggöra vårt viktiga arbete

Christina Ljungberg
-
1

Jag har tidigare beklagat mig i bloggen om att insatser på apotek är svåra att mäta på en högre nivå. Då önskade jag att det fanns något sätt att mäta vad vi på apotek faktiskt gör. Studier som gjorts har ju visat att det inte ges medicinsk information och att vi mest är tysta i kundmötet.

Men det stämmer inte överens med min bild av vad vi gör varje dag. Att kunderna är tacksamma vet vi ju och tårtor till personalen, stickade bebiskoftor och andra små gåvor vi får är konkreta bevis på det. Men vi har inte tillgång till samma typ av dokumentation och uppföljning som kliniska farmaceuter, vilket gör utfallet av vårt arbete svårmätbart. Och syns man inte, finns man inte – åtminstone inte när lönsamhet av farmaceutiska tjänster ska utvärderas.

Nu kommer dock en chans för oss att göra vår insats synlig: Nästa vecka, den 9-15 april, är det farmaceutisk temavecka eller seniorvecka på apoteken. Alla kunder över 75 år ska erbjudas en EES-sökning på sina recept. För er som inte är bekanta med EES så står det för Elektroniskt expertstöd och är ett besluts- och kunskapsstöd för farmaceuter på öppenvårdsapotek.

Oavsett hur länge jag pluggat till apotekare och hur många påbyggnadskurser i klinisk farmaci jag läst kommer jag aldrig att kunna alla läkemedelsinteraktioner. Jag hinner inte heller titta på tidigare uthämtade inaktuella recept och se om det finns interaktioner där. Därför är det nu så fantastiskt när vi farmaceuter på apotek kan använda oss av EES för att kunna upptäcka eventuella problem. Snabbt går det dessutom!

EES är tänkt som ett verktyg för farmaceuten i dialogen med kund. Många av interaktionerna är inte kliniskt relevanta och tas aldrig upp med kunden. Kunderna kan därför inte heller få ett utdrag ur EES, eftersom det skulle kunna skapa oro. Det är alltså en utmaning för oss att kommunicera kring interaktionerna på ett bra sätt, men det är ett fantastiskt verktyg för att kunna kommunicera mera!

Jag tror också att de flesta kunder kommer att uppskatta initiativet. När jag har varit ute och pratat för pensionärsföreningar och andra organisationer brukar jag berätta om EES. Det väcker alltid intresse och informationsbroschyrerna går åt snabbt. De flesta kunder brukar också tacka ja när man frågar om de vill ansluta sig till EES. Att det är en gratis tjänst som redan finns hos alla apotekskedjor gör det ju bara ännu bättre.

Statistik kommer att tas ut på hur EES använts under den farmaceutiska temaveckan, och hur åtgärder vidtagits (alltså hur många signaler i EES som stängts). Veckan ligger till grund för ett fristående forskningsprojekt som finansieras av Sveriges Apoteksförening, eHälsomyndigheten, Linnéuniversitetet och fackförbundet Unionen.

Nu har vi alltså en chans att visa något vi gör på apoteket, och indirekt vilken nytta vi kan göra! Resultaten kommer inte att kopplas till enskilda apotek eller apotekskedjor, så detta är något som vi gör tillsammans alla apoteksfarmaceuter, oavsett arbetsgivare. Det finns en webutbildning i EES på eHälsomyndighetens hemsida som kan användas som förberedelse inför veckan. Den rekommenderas varmt. Det allra mest fantastiska är om vi under den kommande veckan kan förbättra läkemedelsanvändningen hos Sveriges äldre, men det är ännu mer fantastiskt om det faktiskt går att mäta. Kom igen nu kära kollegor därute, gör många EES-sökningar!

Därför tar vi bort möjligheten att kommentera våra artiklar

Ingrid Helander
-
6

Fram tills nu har det varit möjligt att kommentera Läkemedelsvärldens nyhetsartiklar, både på sajten och på vår sida på Facebook. Så är det inte längre. Efter en tids diskussioner på redaktionen har vi beslutat att stänga ner den funktionen. Inte för att nyheter om läkemedel inte berör – snarare tvärtom – utan för att vi inte har möjlighet att hantera de reaktioner de ger upphov till.

I ärlighetens namn genererar de flesta artiklarna inga kommentarer alls, medan det till en del dyker upp ett par, ofta sakliga, inspel.

Men sedan är det vissa ämnen som tycks trigga igång skrivlustan. Cannabis som medicin (eller ännu hellre oreglerat) är ett. Vaccin (oaktat vilket) är ett annat. Därtill kommer ämnen som berör vissa behandlingar och rekommendationer och där olika patientgrupper upplever sig felbehandlade eller missförstådda av vården.

I dessa fall, och de är många, är det sällan innehållet i artikeln som står i fokus. Kommentarsfälten fylls i stället snabbt med personliga sjukdomsberättelser, vittnesmål om fantastiska eller katastrofala behandlingsresultat, möjliga och omöjliga symtom samt länkar till ofta ovetenskapliga artiklar, filmer och blogginlägg som stödjer den egna övertygelsen.

Även rena personangrepp och hånfulla påhopp på läkarkåren och diverse myndigheter förekommer, för att inte tala om skurkarna i ”big pharma” vars enda intresse, enligt tyckarna vid tangentborden, är att droga befolkningen för att tjäna pengar.

Det här är ingenting som jag som chefredaktör för Läkemedelsvärlden.se vill eller kan stå bakom. Läkemedelsvärldens vision är att göra Sverige kunnigare om läkemedel, men när kommentarsfälten fylls av ovetenskapligt förankrade påståenden och rena påhitt kommer vi längre bort från den visionen.

Den som vill kommentera våra artiklar har fortfarande alla möjligheter att göra det – i sina egna flöden. Vill man hellre föra en saklig diskussion om innehållet i det vi publicerar, med mig eller med övriga redaktionen, är man fortfarande varmt välkommen att göra så. Våra kontaktuppgifter finns på hemsidan och vid respektive artikel.

Att tyckande och kommenterande på nätet är en utmaning att hantera är vi inte de första att uppleva, och sannolikt inte de sista. Vi gör denna förändring för att värna Läkemedelsvärldens trovärdighet och kvalitet och för att kunna lägga tiden på det journalistiska arbetet.

Ett kommentarsfält behåller vi dock och det är till våra blogginlägg. Så kära läsare, jag ser fram emot din reaktion på den här bloggen!

Problematiskt när vård blir en vanlig handelsvara

Mikael Hoffmann
-
5

För några månader sedan arrangerade jag ett kvällsmöte med ett trettiotal bekanta – alla män – och en urolog i samma ålder, även han man. Mötet var föranlett av alla frågor som fanns kring vår gemensamma körtel – prostata. Medierapportering om screening och några bekanta med diagnostiserad prostatacancer hade satt sina spår hos oss 50-plussare och jag hade tröttnat på att svara på frågorna i möte på tu man hand.

Det visade sig att bland dessa ganska medvetna och välutbildade herrar var det snarare regel än undantag att PSA-prov tagits. Mestadels genom eget initiativ eller inom ramen för privata vårdkontakter eller företagshälsovård. Generellt var denna selekterade grupp väldigt positiv till att detta gjorts. Jag sade inget utan väntade stilla på den förväntade frågan om jag och urologen själv, även han närmare 60, hade kontrollerat PSA hos oss själva. Jag var ganska viss om att hans svar skulle bli detsamma som mitt. Och visst, svaret var ”nej, jag har ingen ärftlighet och inga besvär från urinvägarna – och jag vet inte vad jag skulle göra med ett enstaka provsvar. Jag är hellre ovetande.”

Jag säger inte att hans och min inställning nödvändigtvis är rätt. I dag står det och väger kring screening för prostatacancer eller ej och det är upp till varje patient att själv ta ställning efter att ha fått information. Jag bara noterar att det väckte stor förvåning bland mina bekanta att vi, de enda läkarna den kvällen, inte såg mer och fler provtagningar och utredningar som något i allmänhet välgörande. Särskilt inte som det fanns kollegor som aktivt marknadsförde att mer var bättre.

Det här med att mer vård oftast är bra, det är naturligtvis en tanke som kan kännas ganska självklar. Det finns förstås också ekonomiska intressen i att erbjuda mer vård, särskilt om det finns en betalningsvillig kundkrets. Det innebär i sig inte att det är fel att göra det, men kanske bör det lända till viss eftertanke.

Tanken slår mig ofta i dag när jag har anledning att gå in på ett apotek. Visst är det bättre att möjligheten till provtagning för ditt och datt finns tillgänglig på apotek i stället för hos frisören eller på stormarknaden. Men jag hoppas att de apoteksaktörer som introducerar dessa möjligheter också för en djupare diskussion med sin personal kring problematiken att undersöka för sjukdom, eller riskfaktor för sjukdom, för den enskilde kunden. Och att det upplyses om att ej genomtänkt screening inte avlastar vården utan riskerar att skapa merarbete samt risker för patienten genom onödiga utredningar.

En obligatorisk del i vårdutbildningar är att lära sig vilka krav som måste vara uppfyllda för att en screening ska vara meningsfull att göra. Det finns en internationell konsensus kring detta inom epidemiologi. Men det är förvånansvärt sällan man refererar till dessa krav i kommersiell information om erbjudande eller debatt kring hälsokontroller. SBU har sammanfattat dem så här:

  • Tillstånden som man letar efter ska vara klart definierade.
  • Tillstånden ska innebära ett stort hälsoproblem för både individen och samhället i stort.
  • Det ska finnas verksam behandling.
  • Sjukdomens naturliga förlopp ska vara känt, liksom övergången från latent till symtomgivande stadium.
  • Det ska finnas ett latent, symtomfritt stadium som kan definieras.
  • Det ska finnas en adekvat metod som går att använda i stora befolkningsgrupper.
  • Det ska finnas resurser tillgängliga för att ställa slutlig diagnos och för att behandla tillståndet.
  • Det ska finnas en definierad gräns mellan behandlingsbara och friska individer.
  • Man ska veta att behandling i det tidiga skedet har gynnsam effekt på sjukdomens vidare förlopp och prognos.
  • Undersökningsverksamheten ska kunna pågå kontinuerligt och ska inte behöva avbrytas.

Om du är intresserad av området så anordnas i sommar två internationella konferenser om riskerna för överutnyttjande av hälso- och sjukvård i Norden:

Den 6:e konferensen kring Preventing overdiagnosis anordnad av bland annat British Medical Journal i Köpenhamn 20-22 augusti

Too Much Medicine anordnat av den estnisk-finska stiftelsen Paolo Foundation i Helsingfors 15-17 augusti i samarbete med föregående möte.

Med teknikens nya möjligheter blir humaniora ännu viktigare

Lars Dagerholt
-
0

Medicin är ett vetenskapsområde som utvecklas i hög och ständigt accelererande takt. Än snabbare går det med nya möjligheter till beräknings- och lagringskapacitet av data. Lägg till artificiell intelligens och blockchain-teknik för att utnyttja och tillämpa information, och kunskap och utvecklingshastigheten mångfaldigas ytterligare.

I en rapport från Stockholm Science City från 2016 skriver författarna i inledningen: ”Artificiell Intelligens, AI, och dess tillhörande teknologi machine learning ses av många experter som en ännu större revolution än vad internet medförde när det kom i allmänt bruk på 90-talet”.

AI och machine learning består av system som har förmågor att förstå, lära sig, förutspå vad som kommer att hända samt anpassa sig till nya förutsättningar.

Det finns ambitiösa projekt, till exempel The Chan Zuckerberg Initiative som satsar tre miljarder dollar för att “cure, prevent or manage all disease” inom det här århundradet, liksom mer ödmjuka satsningar både i Sverige och utomlands.

Blockchain-tekniken ger oss möjlighet att skapa system med spårbarhet och en nästintill absolut säkerhet – två aspekter som är viktiga när det gäller att dela känslig information mellan olika system. Patientregister, tillgång till medicinsk information för forskning liksom betalningssystem och hälso- och sjukvården är bara några tillämpningar.

Och då har jag inte nämnt Big Data. Att utnyttja ovanstående med enorma mängder data. Det kan vara till exempel patientdata eller experimentell information.

Den här utvecklingen av informationstekniken är nära kopplad till nya beslutsstöd och system som kan föreslå val av behandlingsmetoder och diagnoser.

Möjligheterna ökar varje dag för att göra de teoretiskt bästa patienturvalen, eller att avgöra om ett läkemedel ska vara tillgängligt, utifrån optimerade modeller för kostnad och ”livskvalitet”.

Den gemensamma faktorn är att utvecklingen är spännande och intressant – även om det kan vara tidigt för att se värdet i klinisk verklighet. Och utveckling är förstås i grunden positiv – ökad kunskap och insikt ger oss fantastiska möjligheter att påverka människors liv och det samhälle vi lever i.

Men ibland får jag 1984-vibbar.

I George Orwells bok från slutet av 1940-talet styrs landet Oceania av Big Brother genom de fyra ministerierna Truth, Love, Peace och Plenty. En ”perfekt” civilisation där individens möjligheter till val och rätt att vara irrationell är begränsade.

Vi behöver modererande krafter som säkerställer att ”sunt förnuft” och ”rim och reson” gäller även i framtiden.

Jag inspirerades till mitt blogginlägg när jag lyssnade på en intervju med Drew Faust, ordförande för Harvarduniversitetet i Boston.

Drew Faust är i grunden historiker med fokus på det amerikanska inbördeskriget och söderns historia. Hon leder en av världens mest erkända akademiska miljöer, med ledande forskning och utbildning inom medicin och teknologi, såväl som ekonomi, finans och organisation. I intervjun talar hon om värdet av interaktion och kontakt över vetenskapliga gränser och om vikten av humaniora.

Humaniora är ett samlingsnamn för många områden: Filosofi, historia, idéhistoria, genusvetenskap, estetik, konstvetenskap, retorik, språk och litteraturvetenskap för att nämna en del. Många av dem kan kopplas på ett eller annat sätt till etik, moral, och värderingar som inte är så enkla att kvantifiera.

Det är nu jag kommer tillbaka till den tekniska utvecklingen. När vi får mer avancerade beslutsstöd ökar kraven på att vi behåller vår etiska och moraliska kompass.

Det finns många utmaningar som ligger framför oss. Det kan exempelvis handla om nya behandlingsmetoder som är resurskrävande och/eller har en hög prislapp vilket gör dem tillgängliga för ett fåtal, geografiska ojämlikheter i vårt (relativt lilla) land, och inte minst e-revolutionen som utmanar gamla strukturer och tankesätt.

Genom att studera och inspireras av konst, litteratur och filosofi så vill jag tro att vi kan göra de rätta valen för hur vi ska tillämpa och fortsätta utveckla vetenskap och teknik.

När självförtroendet är
större än kunskaperna

Sara Heyman
-
0

”Det är aldrig fel att vara påläst innan man ger sig in i debatten.” Så avslutar barnläkaren och professorn emeritus Inge Axelsson sitt svar till Leif Östling, tidigare ordförande för Svenskt näringsliv och fd koncernchef för Scania, efter att ha bemött ett antal felaktiga påståenden som Leif Östling brett ut över en helsida i Sveriges största dagstidning.

Det är inget fel på Leif Östlings självförtroende. Han påpekar trosvisst att man absolut kan jämföra produktion av lastbilar med palliativ vård när det gäller devisen att mångfald borgar för kvalitet. Med mångfald menar Östling olika typer av vård, inklusive alternativa vårdformer som antroposofisk sådan.

Leif Östling anser att den svenska sjukvårdens avsaknad av sunt förnuft riskerar att leda oss rakt in i en katastrof motsvarande Neurosedynkatastrofen i Tyskland, då läkemedlet talidomid, i Sveriges sålt under produktnamnet Neurosedyn och som ledde till grava fosterskador, gavs till gravida för att behandla oro och illamående. Enligt Östlings historieskrivning var det den dåvarande ”ensidiga synen på vård och läkemedel” som banade väg för skandalen.

Neurosedynkatastrofen drabbade som bekant även Sverige, och en lång rad andra länder. Hur vi fick kunskap om att missbildningarna berodde på läkemedlet och hur det sedan stoppades, beskrivs väl i Inge Axelssons replik. Sammanfattningsvis kan man säga att det var ett vetenskapligt förhållningssätt, kunskapsinhämtning och enskilda individers integritet som gjorde att den farliga substansen kunde avslöjas.

Efter och på grund av Neurosedynkatastrofen upprättades en rad register i Sverige. Det gör att data om sjukdomsdiagnoser, vårdkontakter, födslar, misstänkta biverkningar, missbildningar och inte minst läkemedelskonsumtion idag samlas in. Detta, tillsammans med de höga krav på bevisad säkerhet och effekt som ställs på företag som vill producera och sälja läkemedel, är vårt absolut bästa skydd mot katastrofer av typen talidomid.

Leif Östling har dock fått för sig att det är en ”mindre enögd syn på vården”, där fler patienter använder sig av alternativa, icke evidensbaserade vårdformer, som är vägen framåt för att undvika framtida läkemedelskatastrofer, och dessutom sättet att minska vårdköerna och öka patientnöjdheten. Och det anser han (och uppenbarligen även en redaktör) att han har tillräckligt på fötterna för att uttala sig om på DN Debatt.

Det finns fler med generösa självförtroenden. Personer med en plattform som anser att just deras erfarenheter gör dem till experter, trots att det finns andra som ägnat år av studier och arbete för att inhämta en samlad kunskap. Vi har alla hört de tvärsäkra påståendena om till exempel vaccin, klimatförändringar och kost från personer med skiftande kunskapsunderlag och drivkrafter.

”Det är aldrig fel att vara påläst innan man ger sig in i debatten” är ett försynt påpekande av Inge Axelsson, som bemödat sig med att skriva en artikel för att reda ut Leif Östlings påståenden om sakernas tillstånd. Som pensionerad barnläkare kunde han säkert ägna sin tid åt roligare saker, men jag är tacksam för att han kände sig manad att svara.

Visst är det aldrig fel att vara påläst. I yttrandefrihetens namn kan man hur som helst självklart inte förbjuda någon att uttala sig. När det gäller personer över femton år kan det ändå vara en rimlig förväntning att de är någotsånär pålästa om de väljer att ge sig in i debatten, liksom att spaltutrymmet inte självklart behöver upplåtas till vilken höjdare som helst med en åsikt.

”Bättre att träffa en läkare i paddan än ingen alls”

Christina Ljungberg
-
2

Mannen framför mig är alldeles askgrå i ansiktet, han behöver nästan hålla sig i disken för att inte ramla ihop. Han vill ha något för sin onda hals, men inte sugtabletter, det gör för ont att svälja och det måste vara sockerfritt för han är diabetiker. Han klarar inte av att äta så han har stängt av sin insulinpump. Jag hänvisar honom till läkare, men det visar sig att han kommer direkt från vårdcentralen, men de kunde inte hjälpa honom.

När han går frågar jag oroligt om han är ensam hemma, rädd att han kommer att kollapsa närsomhelst. Någon vecka senare är han tillbaka på apoteket för att hämta insulin hos min kollega, han ser pigg ut och jag går fram för att bara säga att jag är glad att se honom, jag blev lite orolig sist. Han berättar att hans familj ringt ambulans strax efter att han varit på apoteket och att han legat inlagd på sjukhus i flera dagar för infektionen.

Min dotter som är elva upplevs av läraren som trött i skolan, jag tänker att hon kan ha järnbrist och ringer vårdcentralen. De har ont om läkare och hänvisar till skolsköterskan. Skolsköterskan är svår att få tag i, men svarar via e-post att skolhälsovården inte kan göra provtagningar. Hon råder oss att söka ungdomsmottagningen, men det känns helt fel. Då råder hon oss i stället att kontakta vårdcentralen igen och att hota med att byta om vi inte får hjälp.

En äldre man med plötsliga skarpa ryggsmärtor kan inte få tid på vårdcentralen. Trots att han känner att det inte är särskilt akut rekommenderar vårdcentralen honom att söka akutmottagningen på sjukhuset i stället, annars måste han vänta i flera veckor.

Några dagar senare läser jag att en barnläkare på en akutmottagning i Stockholm tycker att föräldrar som söker vård på akuten ska betala, för att minska problemet med att folk söker sig dit i stället för till primärvården. Just detta med att skuldbelägga patienterna när de söker vård någon annanstans än på vårdcentralen tycker jag är fel, vad ska de göra? Varje dag hör jag kunder berätta om hur de upplever att de inte får hjälp av vårdcentralen, oavsett om det gäller stort eller smått. Recept som ska förnyas inom tre till fem arbetsdagar kan dröja veckor, trots påminnelser.

Naturligtvis är det inte problem för alla, alltid. De som tycker att vårdkontakten fungerar utmärkt pratar sällan om det på apoteket, så min uppfattning kan ju vara skev, men för de som drabbas kan problemet ändå vara stort.

Nu kommer nätläkartjänsterna, min apotekskedja samarbetar med en aktör. De förnyar recept inom två timmar, de har kort väntetid och man får alltid ”träffa” en läkare. Jag kan förstå invändningar mot nätläkarna, till exempel mot ersättningssystemen, och i exemplen ovan kanske inte en nätläkare hade kunnat hjälpa heller. Men kunder som har anlitat nätläkartjänster och sedan kommer till apoteket är ofta nöjda över att ha fått hjälp och över hur smidigt det gick. Och tjänsterna utvidgas vartefter.

Motståndare vill inte att man använder en underfinansierad primärvård som argument för nätläkartjänster, men för patienterna blir det ändå ett starkt argument. De flesta hade nog ändå föredragit att träffa en läkare öga mot öga, men bättre en läkare i paddan än ingen läkare alls.

Det är dags att ändra
vårt beteende

Karin Meyer
-
1

Under de senaste trettio åren har vi sett fantastiska forskningsframgångar inom en rad terapiområden, som lett till nya läkemedel som lindrar och till och med botar sjukdomar vi tidigare bara kunnat drömma om att kunna behandla. Utvecklingen inom cancerområdet och hepatit C är lysande exempel på denna typ av framgångar.

Har framgångarna gjort att vi tar det för självklart att man inom överskådlig framtid även ska ha effektiva läkemedel inom områden där dessa saknas? Frågan är om vi verkligen kan förlita oss på att forskningen kommer att leda till nya effektiva behandlingar mot exempelvis Alzheimers och nya antibiotika som inte ger upphov till resistensutveckling tillräckligt snabbt. Inom dessa båda områden lyser de riktigt stora framgångarna fortfarande med sin frånvaro.

Flera nya läkemedelskandidater mot Alzheimers har under senaste tiden stoppats på grund av bristande effekt. Vad gäller utvecklingen av nya antibiotika har man stött på svårigheter vad gäller resistensutveckling men här saknas även incitament och fungerande affärsmodeller. Självklart måste vi träget fortsätta investera i forskning inom dessa områden så att vi kan få fram nya läkemedel. Men vi måste förmodligen ha mer realistiska tidsaspekter eftersom alla tecken tyder på att det kommer ta längre tid än vi hoppats på.

De senaste prognoserna vad gäller spridning av antibiotikaresistens är minst sagt skrämmande. Om vi inte gör något så kommer vi inom de närmaste decennierna få svårt att genomföra cancerbehandlingar, operationer och behandla infektioner. I viss mån kan spridningshastigheten av antibiotikaresistens minska genom att vi minskar själva användningen av antibiotika. Det vi tillsammans kan göra är exempelvis att minska risken för infektion genom god handhygien, lämna in överblivna antibiotika på apotek, reservera användningen av antibiotika inom djur-och humansjukvård till där den verkligen behövs, och att inte konsumera livsmedel som utsatts för antibiotika.

Parallellt med forskning kring nya läkemedel bör vi ägna oss mer åt att ändra våra beteenden för att förhindra och/eller skjuta upp insjuknanden. En tredjedel av alla demenssjukdomar kan förebyggas genom att tidigt i livet göra livsstilsförändringar som att äta mer grönsaker, motionera och sluta röka.

Vi som arbetar i läkemedelsområdet brinner ofta för just forskning och utveckling av nya läkemedel. Och inte utan anledning eftersom nyttan av läkemedel är stor för patienter och samhället i stort. Men parallellt med detta bör vi även hjälpas åt att öka kunskapen om hur vi tillsammans kan ändra vissa beteenden för att skjuta fram eller förhindra insjuknande. Detta är kanske enda sättet att köpa oss den tid som behövs för att lösa gåtan kring Alzheimers och hur vi överlistar bakteriernas förmåga att utveckla resistens mot läkemedel.

 

Bevisbördan ligger på nätläkarföretagen

Ingrid Helander
-
2

Jag är inte den första, och sannolikt inte den sista, att fundera på vart utvecklingen med det allt mer omfattande utbudet av nätläkare är på väg. Sedan den första digitala vårdappen såg dagens ljus i slutet av 2014 har fler startat och i dag finns det i Sverige en handfull aktörer som erbjuder digitala läkarbesök.

Samtidigt står hela hälso- och sjukvården inför stora utmaningar med en växande och åldrande befolkning, ökad psykisk ohälsa allt längre ned i åldrarna, mer högspecialiserad vård, fler multisjuka och en ökning av livsstilsrelaterade sjukdomar, bland annat. Till detta kommer nya, bättre och dyrare läkemedel.

Allt detta kostar och kostnaderna ökar. Majoriteten av kostnaderna täcks via skattsedeln, det vill säga av dig och mig. Men resurserna är inte oändliga varför insatserna måste prioriteras. Därför utgår all verksamhet inom hälso- och sjukvården från den etiska plattform som antogs av riksdagen 1997. Den fastslår att prioriteringar inom hälso- och sjukvård ska göras enligt tre principer i fallande rangordning:

  • Människovärdesprincipen – att alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället.
  • Behovs- och solidaritetsprincipen – att resurserna bör fördelas efter medicinska behov.
  • Kostnadseffektivitetsprincipen – att rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i hälsa och livskvalitet, bör eftersträvas vid valet mellan olika verksamheter eller åtgärder.

Därför skaver den snabba utbredningen av nätläkarföretagen hos mig. För här är ytterligare aktörer som ska ha del av de ändliga resurserna till hälso- och sjukvården, och i alla fall jag har svårt att få ihop det med behovs- och solidaritetsprincipen: att resurserna bör fördelas efter medicinska behov.

Bilden som träder fram i den pågående nätläkardebatten, inlägg i sociala medier och i reklamen från nätläkarföretagen själva är nämligen att de medicinska behoven hos majoriteten av de som loggar in i läkarapparna inte är att klassa som särskilt stora. Man skulle i många fall kunna hävda att de antagligen inte ens kräver läkarvård utan snarare ett samtal till 1177, sängläge, huvudvärkstabletter och TID.

Här kan jag naturligtvis ha fel. En närmare granskning av patientunderlaget kanske visar att det är multisjuka sjuttioplussare som väljer nätläkarna i stället för besök på vårdcentralen, eller att många söker hjälp för psykiatriska besvär, där det finns god evidens för att behandling via internet fungerar.

Argumenten från nätläkarföretagen handlar inte sällan om att de faktiskt avlastar den hårt tyngda primärvården. Andra menar att den låga tröskeln för att ”träffa” en läkare på nätet snarare ökar den totala vårdkonsumtionen i samhället – ­och därmed vårdkostnaderna.

Detta borde vara relativt enkelt att undersöka och jag har letat statistik över antalet besök i primärvården respektive hos nätläkarna, utan att lyckas fullt ut. Helt enkelt för att det inte finns någon samlad bild av hur många nätläkarbesök som gjorts. Men bevisbördan för detta ligger inte på mig eller på primärvården. Det är nätläkarföretagen som hävdar den avlastande effekten som behöver ta fram uppgifterna. Först då kan den diskussionen föras på allvar.

Men antal vårdbesök säger inte allt, även om det är ganska lätt att korrelera till direkta ersättningar och kostnader. Kvalitetsaspekten är ännu viktigare. Både hur eventuell överkonsumtion av vård skapar undanträngningseffekter och påverkar kvaliteten på övrig hälso- och sjukvård, och den faktiska kvaliteten på konsultationerna över videolänk.

Här vore det klädsamt om nätläkarföretagen insåg att det återigen är de som sitter på bevisbördan: Ta fram underlag som visar huruvida nätläkarbesöken avlastar primärvården eller ej. Visa hur receptförnyelse utan insikt i patientens medicinska historik bidrar till bättre hälsa och användning av läkemedel. Genomför vetenskapliga studier som kan bekräfta att bedömning av tonsillit går lika bra att göra utifrån en kamerabild som vid ett fysiskt läkarbesök.

Eftersom tekniken är här för att stanna behöver den fortsatta utvecklingen av nätläkarverksamheten ske på ett kontrollerat sätt och i samråd med övrig hälso- och sjukvård. Därför är det viktigt att politiska beslutsfattare, både på nationell- och landstingsnivå, inte förblindas av ”den digitala revolutionen” utan ställer samma krav på nätläkarföretagen som på den övriga hälso- och sjukvården vad gäller evidens och beprövad erfarenhet.

Läkemedel och sjukvård är inte gratis och resurserna ska användas där de gör mest nytta – inte där förmågan att logga in i en app är störst.

Läkemedelsreningens effekt
måste redovisas

Mikael Hoffmann
-
6

En spolkloss på toaletten som ”varje gång du spolar bryter … ner de skadliga (läkemedels)resterna så de inte hamnar i miljön”, ”tar bort 60-80 % av alla skadliga läkemedelsrester som lämnar kroppen”, som har effekt på ”antibiotika, cytostatika, antiinflammatoriska, värktabletter, p-piller och många fler”, som Apoteket AB har godkänt i sin kvalitetskontroll. Låter som om det var för bra för att vara sant, inte sant?

Som den konsument som förväntas betala 1 500 kronor per toalett och år för att få en ny spolkloss varannan till var tredje vecka, så vill jag förstås gärna veta vilken vetenskaplig dokumentation eller oberoende utvärdering som ligger bakom den svepande marknadsföringen.

Svaret från Apoteket AB i dess kundforum var att spolklossarna ”är bland annat testade på Akademiska i Uppsala. Forskningsresultaten är inte offentliggjorda”. Kundforumet är nu stängt för frågor efter det att ytterligare två personer ställt samma fråga och Apoteket AB meddelat att ”all information som vi får från tillverkare tillhör tillverkaren och vi får inte lämna ut information utan att de har godkänt det (gäller för alla produkter).” I stället hänvisas jag som kund till tillverkaren för svar på frågor.

Via mailkorrespondens med ansvarig person på Apoteket AB får jag beskedet att ”när FAQ’n togs fram så baserades det på vilka frågor som farmaceuterna bedömde var mest intressanta för den vanliga kunden, nu när vi mera aktivt berättar om pCure så kommer vi se om den skall justeras.” Utöver detta får jag en rapport från IVL Svenska Miljöinstitutet där enzymatisk rening i avloppsreningsverk presenteras på drygt 1 av 104 sidor, men som inte kommenterar enzymatisk rening i hemmet genom spolklossar i toalett. Att veta vilka läkemedelssubstanser som företaget kan visa faktiskt påverkas genom spolklossen måste vara viktig information för en kund som överväger att köpa spolklossarna, men någon sådan information får jag inte.

Från företaget Pharem Biotech, som säljer spolklossen, får jag ett svar undertecknat Alexander (inget efternamn). I det får jag får reda på att ”enzymer kan bryta ned läkemedelsrester” samt att detta är ”välutrett inom forskningen med publicerat material från hela världen”. Tack, det visste jag redan men det gäller som sagt vid system på avloppsreningsverk, inte i hemmiljö. Vidare uppges att ”pCure (som spolklossen heter, reds. anm) har testats och undersökts i verkliga miljöer och simulerade miljöer där den genomsnittliga nedbrytningsgraden på upp till 60-80 % har identifierats vid användning i toaletter.”

Vad gäller testade substanser skriver man att ”pCure har primärt utvecklats med fokus på substanser som listas i till exempel NLS (Nationella läkemedelsstrategin)”. Företaget uppger att de – efter att marknadsföring och försäljning påbörjats (!) –  ”tittar nu på hur vi ska besvara alla frågor på ett tydligare sätt” och hänvisar till att man ”kommer att förtydliga detta inom kommande period.”

Inga svar på vilka substanser man testat mot, expositionstid i toalett eller analysmetodik. Inget om resultat per substans, variation i effekt. Ingenting annat än marknadsföringsspråk. Så vad kan man då dra för slutsatser kring detta?

  1. Apoteket AB som säljer och marknadsför varan har ett informationsansvar mot slutkunden. De kan inte bara hänvisa till företaget, de måste själva efterfråga information och presentera den för kunden.
  2. Marknadsföringslagen ställer tydliga krav på tillverkare, distributör och detaljhandel att påståenden i marknadsföring måste kunna verifieras.
  3. Apoteket AB har genom att godkänna produkten i sin kvalitetskontroll – som enligt Apoteket AB:s hemsida även omfattar en funktionskontroll – lånat ut sitt varumärke till tillverkaren som självklart använder detta i sin marknadsföring.
  4. Tillverkaren Pharem Biotech förefaller enligt produktsidan för Pcure se företag som huvudkund. Dessa uppmanas köpa årsprenumerationer för sina toaletter som används av (ofta friska) medarbetare för att sedan få ett intyg som de kan använda för att visa miljömedvetenhet i sin marknadsföring och verksamhetsberättelse.
  5. Ingen – inte Apoteket AB, inte marknadsavdelningen bakom Pcure, inte Pharem Biotech – svarar på enkla frågor kring produkten. Frågor som varje tilltänkt kund borde kunna ställa som till exempel om denna spolkloss är effektiv mot just det här läkemedlet jag tar.
  6. Slutligen, att en studie inte är vetenskapligt publicerad innebär inte ett absolut hinder att dela med sig av delar kring metodik och resultat innan publicering i andra fora, som exempelvis konferenser, eller via andra medier. Har man använt data från en tilltänkt vetenskaplig publikation i sin marknadsföring är man däremot enligt marknadsföringslagen skyldig att kunna verifiera sina påståenden. Om nödvändig information kan äventyra en framtida publikation i en vetenskaplig tidskrift får man helt enkelt avstå från att använda uppgifterna inom marknadsföring. Har man redan gjort det har marknadsföringslagen företräde.

Så vad vet vi då? Det vore bra om vi så enkelt som med en spolkloss i toaletten kunde lösa problemet med läkemedel i urin. Det är rimligt att utgå ifrån att enzymatisk nedbrytning kan ha effekt – men inte för alla läkemedel och inte ens för alla miljöfarliga läkemedel.

Hur effektiv läkemedelsrening kan vara i toalettstolen vet jag som tilltänkt kund däremot inte tillräckligt om utifrån marknadsföringen av denna produkt. Nog är det rimligt att det kan tänkas ha en roll för kortvarig användning i samband med en kur med vissa antibiotika eller andra miljöfarliga läkemedel (givet att studiemetodiken håller). Men det är inte den bild som marknadsföringen ger.

Även Apoteket AB har ett stort ansvar i att räta ut dessa frågetecken: Ni kan inte kicka runt en kund med frågor till tillverkare eller företag bakom tillverkaren. När ni säljer och aktivt marknadsför en produkt på er hemsida och med pressmeddelande, måste ni ta ansvar för att ge kunden svar på sina frågor, och vid behov agera mellanhand mot tillverkaren.

När den här bloggen publiceras, eller när du läser den, har jag kanske fått svar på mina frågor och kanske har de svaren förvånat mig genom att ge fullt stöd för marknadsföringen. Visst vore det bra om spolklossen verkligen ger den miljönytta som marknadsföringen påstår. Men till dess jag har fått adekvata svar har jag, tyvärr för miljön, mina dubier kring nyttan för miljön av denna kostsamma intervention. Att välja att inte lämna svar på relevanta frågor kring påståenden i marknadsföring inger tyvärr inte förtroende.

Mikael Hoffmann är chef för stiftelsen NEPI – nätverk för läkemedelsepidemiologi, ledamot av Läkemedelsverkets vetenskapliga råd. Han var tidigare styrelseledamot i forskningsprogrammet Mistra Pharma,  finansierat av Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, Mistra. Huvudsyftena med Mistra Pharma var att identifiera läkemedelssubstanser som utgör en risk i vattenmiljön och föreslå strategier för riskminskning.

2017 var ett bra år – nu kan ju 2018 bara bli bättre

Lars Dagerholt
-
0

Det började bra. I januari i år hade vi ett särskilt EMA-sekretariat som regeringen utsett för att marknadsföra Sverige som en god hemvist för det europeiska läkemedelsverket.
Sedan 2015 har vi ett life science-råd som jobbar med att fokusera goda insatser som främjar sektorn  som levererade även under 2017.

Nya Karolinska Solna och Hagastaden börjar ta form, och trots svårigheter på vägen börjar ta emot patienter liksom hyresgäster inom sektorn. En dynamisk korsväg mellan människor engagerade i alla delar av leveransen av medicinsk utveckling håller på att ta ytterligare ett steg framåt.

Och i december kom första life science-investeringen från statens nya investeringsfond med fokus på riskkapital.

Ännu fler indikatorer pekar på att vi har en av världens bästa miljöer för att starta och driva företag med hänsyn bland annat korruption, miljö och myndighetskontakter.

Det är många goda krafter som nu samverkar åt rätt håll.

Sajten ematosweden.eu är en lysande sammanfattning av vår starka position som life science-nation. Hemvist för akademisk forskning, sjukvård och företag i världsklass, liksom myndigheter och regering som är pragmatisk agerar aktivt för att stödja utveckling.

Dessutom något som inte alltid nämns – värdet av att leva och verka i Sverige. En miljö som är svår att slå, enligt en undersökning i nätverket Inter Nations – ett nätverk för professionella personer som jobbar utomlands. Sverige är i toppen på listan över länder att flytta till med familj, framför bland andra Danmark, Frankrike, Österrike och Tyskland.

Samma sak säger HSBC Expat Explorer-rapporten 2016: “best place in the world for expat families”. I rapporten har 26 000 personer uttryckt sina synpunkter om bland annat den personliga ekonomin liksom balansen mellan arbete och privatliv i olika länder.

Nu blev det inget EMA to Sweden, men kraftsamlingen för att berätta om våra styrkor minskar inte i värde.

Alla sanningar gäller fortfarande. Vi har mycket att erbjuda.

Forskare och studenter kommer till Sverige för att förkovra sig inom akademin, varav några blir kvar eller reser hem igen som ambassadörer för svensk life science. Företag placerar kliniska studier i den svenska sjukvården, och fler satsar resurser på forskning och utveckling hos oss. Och de företag som redan finns på plats når framgångar med stöd ifrån övriga delar av sektorn. Det är bara några exempel.

Den största vinnaren är förstås patienten – framför allt vi som bor i Sverige och har förmånen att bemötas av kunnig personal, i nära kontakt med medicinsk forskning och utveckling.

Inför 2018 kan det ju bara bli bättre?

Lägg energin på att möta kundens frågor istället för att öva in fraser

Christina Ljungberg
-
2

Som apotekschef fick jag gå en ledarskapskurs i jobbets regi. Ett av momenten på kursen var en beteendeanalys där vi delades in efter beteendemönster och jag slogs av hur många av mina apotekschefskollegor som var tävlingsinriktade. Nästan alla.

Om man tittar på apotekspersonal i stort tror jag att resultatet skulle bli annorlunda och mer blandat. Självklart kan ett enkelt test aldrig beskriva en människa fullständigt, men just att vi kan tycka att olika saker är viktiga och att vi drivs av olika saker har jag tagit med mig från kursen.

Säljtävlingar är kanske inte lika motiverande för alla som för apotekschefen? Min framlidne doktorandkollega Tobias Renberg visade också i sin forskning att apotekskunder har olika syn på god service på apotek.

Vissa kunder betonar den fysiska produkten, läkemedlet, som central i mötet, andra betonar relationen till farmaceuten. Farmaceuter kan förstås också ha olika bild av hur ett kundmöte ska vara. Just att vi är olika är ju lite av tjusningen med att arbeta på apotek, inget kundmöte är det andra likt.

Jag pratade med en kollega på en annan apotekskedja nyligen. Hon berättade att man inom den kedjan vill att alla anställda hälsar på alla kunder med exakt samma fras. Jag kan tänka mig hur många gånger den frasen upprepas på en hektisk dag och hur många gånger varje kund redan har hunnit höra den medan de väntar i receptkön. Sen blir det då till slut deras egen tur att bli hälsade på samma sätt.

För mig skulle det kännas så stelt och onaturligt, många av mina kunder träffar jag så ofta att det känns som om jag känner dem personligen. Att då hälsa på dem på ett standardiserat vis, för att någon annan bestämt det, skulle kännas så fel.

Att det kan finnas stödfraser att öva in för farmaceuter i språkträning kan jag förstå, även om jag tror att den som har svårt att formulera frågan kan ha lika svårt att bemöta svaret. Men att alla ska använda samma ord tror jag förhindrar ett bra möte vid disken. Standardfraser har en tendens att sätta sig i hjärnbarken och till slut säger man dem utan att behöva tänka och man tappar fokus. Om du någon gång liksom jag frågat samma kund tre gånger om en påse vet du vad jag menar.

Att anpassa sitt språk, tonfall och sina formuleringar är ett sätt att visa att man lyssnar och att hålla sig själv på alerten i kundmötet. Att verkligen lyssna och utgå ifrån vad kunden har att säga är också viktigt för att upptäcka eventuella problem kunden har.

Vi behöver lägga mer energi på att vi har kompetens att möta kundens frågor, på kundens villkor, än att ha standardfraser redo.  Då får vi vara förberedda på att det kanske blir lite annorlunda varje gång, men det är lika bra.

Undvik att medicinsk användning av cannabis blir en politisk fråga

Karin Meyer
-
7

Användningen av medicinsk cannabis har diskuterats med jämna mellanrum i Sverige. Under 2017 har diskussionen bitvis varit intensiv där man kan se uppenbara risker för att det blir en politisk fråga i stället för en fråga baserad på fakta, kunskap och vetenskap.

I vårt grannland Danmark har debatten fått något som kan liknas vid en slagsida åt det politiska hållet. Hur kunde det bli så och vad kan vi i Sverige göra för att inte hamna i samma situation?

Bakgrunden till den danska situationen är att det från och med den 1 januari 2018 blir möjligt för läkare att förskriva medicinsk cannabis till vissa patientgrupper med smärta, när andra behandlingar provats utan effekt. Förskrivning ska kunna ske inom relativt breda patientgrupper och av samtliga läkare, det vill säga även av läkare som inte är specialiserade inom smärtområdet.

Beslutet och tillståndet beskrivs som ett försöksprojekt där en utvärdering ska genomföras efter fyra år. Resultatet ska sedan utgöra underlag för framtida beslut om hur medicinsk cannabis ska hanteras i framtiden och om en eventuell utvidgning av tillståndet.

Under hösten kom även inspel i frågan från ett något oväntat håll, nämligen från den före detta danska socialministern Manu Sareens. Han anser att man bör gå ännu längre och snabbare fram och helt enkelt legalisera all användning av medicinsk cannabis redan nu.

Manu Sareens menar att hans egen användning av cannabis-olja under den tid han var socialminister gjorde att han ”klarade av ministertiden”, eftersom produkterna enligt egen utsago hjälpte honom att hantera stressen i arbetet som minister.

Den tidigare socialministern stämmer nu den danska läkemedelsmyndigheten, Laegemiddelstyrelsen, för att inte gå tillräckligt snabbt fram för att nå målet att tillgängliggöra medicinsk cannabis till alla som önskar behandla sig med detta. Ett av argumenten är att myndigheten inte följer EU:s grundprinciper kring fri handel av varor.

Hur detta slutar vet ingen, men nyligen tog direktören för Laegemiddelstyrelsen, Thomas Senderovitz, bladet från munnen och kallar exministerns utspel ”helt horribelt”. Thomas Senderovitz poängterar att läkemedelsmyndigheten enbart bryr sig om ifall läkemedel är säkra och effektiva för befolkningen – inget annat.

Även den danska Läkerföreningen har riktat skarp kritik mot cannabis-projektet. Föreningen, liksom andra kritiker, menar att det kommer att bli svårt att utvärdera användningen eftersom det saknas närmare beskrivning av hur och på vilka grunder förskrivningen ska ske och exakt vad och hur behandlingen ska följas upp.

Läkerföreningen har även försökt utöva vad de kallar för ”damage control” genom att föreslå att endast läkare som är specialiserade inom smärtområdet ska få förskriva medicinsk cannabis – ett förslag de inte fick igenom.

Frågan om medicinsk cannabis är alltså föremål för både en politisk och vetenskaplig debatt i Danmark. Man kan hoppas att en liknande situation inte uppstår i Sverige, men låt oss inte vara alltför naiva – konstigare saker har hänt. Därför gäller det att hålla isär de olika frågorna och i vilka myndighetsinstanser olika beslut ska tas.

Beslut om ett läkemedels användning ska självklart fattas av en läkemedelsmyndighet baserat på väldokumenterade fakta om effekt och säkerhet. Lika självklart är att dessa beslut inte ska vara politiska, det vill säga inte baseras på enskilda politikers erfarenheter eller ideologier.

Detta är speciellt viktigt inom ett så kunskapsintensivt område som läkemedelsområdet som är så angeläget och berör en stor del av oss medborgare.

1...567...38Sida 6 av 38