Arkivering

I veckan rapporterade både inhemska och utländska medier om att mer än 30 000 personer i EU dör varje år på grund av antibiotikaresistens. Det kan handla om bakteriella infektioner som utan resistensutveckling hade kunnat botas med antibiotika eller behandlingar och ingrepp som inte kunnat utföras.

Siffrorna i rapporten, som tagits fram av den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC och publicerats i the Lancet Infectious Diseases, gäller för 2015 och är sannolikt ännu högre nu.

Och ur resistenssynpunkt ser framtiden mörk ut. Enligt en annan studie gjord av brittiska forskare, som kom redan för fyra år sedan, dör årligen ungefär 700 000 människor globalt till följd av antibiotikaresistens. Om inget drastiskt görs beräknas de resistensorsakade dödsfallen uppgå till tio miljoner år 2050.

Hotet om antibiotikaresistens är inget nytt och det görs en hel del för att bromsa utvecklingen. Men inte tillräckligt mycket och inte tillräckligt snabbt. Att vi i Sverige är duktiga på att minska antibiotikaförskrivningen räcker inte. Bakterier med resistensgener bryr sig inte om gränser utan reser lika lätt som du och jag mellan länder och världsdelar.

En stor orsak till resistensutvecklingen är användning av antibiotika vid storskalig livsmedelsproduktion i många länder. I trånga utrymmen sprids lätt smittor och för att motverka sjukdomar ges både djur och växter antibiotika i höga doser och många kombinationer i förebyggande syfte.

Här kan dock jag som konsument utöva min makt och till exempel välja kött från svenska djur, som inte fötts upp på antibiotika. Värre är det med läkemedel.

Det är nu mer än tio år sedan Göteborgsforskaren Joakim Larsson, professor vid Sahlgrenska akademin, avslöjade hur läkemedelsfabriker i Indien släppte ut mycket höga halter av antibiotika och andra aktiva substanser vid tillverkningen, något som Läkemedelsvärlden rapporterade om då. Under ett dygn pumpade till exempel reningsverket i Pantancheru, ett av de stora läkemedelsområdena i Indien, ut 45 kilo av bredspektrumantibiotikan ciprofloxacin i floden Iskavaggu. Mängden motsvarade då fem gånger Sveriges dagsförbrukning av antibiotikan.

Höga koncentrationer av antibiotika i miljön är både toxiskt för växt- och djurliv och driver på utvecklingen av antibiotikaresistens. Därför är det konstigt att det i dagsläget, med Joakim Larssons avslöjande för ögonen, fortfarande inte finns någon begränsning i hur stora utsläppen får vara. Det finns helt enkelt inte någon lagstadgad maxnivå för utsläpp av antibiotika och andra aktiva läkemedelssubstanser i naturen.

Som konsument och världsmedborgare är det också svårt att förstå hur producenterna, det vill säga läkemedelsindustrin (många av de stora läkemedelsbolagen använder sig av underleverantörer i exempelvis Indien), fortsätter att tillverka varor under dessa förhållanden. Detta samtidigt som de flesta bolagen i övrigt har en ganska hög svansföring vad gäller bidragen till människors hälsa.

Från myndigheternas sida, både svenska Läkemedelsverket och den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA, arbetar man med att föra in gränsvärden för utsläpp av aktiva substanser i läkemedelslagstiftningen (GMP). Men detta motsätter sig läkemedelsindustrin kraftfullt, som hellre vill lösa problemet på egen hand.

Så gör de det då? Inte direkt. Visserligen har man bildat en industriallians för att jobba med frågorna och tagit fram gränsvärden för utsläpp. Men mäter man utsläppen? Nej. Kan man som konsument få reda på var och hur ens antibiotika är tillverkad för göra medvetna miljöval? Nej. Finns det över huvud taget något som tyder på att utsläppsvattnen vid tillverkningsindustrierna är renare än för tio år sedan? Nej.

Ambitioner, samarbeten, handlingsplaner och allianser låter och känns så klart bra, men utan verklig handling är de luft värda.

I Sverige pågår i detta nu uppdatering av miljökraven för landstingens upphandling av läkemedel. Kanske kunde man där föra in krav på gränsvärden för de läkemedel som upphandlas? Industrin har ju själva tagit fram sådana. Men icke. Det skulle nämligen inte industrin kunna leva upp till, är beskedet från Upphandlingsmyndigheten.

Så var lämnar det oss? Ingen lagstiftning som reglerar utsläppen vid läkemedelstillverkning. En bransch som fortsätter tillåta stora utsläpp som driver på resistensutvecklingen. Upphandlingsriktlinjer utan krav på gränsvärden. Obefintliga möjligheter för konsumenter att välja bort miljövidrigt producerad antibiotika. Ett gigantiskt Moment 22 med andra ord.

Vare sig bakterier som utvecklar resistens eller människor i behov av antibiotika bryr sig om vilken lagstiftning eller vilka samarbeten som införs för att minska utsläppen, bara ATT det görs.

På hemmaplan bör därför politikerna säkerställa att både upphandling och subventionsbeslut diskvalificerar miljövidrigt framställda läkemedel. Och i väntan på en eventuell komplettering med utsläppskrav i GMP har läkemedelsindustrin alla möjligheter – och ett ansvar – att se till att de produkter som levereras, och som industrin tjänar pengar på, inte tillverkas på ett sätt som bidrar till att förvärra ett av de största globala hälsohoten mänskligheten står inför.

Visst, det kanske kostar en slant, men utan en förändring hamnar även människoliv på utgiftskontot. Det rimmar illa med slogans om att förbättra liv och hälsa för jordens befolkning.

I takt med att vetenskapen går framåt har ett flertal nya läkemedel som revolutionerat behandlingen för vissa patientgrupper kommit fram. I vissa fall har de betytt skillnaden mellan liv och död. Gemensamt för de flesta är att de har en väldigt hög prislapp.

Några exempel den senaste tiden är Spinraza, för behandling av spinal muskelatrofi, Orkambi, mot cystisk fibros, och Darzalex för behandling av multipelt myelom.

Att samhället måste prioritera sina resurser, även när det gäller läkemedel och sjukvård, är inget nytt. Med jämna mellanrum ställs frågan på sin spets med rapporter i media om patienter, som trots att bromsande eller livräddande behandling finns, inte får tillgång till läkemedlen. Anledningen beskrivs ofta som onödigt byråkratiskt krångel eller helt enkelt simpel snålhet.

I min roll som journalist och bevakare av området har jag stor förståelse för att de läkemedel som staten ska bekosta via våra skattepengar måste ha tillräckligt bevisad effekt i förhållande till priset (och vara säkra så klart). Annars är risken stor att orimliga summor av de gemensamma medlen läggs på enstaka läkemedel och patientgrupper, och att andra blir utan.

Som mamma, fru, vän och dotter skulle jag sannolikt inte vara lika förstående. Säg att något av mina barn – eller jag själv för den delen – led av en svår och obotlig sjukdom för vilken det plötsligt kom en effektiv behandling. Skulle jag då gå med på att inte omedelbart få tillgång till den? Knappast. Skulle jag vara ”besvärlig” och krävande? Förhoppningsvis.

Men det jag tror skulle göra mig mest förbannad och frustrerad är att inte ha koll på ”systemet” – att inte veta hur processen från ett godkännande till ett förmånsbeslut går till eller hur lång tid den tar. Att känna mig utelämnad till någon annans goda vilja helt enkelt.

Som journalist på Läkemedelsvärlden har jag lärt mig hur i alla fall delar av detta fungerar med horizon scanning, NT-rådets rekommendationer, trepartsöverläggningar och förmånsbeslut. Trots det finns det frågetecken. Hur är det då inte för gemene man som tar del av och grundar sin uppfattning på medierapporteringen om läkemedel som aldrig når patienterna? För att inte tala om patienter eller anhöriga som väntar på att själva eller närstående ska få den behandling som kanske innebär skillnaden mellan att ha och att inte ha en framtid.

Här tror jag att oron, frustrationen och misstron hos allmänhet, anhöriga och patienter skulle minskas om den här processen vore mer transparent och förutsägbar.

En vanlig missuppfattning är till exempel att det är Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, som ”hindrar” olika läkemedel från att komma in i förmånsprogrammet. Sant är som bekant att TLV fattar förmånsbeslut baserade på hälsoekonomiska bedömningar av effekt i förhållande till pris. Men innan ett sådant beslut över huvud taget kan tas måste företaget bakom det aktuella läkemedlet ansöka om förmån. I flera av de uppmärksammade fallen har någon sådan ansökan inte gjorts, eller gjorts och dragits tillbaka, vilket inneburit att patienternas tillgång till läkemedlet kraftigt försenats.

Att informera om subventionsprocessen på ett lättbegripligt sätt till en bred målgrupp ligger antagligen inte överst på någon kommunikationsavdelnings önskelista. Men utan att försöka skapa förståelse för den komplexa process som omgärdar värderingen och tillgängliggörandet av läkemedel, riskerar man att tappa i tillit och förtroende. Här kan myndigheter, landsting och företag bli bättre på att tänka på patienterna och vara öppna med information – för tuffa prioriteringar kommer att behöva göras även i framtiden.

Men även media kan generellt bli bättre i sin rapportering och i större utsträckning beskriva hela bilden, inklusive de vetenskapliga rön, som ligger till grund för ett positivt eller negativt förmånsbeslut. Gärna med fler frågor till läkemedelsföretagen om prissättning och/eller eventuell bevekelsegrund för att inte ansöka om förmånsbeslut för sitt läkemedel. Här har givetvis även Läkemedelsvärlden en viktig roll att fylla.

Jag har tidigare skrivit andra bloggtexter om vikten av källkritik. Det är förstås relevant inom alla områden – vilket inte minst märks som förälder till barn i Youtube-åldern. Men kanske är det extra viktigt när det kommer till vetenskap. Att en ”forskare” säger eller har upptäckt det ena eller det andra ger tyngd, ibland falsk sådan, och då är naturligtvis källkritik en förutsättning för att inte låta sig vilseledas.

Men jag har insett att många tycks likställa källkritik med att över huvud taget ha en källa. Hur källan kommit fram till saker och ting är sekundärt.

Därför är kampanjen Hur vet du det?, som samordnas av föreningen Vetenskap och Allmänhet och vars syfte är att ”öka kunskapen om vad vetenskap är och hur den kan användas för att bygga ett bättre samhälle”, både bra och nödvändig.

Men jag skulle vilja se lite fler hard core-insatser för att öka allmänbildningen om vetenskap och värdet av ett vetenskapligt förhållningssätt i samhället.

Den senaste tiden har Läkemedelsvärlden publicerat ett antal artiklar, bland annat om kopparspiraler och HPV-vaccin, som rönt stort engagemang. Majoriteten av de som har kommenterat artiklarna håller inte med om de vetenskapligt dragna slutsatserna som beskrivs. Och må så vara. Ett vetenskapligt förhållningssätt baseras på ett relevant ifrågasättande.

Men det som skulle kunna bli intressanta och givande diskussioner faller platt när själva grundförståelsen för vetenskaplig metodik saknas. Ett exempel är att många tycks tro att det finns absoluta sanningar och att om man inte kan garantera någonting till hundra procent är det samma sak som att inte kunna dra några slutsatser alls.

Ta till exempel HPV-vaccin (eller vilket annat vaccin som helst). Eftersom vaccin, liksom alla läkemedel, innebär risk för biverkningar är det enligt argumentationen omöjligt att säga att de är säkra. Trots att biverkningarna är betydligt sällsyntare och mildare än själva sjukdomen.

Ett annat typexempel är att tillskriva vaccin skulden för vagt definierade hälsoproblem som ökat (eller upplevs ha ökat) i samhället de senaste årtiondena. ”X och Y såg man aldrig förr, innan man börjande vaccinera”, kan det heta.

Jag tänker, och hoppas, att om den allmänna kunskapen blev bättre om hur vetenskapliga undersökningar går till och hur resultaten av sådana kan tolkas, kanske folk skulle kunna värdera sina källor eller magkänslor på ett bättre sätt.

För det är inte lätt att i ett kommentarsfält försöka beskriva att nej, det finns inga absoluta sanningar, men genom systematiska och välgjorda studier kan man komma så nära en ”sanning” som möjligt. Och är man tillräckligt nära kan man faktiskt säga något om både effekt och säkerhet baserat på annat än tyckande och slumpen.

Inte heller är det lätt att argumentera för att det sannolikt inte är vaccin som är orsaken till ökningen av (sätt in valfri åkomma) – trots att man inte gjort några studier på exakt den kopplingen. Om den upplevda ökningen är sann och vad den i sådana fall kan bero på (bättre diagnostik?, ökad rapportering? etc) spelar mindre roll. Inte heller vilket av vaccinen man tror är orsaken.

Den diffust beskrivna farhågan måste dessutom te sig som oerhört hotfull. Men hotet skulle antagligen upplevas som mindre skrämmande om frågeställningen bröts ned i mindre beståndsdelar och en tydlig hypotes formulerades. Kanske skulle det rent av försvinna.

Jag är övertygad om att hela samhället skulle vinna på ett ökat vetenskapligt förhållningssätt – inte bara till medicinsk forskning, utan överlag. För även om vi tycker olika i en mängd olika frågor ger en bättre grundkunskap förutsättning för att både starta och föra en diskussion på en högre nivå än vad som många gånger är fallet i dag. Det skulle både samhälle och individ tjäna på.

Jag har tyvärr inga skarpa förslag på hur man skulle åstadkomma denna vetenskapliga folkbildning – återinföra Anslagstavlan kanske?). Ett bra exempel är dock SVT:s kortfilmer med forskaren Emma Frans som ger handfasta råd kring tolkning av forskning och vetenskapligt presenterade rön. Säkert finns det andra goda exempel där ute och vi på Läkemedelsvärlden försöker göra vad vi kan för att dra vårt strå till stacken.

Men innan någon mer allomfattande vetenskaplig folkbildning är på plats är det upp till oss alla, inte minst inom media, att ta vårt ansvar för att diskutera, kommentera, svara på frågor och förklara vad man kan säga i vetenskapens namn och inte – och varför.