Arkivering

För två veckor sedan lade vi ut det första debattinlägget om den
nationella läkemedelsstrategin. När de fem första inläggen nu
publicerats passar vi på att göra en sammanställning. Hur skulle
en nationell läkemedelsstrategi se ut om alla debattörer fick som de
ville?

Hittills har Åke Wennmalm, Lars G Nilsson, Kenneth Nyblom, Johan Wallér och Thony Björk tyckt till om vad de anser ska prioriteras i en nationell läkemedelsstrategi. Om debattörerna får som de vill kommer strategin se ut så här:

PATIENTEN

• Patienter som använder fler än fem läkemedel kontinuerligt ska ha en lagstadgad rätt till en läkemedelsgenomgång.

• Patienten ska få kontroll över sin journal och kunna dela med sig av den till farmacevter, läkare eller annan vårdpersonal som patienten kan välja själv.
• Varje multimedicinerad patient ska ha en läkare utsedd som är ansvarig för hela behandlingen.
• Läkemedel som används av äldre multisjuka skall dokumenteras för den patientgruppen och TLV ska ta hänsyn till om sådan dokumentation finns tillgänglig när de överväger prissättningen.

EKONOMI

• Det ska tas krafttag för att myndigheter, läkare och budgetansvariga samarbetar för öka användningen av kopior av biologiska läkemedel.
• Pengar som frigörs från ett effektivt användande av generika ska användas för att ge fler patienter tillgång till dyra särläkemedel.

APOTEK

• Alla läkemedelsansvariga bör vara apotekare.
• Apoteken ska användas mer systematiskt och planerat i vården för att förbättra läkemedelsanvändningen.
• Kontrollen av försäljningen av receptfria läkemedel utanför apotek ska kontrolleras bättre, och det införs ett krav på tillstånd från Läkemedelsverket för att få sälja läkemedel.
• Apoteken ska få betalt för farmacevtiska tjänster via läkemedelsförmånen.

MILJÖ

• Sverige ska arbeta för att det införs miljökrav i de internationella GMP-protokollen.
• Miljö och hållbar utveckling ska få en tydligare plats inom läkemedelsområdet, på sikt ska kunder på apotek kunna välja att handla miljömärkta läkemedel.

 
Vem som tyckt vad och hur de argumenterar för saken kan du läsa på www.lakemedelsvarlden.se/strategidebatt.

Ok, det var den nationella läkemedelsstrategin daterad den 9 februari 2011. Tycker du att något saknas i listan, eller att något av det som står där inte hör hemma i en nationell läkemedelsstrategi, ja då gör du bäst i att skriva ett inlägg du med! Mejla i så fall till ingrid@lakemedelsvarlden.se, eller till petra@lakemedelsvarlden.se.

Fler inlägg är på gång, det är många som vill uttrycka sin åsikt om vad en nationell läkemedelsstrategi ska innehålla så fortsätt följa debatten!

I måndags hade den så kallade högnivågruppen sitt första möte på
socialdepartementet. Det är de som ska bestämma vad Sveriges nationella
läkemedelsstrategi ska innehålla. Vad som sades på mötet vet bara de som
var där. Idag tar Läkemedelsvärlden initiativ till en öppen debatt om
vad Sveriges politiker och myndigheter ska satsa på inom
läkemedelsområdet de kommande åren.

Det börjar nästan bli lite humoristiskt. Vilken fråga man än ställer just nu inom läkemedelsområdet så kan man vänta sig svaret ?Det kommer att lösa sig med läkemedelsstrategin.? Det kan handla om felanvändning av läkemedel, om den kliniska forskningens förutsättningar, om läkemedelsföretagens framtid, om kostnader, om antibiotikaresistens, om miljö, om innovation, om ojämlik vård. You name it. Oavsett vad och vem du frågar, svaret blir det samma.

Förväntningarna är helt enkelt skyhöga på Sveriges första nationella strategi för läkemedelsfrågor. Men allt kommer naturligtvis inte lösas i strategin. I själva verket är syftet just att välja vad det är man ska fokusera på att lösa, och därmed också vad det är man ska välja bort att satsa på.

Processen som ska leda fram till strategin har så här långt fått kritik för att vara allt för sluten. Därför tar vi nu initiativ till en debattsida helt fokuserad på just vad läkemedelsstrategin bör innehålla. Du kan följa debattinläggen på lakemedelsvarlden.se/strategidebatt.

Förts ut i debatten är Åke Wennmalm, fd miljödirektör i Stockholms läns landsting. Hans budskap till regeringen är tydligt: se till att miljötestkrav på alla läkemedel blir ett av målen i strategin.  
Oavsett om man håller med eller inte så är Åke Wennmalm ett mycket bra exempel på att det inte bara är myndigheter och branschföreträdare som har kunskaper och åsikter väl relaterade till arbetet med en nationell läkemedelsstrategi.

Under våren ska den så kallade högnivågruppen sitta i ett antal möten på socialdepartementet för att i juni sätta ner foten och presentera den slutgiltiga strategin. Har man en åsikt om vad Sverige bör satsa på inom läkemedelsområdet de kommande åren är det alltså nu man ska yttra den.

Flera debattinlägg är redan på ingång. Vill du eller din organisation eller ditt företag lyfta fram en åsikt så är det bara att mejla ett inlägg till mig, ingrid@lakemedelsvarlden.se, eller till Petra Hedbom, petra@lakemedelsvarlden.se. Självklart går det också utmärkt att kommentera andras inlägg direkt på webben.

Efter att omregleringsprocessen av apoteken inleddes med att
läkemedelsförsörjningen till sjukhusen öppnades upp för nya aktörer för
två år sedan, följt av utförsäljningen av apoteken och försäljning av
vissa receptfria läkemedel utanför apotek, har ett antal bedömningar av
förloppet presenterats.

Den snabba etableringen av nya apoteksaktörer med nytillskott av många apotek beskrevs först positivt. Men när etableringarna huvudsakligen gjordes i de tre storstäderna, förortscentra till dessa och andra större städer och få i medelstora och mindre, fick socialdepartementet kalla fötter. Det föranledde att Tillväxtanalys, myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser fick i uppdrag att undersöka skälet till utvecklingen, vilket nu pågår.

I mitten av oktober utgav Riksrevisionen en rapport om förberedelsearbetet i apoteksreformen och pekade i nio punkter på osäkra spelregler när apoteksmarknaden reformerades. Bland dessa angavs att tiden för genomförandet var knapp, förutsättningarna och restriktionerna för Apoteket AB oklara. Även ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter, handelsmarginalen för läkemedelsförsäljningen på recept och  den osäkra apoteksservicen i glesbygd angavs vara oklara. Den allvarligaste kritiken var att initiala data före reformen inte var fullständiga, vilket gör att den inte kan utvärderas till alla delar. Riksrevisionen föreslår därför ett antal åtgärder för att komma till rätta med de beskrivna problemen.

Konkurrensverket offentliggjorde den 3 januari sin slutrapport, som på uppdrag av regeringen utifrån ett konkurrensperspektiv skulle följa och analysera omregleringen av apoteksmarknaden. Verket konstaterar att etableringsintresset är stort med tjugo nya aktörer och att det hittills etablerats omkring  200 nya apotek. Åtskilliga nya apotek bedöms också tillkomma. Att alla apotek som togs över från Apoteket AB och de som blev kvar i företaget fortfarande existerar är en onödig uppgift, eftersom det är ett påbjudet obligatorium under tre år. Värt att notera är att samma dag som Konkurrensverket publicerade sin rapport, meddelade en av de nya aktörerna, Åhléns, att de avvecklar sin apoteksverksamhet och lägger ner alla sina apotek utom ett som tas över av Apoteket Hjärtat.

Konkurrensverket förslår i sin rapport ett antal åtgärder, bland annat rörande ägarpolitiken för Apoteket AB, men med en annan utgångspunkt än Riksrevisionen. Konkurrensverkets uppdrag är begränsat och har därför knappast någon betydelse för den fortsatta uppbyggnaden av det svenska apoteksväsendet. Rapporten får dock en politisk genomslagskraft och massmedia delar verkets uppfattning att redan nu se reformen som en framgång. Det är därför beklagligt att Svenska Dagbladet i sin ledare den 5 januari, för fram en sådan uppfattning. Förhoppningen är att tidningen nu gör en analys av apoteksutvecklingen, liknande den som gjordes om försäljningen av de receptfria läkemedlen några dagar tidigare.

Regeringen bör nu tillsätta en utvärderingsgrupp med representation av ekonomisk, medicinsk och farmaceutisk expertis med anknytning till vetenskapliga institutioner, för att beskriva både positiva och negativa konsekvenser av omregleringen av apoteken. Förslagsvis finns det fem områden att studera. Etableringsbilden för apoteken med tonvikt på glesbygden är viktig utgångspunkt. Förändringarna i apoteksverksamheten på sjukhusen har hittills inte fått någon större uppmärksamhet men är av stor betydelse, särskilt avseende sambandet med den öppna vården. Debatten om försäljningen av de receptfria läkemedlen har sannolikt bara inletts.

Från fackligt håll kritiseras den hårdnande personalpolitiken med neddragning av fort- och vidareutbildning med risk för kompetensutvecklingen. Det femte området är ekonomin, både för företagen och för skattebetalarna. Den expansiva fasen måste finansieras, men den största delen av intäkterna är fortfarande skattemedel, vilket inte minst sjukvårdshuvudmännen bör bevaka.  

SvD har efter omfattande bildreportage om Haiti, prinsessbröllop,
nobelfesten och tågkaos vid årsskiftet hunnit fram till ett lika
omfattande om värktabletter.

I centrum för det senare har stått tonårsflickors missbruk av tabletterna, främst paracetamol. Ökad tillgänglighet och TV-reklam görs indirekt ansvariga för missbruket. Säkert finns ett bidrag av dessa faktorer, men huvudskälen är andra till att tonårsflickor äter smärtstillande tabletter, skär sig, svälter sig, hetsäter, berusar sig och allt oftare förekommer i våldssammanhang. Ingen enkel förklaring finns, men klart är att kontrasten mellan barndomens och vuxenlivets krav skärpts de senaste 50 åren.

I artikelserien görs påståendet att Alvedon aldrig skulle ha godkänts idag på grund av sina biverkningar. Samma påstående gjordes för Aspririn vid dess 100-årsjubileum 1999. Bägge anser jag vara fel. När Aspirin ?godkändes? togs det första steget för att begränsa salicylsyrans magirriterande egenskaper. Paracetamol, som introducerades runt 1960, var ännu ett steg framåt för att begränsa värktabletters biverkningar. Preparaten utgjorde rejäla framgångar inom analgetikaterapin och skulle med stor sannolikhet ha godkänts även idag. Bristen på överlägsna alternativ består och tabletterna har under åren hjälpt miljarder människor.

Smärtstillning är svårt att åstadkomma utan biverkningar, troligen av samma skäl som läkemedel mot fetma är problematiska. Såväl smärta som hunger är basala livsfunktioner hos alla djur. Framgången med cox-2 hämmare mot smärta blev inte bestående, men nyvunnen kunskap om paracetamols verkningsmekanism öppnar kanske för en ny generation analgetika.

För att begränsa tillgången till värktabletter lyfts i artikelserien kravet på 18-årsgräns för inköp även på apotek. Apotekarsocieteten ansåg i föreningens remissvar inför omregleringen att detta inte var befogat, med hänsyn till den läkemedelsexpertis som finns på apoteken. Jag instämmer.

SvD:s sensationsreportage om värktabletter påverkar inte tonårsflickors beteende. Däremot ökar det rädslan för biverkningar hos många, som använder läkemedel för att leva ett drägligt liv. Detta i sin tur leder till minskad följsamhet ? ett av de största problemen vid läkemedelsanvändning.

Massmedia framställer sig gärna som sanningens riddare. SvD:s huvuduppdrag är dock att öka upplagan och leverera vinst till Schibstedkoncernen. Det är samma marknadsekonomi, som GSK och McNeil lever under när de slåss med Alvedon, Ipren och Treo. Alla tre företagen bör känna ett betydande ansvar för sin verksamhet.

När jag började på apotek som elev upplevde jag kundmötet som mycket krävande. Att trycka fram en kund till apoteksdisken var ibland ett stressmoment, kanske för att situationen inte var förutsägbar. Farmacevten ställs i kundmötena inför de mest skiftande frågeställningar och detta kan vara en stor utmaning. Med åren lärde jag mig att uppskatta kundmötet eftersom det ofta gav tillfällen till kreativa lösningar och möjligheter att lära.

Kundmötet vid apoteksdisken handlar självklart om att diskutera läkemedel och dess användning på bästa sätt. För receptkunder utgör kundmötet sista länken i vård- och läkemedelskedjan innan läkemedlen tas hem för användning. För egenvårdskunden kan apoteken vara första länken till rätt instans i vårdkedjan. Idealet är att möta läkemedelsanvändaren direkt, men ibland är det någon annan anhörig, hemtjänsten eller vårdpersonal som hämtar läkemedlet. I mötet ska farmacevten inte enbart kontrollera att rätt läkemedel ges till rätt patient utan också genom information och råd försäkra sig om att läkemedlen används på rätt sätt. Att agera proaktivt genom att bland annat förutse eventuella hinder för följsamhet till medicineringen, biverkningar, terapisvikt etc kan vara avgörande för att undvika fortsatt lidande för individen.

Kundmötet kan bli lyckat om flera aspekter som berör farmacevten, patienten och lokalerna är uppfyllda. Farmacevtens dagsform, kompetens, erfarenhet, förmåga att ta hjälp av kollegor liksom förmåga att kommunicera sina kunskaper till patienten, utgör avgörande moment för ett lyckat kundmöte. Patienten är minst lika viktig för det lyckade kundmötet. Det handlar bland annat om ifall han/hon får läkemedlet för första gången eller inte, har väntat länge i kö på vårdcentralen/sjukhuset och/eller apoteket och har förmågan att kommunicera på grund av sjukdom eller språksvårigheter.

Lokalernas utformning är viktig. Möjlighet till ostört samtal mellan farmacevten och patienten måste finnas, tillgänglighet för personer med rörelsehinder är nödvändig och sittplatser för människor som har svårt att stå och vänta behövs. Listan kan göras lång men mesta möjliga som kan underlätta den viktiga kommunikationen mellan farmacevt och läkemedelsanvändaren bör beaktas.

Det är ingen tvekan om att kundmöten vid apoteksdisken kan vara intressanta, givande och vara en källa till kompetensutveckling, inte bara för den enskilda farmacevten utan för hela personalstyrkan, om man arbetar på rätt sätt. Kundmötet vid apoteksdisken bör ges större uppmärksamhet, kanske genom att personalen erbjuds möjlighet till fortbildning och kompetensutveckling med avseende på just kundmötet.

Diskussioner i personalgruppen om kundmöten där farmacevten/patienten/förskrivaren i slutändan lärde sej något eller fann en bra, kanske oväntad lösning, på ett problem, borde vara prioriterat på våra apotek. Och sist men inte minst måste apoteken utformas för att underlätta kundmötet.

Som verksam i generikabranschen så kanske jag inte är den bäste att
uttala mig om innovationer inom läkemedelsindustrin. Samtidigt så kan
man baserat på vilka, och hur många, patent som löper ut göra vissa
iakttagelser.

Läkemedel som samhällsresurs skulle man verkligen kunna kalla en solskenshistoria i modern historia. Ända sen framväxten av den moderna farmakologin och den senaste utvecklingen inom biotekniken finns otaliga exempel på produkter som i grunden förändrat vardagslivet för många, friska som sjuka. Visst har det förekommit en och annan skandal med trilskande enatiomerer eller oväntade hämningar.

Nu skulle jag vilja påstå att vi tyvärr nått en platå i utvecklingen. För med förtvivlans mod försöker de stora (forskande?) läkemedelsföretagen lansera nya produkter med allt yvigare marknadsföring i förhållande till innovationsgraden. Men vad är alternativet? När produkten ska lanseras efter 15-20 års forskning är det liksom i senaste laget att komma på att man skulle ha varit lite mer innovativ från början och struntat i att ta fram den sjätte ?sartanen? eller den fjärde ?statinen?.

För mig är ett innovativt läkemedel något som påverkar en process i kroppen som inte tidigare varit möjligt. Att utveckla en depåberedning, lansera den ena enatiomeren som ny produkt, forska fram en me-too har hittills varit ett smart sätt att täcka över den bristande innovationsgraden. TLV:s beslut i fallet Nexium visar dock att denna väg inte är lika farbar på den nya marknaden då den allt mer kännetecknas av minskande resurser.

Jag tror att i framtiden kommer en allt större del av den påse pengar som samhället spenderar på läkemedel att gå till basbehandling med produkter som lanserades under guldåren 1985-2005. Det skall till att gnugga geniknölarna rejält för att konkurrera ut statinerna, PPI-hämmarna och SSRI-preparaten med flera. Visst lanseras den nya läkemedel, men de är ju så få. En del av förklaringen är de ökade kraven på dokumentation, något som jag säkert får anledning att komma tillbaka till.

Framtidens ?Big Pharma? kommer att behöva välja väg: antingen satsar man på att fokusera stenhårt på innovation inom ett smalt område med få produkter eller så breddar man portföljen med generika, biosimilars och follow-on biologics inom alla terapiområden för att sprida riskerna. Novo Nordisk är ett exempel på det förra, Pfizer ett exempel på det senare.

Var finns nästa stora innovation? Jag tror inom behandling av demens. Vad tror du?

En framstående läkare sa nyligen till mig att apotekare inte borde leka barfotadoktorer genom att ägna sig åt pseudohälso- och sjukvårdsaktiviteter. Då syftade han till mätning av blodfetter, blodtryck etc på apotek. Jag tänkte i mitt stilla sinne att nog finns det även en hel del barfotaapotekare bland doktorerna.

Och då menar jag doktorer som saknar eller inte vet att de har begränsade och/eller inaktuella läkemedelskunskaper. Läkemedel genomgår rigorösa kontroller och utvärderingar för att säkra den bästa kvaliteten. Sedan borde rimligtvis motsvarande noggrannhet garanteras vid förskrivning på vårdcentral och utlämning till patient på apotek. Apoteksfarmacevter har ett särskilt ansvar eftersom de är den sista kontakten innan patienten själv tar ansvar för sin medicinering.

Farmacevter är enligt lag skyldiga att upplysa och samråda med patienter när de lämnar ut läkemedel. Det som sägs och görs av farmacevten vid apoteksdisken bör rimligen vara samstämmig med det som sägs och görs av förskrivaren på vårdcentralen eller sjukhuset.

Dessa professioner måste samverka för patientsäkerheten och också för att inte förvirra och skapa en osäkerhet hos patienten som kan leda till att läkemedlen inte tas. Den här typen av samverkan har långsamt tynat bort ju närmare apoteksmarknadsomreglering vi kom och idag är samverkan mellan professionerna nästan helt obefintligt. Läkarna klagar på att det är svårare att nå apoteken och farmacevter har gradvis upplevt hur förskrivare glidit längre och längre bortom räckhåll. Det är självklart och viktigt att dessa professioner kan skapa plattformar för samverkan.

När jag arbetade som chefsfarmacevt på ett apotek i Botkyrka, tog jag initiativ till ett pilotprojekt där vi i samverkan med de lokala vårdcentralerna dokumenterade och återförde rättade förskrivningsfel och återkopplade till förskrivarna som grupp. Detta uppskattades av alla involverade eftersom det ledde till ökad kommunikation kring läkemedel och följaktligen till bättre läkemedelsanvändning.

Förskrivarna uppskattade att de fick tillfälle att diskutera läkemedelsfrågor sinsemellan och med farmacevterna. Farmacevterna å sin sida blev bättre på att hitta felen och såg det hela som en källa till kompetensutveckling.

Farmacevter på apoteken och förskrivarna måste sluta isoleras från varandra och istället göra det de är utbildade för. De måste börja samverka, både för patienternas och samhällets bästa.

I sammanhanget är det viktigt att tydliggöra professionernas ansvarsområden och att var och en känner till vad den andra brukar informera om för att kunna förstärka tidigare given information, tillrättalägga missförstånd eller rena felaktigheter. Därför krävs resurser, incitament och gränsöverskridande samarbeten för att möjliggöra samverkan och interaktion mellan förskrivare och apoteksfarmacevter.

Jag tycker att det är dags att skrota både barfotadoktorer och barfotaapotekare för att istället med förenade krafter samverka för optimal läkemedelsanvändning.

I helgen studsade jag till på sidan 13 när jag läste tidningen Fokus. Där fanns en profileringsannons för läkemedelsföretaget MSD. Annonsen var mycket oskyldig, men den väcker frågor kring om läkemedelsföretagen är på väg att byta strategi.

Kanske är det inte mer än en enkel annons som inte betyder särskilt mycket alls. Eller så är det ett tidigt tecken på en ny profileringsstrategi från läkemedelsföretagen. I annonsen står det med stora bokstäver ”Fånga stunden”.  Sen en text på temat ”vi vet att hälsan är bland det viktigaste i livet” och ”MSD satsar därför målmedvetet i kampen mot barnsjukdomar och andra infektionssjukdomar”. I annonsen berättar de också att MSD gått samman med Schering-Plough och att det ger dem ännu bättre förutsättningar för att utveckla morgondagens läkemedel. Som sagt, helt oskyldigt.

Men det som sticker ut är att företaget valt att göra en annons riktad till allmänheten som enbart har till syfte att stärka det stora bakomliggande företagsnamnet. Vi är vana vid annonser från läkemedelsföretag som handlar om en given produkt eller en särskild diagnos.

Men nu är budskapet alltså ett annat. Hej, vi är ett läkemedelsföretag och vi gör bra saker. Och MSD är inte ensamma. På ett seminarium i våras hörde jag en företrädare för Nycomed berätta om deras varumärkesresa, där de också i större utsträckning börjat bygga sin kommunikation kring företagsnamnet Nycomed och inte kring de enskilda produkterna.

Vad beror det på? Exemplen är som sagt alldeles för få för att egentligen kunna prata om trendbrott eller göra någon större analys eller ens en spaning. De räcker bara till för att väcka frågan. Är det ett resultat av att de nått vägs ände när det gäller produktmarknadsföringen och att någonting mer måste till när säljstyrkor är slimmade och köpbesluten allt mer centrala? Beror det på apoteksomregleringen, att läkemedelsföretagen plötsligt måste bli starka varumärken för att få finnas kvar på apotekshyllorna? Eller har läkemedelsföretagen tröttnat på sitt dåliga anseende bland allmänheten och bestämt sig för att ge en motbild?

EU-kommissionen tog för två veckor sedan beslutet att inte heller i framtiden tillåta marknadsföring av receptbelagda läkemedel direkt till allmänheten. I rapporten från Pharma Industry som presenterades förra veckan anser över hälften av 718 tillfrågade medarbetarna inom den svenska läkemedelsindustrin att det största problemet är branschens möjligheter att tjäna pengar när köparna, det vill säga staten, bara tänker nöja sig med good enough. Oavsett vad skälet är till MSD:s annonskampanj just nu, kan man ana att EU:s beslut och branschens frustration bäddar för att vi kommer att få se fler företagsstärkande annonser.

Och visst är det lite uppfriskande. Läkemedelsföretagen finns ju där hela tiden och de gör enorma mängder marknadsföring. Oftast gömmer de sig som sagt bakom antingen produkten eller sjukdomen vilket gör avsändaren otydlig vilket i sin tur skapar misstänksamhet kring syftet. Nu står de där de står och förklarar att de som företag gör något gott. Då finns det i alla fall något att förhålla sig till för de som inte håller med.
 

Jag tycker att det ligger mycket i detta citat: “The biggest mistake that you can make is to believe that you are working for somebody else. Job security is gone. The driving force of a career must come from the individual. Remember: Jobs are owned by the company, you own your career!” – Earl Nightingale, author, speaker, motivator.

I den kunskapsintensiva apoteksmiljön kommer apoteksanställda ständigt att behöva uppdatera sina kunskaper i takt med bland annat att nya läkemedel registreras och att nya behandlingsrekommendationer och riktlinjer blir tillgängliga. Vi vet alla att det är en fråga om ett livslångt lärande för farmacevterna, som är samhällets läkemedelsexperter, och som förväntas arbeta efter vetenskap och beprövad erfarenhet för god läkemedelsanvändning. Du som enskild legitimerad farmacevt, oavsett arbetsgivare eller var i världen du befinner dig, förväntas arbeta seriöst och autonomt och ska därför själv upprätthålla den kunskap och kompetens som krävs för att bedriva sitt arbete på ett adekvat sätt.

Kompetensutvecklingsbehovet för att upprätthålla en högkvalitativ apoteksverksamhet ska lämpligen uppfylla individens och samhällets krav och förväntningar på god läkemedelshantering, information och rådgivning. Därför ska kompetensfrågor, apotekspersonalens kompetensutveckling och fortbildning drivas med stor målmedvetenhet. Jag anser att detta ställer krav på både arbetsgivaren men inte minst på apotekspersonalen.

Arbetsgivaren ska upprätta kompetensutvecklingsplaner för personalen för att säkerställa att den samlade kompetensen på arbetsplatsen motsvarar dessa förväntningar på verksamheten. Apotekspersonalen måste i sin tur ta ansvar för sin kompetensutveckling och att den dokumenteras och hålls tillgänglig för eventuell tillsyn.

Jag menar att på en konkurrensutsatt apoteksmarknad måste du som enskild farmacevt kompetensutveckla dig för att vara attraktivare för båda apotekskunder och arbetsgivare! Sanningen är att det också råder konkurrens oss farmacevter emellan på den nya apoteksmarknaden. Kunderna eller arbetsgivarna kommer att välja farmacevter som håller sina kunskaper à jour. Alltså, man ska kompetensutveckla sig och göra sig konkurrensduglig för sin egen skull!