Arkivering

”Jaha.., menar du receptionist?” säger han och ser fundersam ut.
Receptionist? Nu är det min tur att se frågande ut. Nästan så att jag börjar fundera på om jag sagt fel, sluntit på orden eller glömt vad jag pluggar. Det senare vore otroligt, jag brukar ju ha ganska bra koll på vad jag läser. Jag har precis berättat att jag ska ägna kvällen åt att rätta en labbrapport. Och nämner i förbifarten att jag läser till apotekare.
Vi får reda ut det. Det visar sig att killen jag pratar med har missuppfattat det här med reception, receptionist och receptarier.

Jag hör att det pratas om det i korridorerna på universitetet, bland mina kursare och på kåren. Oftast lite uppgivet och frustrerande. Och inte är det så konstigt kanske, att det känns frustrerande och uppgivet. Särskilt inte när man kommer direkt från en organlabb där man slitit håret av sig i många timmar, och sedan börjar förklara att den utbildning som man investerar tid och pengar i inte handlar om att bli kassabiträde, receptionist eller vad det nu kan vara.

Jag känner mig lite tröttsam som återigen tar upp ämnet. Att jag skriver att det finns många som inte vet vad en apotekare eller receptarie är. Men jag tar upp det för att jag tycker att det är viktigt. Och kanske känns det bara tröttsamt för mig, för att jag har tänkt på att det sedan jag började plugga, så att tanken har blivit uttjatad. Och att jag själv har tröttnat på att försvara mig varannan gång jag berättar om mitt framtida yrke.

Fast jag har kommit på en sak. Jag ska sluta försvara mig. Istället ska jag börja berätta. Jag ska berätta att jag ska bli apotekare, för vem kan göra det bättre om inte du eller jag, vi som är eller ska bli apotekare eller receptarier. Det är ju vi som är experter på hur det är att vara just det vi är, eller ska bli.

Nu finns det i alla fall en till som fattat galoppen, killen med receptionister. Han log lite när vi rätt ut det hela. Sen frågade han mig om man kunde dricka alkohol om man äter penicillin.
 

Ännu en stor diabetesstudie, Look AHEAD, har avbrutits. Den här gången handlar det inte om några aggressiva läkemedelsbehandlingar utan om ett ”intensivt livsstilsprogram” kontra konventionella råd om kost och motion.

Den amerikanska multicenterstudien omfattar över 5000 överviktiga diabetespatienter i åldern 45 -75 och har pågått i 11 år. Hypotesen var att vi skulle kunna slippa en massa insulinsprutor, ballongsprängningar och livslång behandling med dyra statiner och cox2-hämmare – enbart med rätt mat och motion. De som deltog i intensivprogrammet fick mycket riktigt bättre värden när det gäller kända riskfaktorer som vikt och blodsocker, blodfetter och blodtryck, men det innebar inte att hjärt- kärlsjukdom och dödlighet minskade inte i den gruppen.

Betyder det att livsstilsförändring inte är lika potent som vi hoppats och trott? Eller kan resultatet månne bero på obsolet studiedesign? Vad var det egentligen för mat som deltagarna fick sig till livs? (Motionen är ett kapitel för sig, det får vi ta en annan gång.)

Kostråden inleds med följande statement: ”Kalorirestriktion är den primära metoden för att åstadkomma viktminskning.” Snålt skulle det alltså vara. Detta trots att det är välkänt att vi människor anpassar oss till svältkurer snabbt som blixten. Ämnesomsättningen går ner på sparlåga vilket motverkar viktnedgången. Den stress som organismen utsätts för ökar bara fettinlagringen. Bantningen blir en tortyr för både kropp och själ, vilket naturligtvis riskerar projektet och bäddar för självbedrägerier och bias.

Lika illa var det med kvalitén på maten som förväntades göra deltagarna slankare och friskare. Bantningssoppor och färdiglagat med max 30 procent fett, varav högst en tredjedel fick vara mättat – trots att det inte finns någon enda välrenommerad studie som visar att en större andel fett i maten är skadligt för hälsan. Nej, ingen ostomelett eller fetyoghurt med valnötter där inte. Däremot verkar det inte som om man gjorde skillnad på olika kolhydrater, som bönor och potatismos – trots att de ger helt olika insulinsvar.

Amerikaner, amerikaner, tänker du kanske nu, men vi är inte mycket bättre. Enligt de nya nordiska näringsrekommendationerna,NNR, som ska lanseras vid årsskiftet, finns det ingen anledning att rekommendera långsamma kolhydrater framför snabba. Varför då? Jo, den forskning som stödjer att den typen av mat är bra för vikten och hälsan är bara gjord på – kvinnor! Att de studier som ligger till grund för antifettkostråden gjordes enbart på män tycks däremot inte störa experterna det minsta.

Kom igen.

”Facebook är som ett mentalsjukhus – och vi är alla patienter. Vi sitter och glor på en skärm, skrattar ensamma och inbillar oss att vi är sociala. En del har fantasilantgårdar, städer, djur och saker. Vi puffar varandra och tycker att det är ok, vi till och med skriver på väggar. Om du också är här på behandling, kladda ner detta på din vägg – jag snodde detta från en annan patient!!”

Tack vare framgångarna inom bland annat molekylärbiologin, farmakologin och genetiken har vi idag större möjlighet att skräddarsy behandlingen för många patienter. 

Jag tog mig till FIP-kongressen i ett regnigt och blåsigt Amsterdam som avslutas måndag den 8 oktober. Eftersom jag aldrig varit på den årligen återkommande farmacevtiska kongressen hade jag inga förutfattade meningar. Men ska jag vara ärlig blev jag inte jätteimponerad. Är inte farmacin större än så här? För att vara en världskongress känns FIP 2012 litet och familjärt med sina runt 5000 deltagare.

På vägen in i kongresscentret är det inte bara jag som stöter på bekanta och ”kollegor från förr”, många andra står och pratar, skrattar, kramar om varandra och byter visitkort. För det är nog snarare så det är, FIP är mer ett sätt att träffa kollegor, att nätverka, stärka gamla och knyta nya vänskapsband, diskutera möjliga post doc-projekt och mycket annat. Men mycket mer än så är det inte.

Placerad i den bakre delen av en gigantisk konferensanläggning i Amsterdams sydvästra utkanter blir FIP som en dagisutflykt som varken märks eller hörs. Inga revolutionerande vetenskapliga nyheter presenteras det heller, allt som kommer fram är redan publicerat i en vetenskaplig tidskrift. Det som presenteras drar år det höggradigt akademiska, oftast genom väldigt mycket och till storleken liten text på många powerpoint-bilder.

När jag sitter där och lyssnar på presentationerna undrar jag hur öppen och samtida FIP egentligen är. Mellan varje presentation snurrar samma FIP-bilder som bland annat talar om att vi inte får ta bilder med blixt, att vi ska stänga av våra telefoner och att vi inte får spela in sessionerna. Slutligen förbjuds vi att ladda ner förläsarnas bilder efter sessionen. Men vi kommer kunna få dem i pdf-format – den 1 december. FIP behöver nästan två månader på sig att göra om föreläsarnas bilder till pdf-format så att besökarna kan få ta del av dem.

Att det är en världskongress märks verkligen på alla olika klädstilar. Här finns allt från jeans och t-shirt till färgglada mer traditionella klädedräkter, för att inte tala om alla olika kostymer och plagg däremellan. Men när det kommer till talarnas nationalitet är det mer enahanda; det är en förvånansvärd övervikt för europeiska talare, eller utomeuropeiska med engelska som modersmål. Väldigt få talare kommer från Asien, Afrika, Central- eller Sydamerika – om det inte handlar om väldigt specifikt regionala frågor, humanitärt arbete och liknande. Med tanke på att den största delegationen kommer från Nigeria, med sina modiga 331 deltagare, är det synd att bara tre av talarna är nigerianer. Fast å andra sidan, med så många deltagare ser utvecklingen inom farmaciområdet positiv ut för den nigerianska befolkningen. Bra Nigeria.

Nästa år går FIP av stapeln i Dublin, och året därefter i Bangkok. Om jag kommer åka? Nej, jag stannar hemma och läser programmet på nätet och mailar talarna direkt och frågar om jag kan få deras slides. Det är både billigare och går snabbare.

I väntan på resultaten från den pågående Läkemedels- och apoteksutredningen funderar jag över ett förslag som handlar om just prissättning och subventionering av nya innovativa läkemedel i Sverige. Förslaget är skrivet av svenska forskare från bland annat Institutet för Hälso- och Sjukvårdsekonomi och publicerat i Applied Health Economics & Health Policy.

Förslaget utgår från skillnaden mellan TLVs bedömning av nya läkemedel utifrån samhällsnytta och landstingens mer begränsade budgetansvar. Utifrån detta föreslår författarna en uppdelning av betalningsansvaret, där landstingen skulle betala för produktion av läkemedlet medan staten skulle betala för ”nyhetsvärdet”, i det här fallet nyttan av det nya läkemedlet.

Det är en intressant tanke, och skulle kunna leda till att nya och ur ett samhällsperspektiv (bedömda jämfört med befintliga preparat) bättre läkemedel blir jämförbara i pris för landstinget med äldre preparaten inom samma terapigrupp. Dessutom skulle det bli en tydlig belöning för innovation, vilket förhoppningsvis kan uppmuntra läkemedelsföretagen till ökad satsning på forskning.

Förutom den uppenbara ökade administrativa insatsen som krävs för att hantera två betalningssystem, finns det såklart också en risk att den totala kostnaden för läkemedel skulle öka genom en sådan förändring. Staten går ju i förslaget in som garant för en del av läkemedelskostnaden trots att det fortfarande är förskrivaren och landstinget som avgör vilket läkemedel som förskrivs respektive rekommenderas. Men om staten verkligen betalar utifrån samhällsnytta så borde kostnaden balanseras av exempelvis förbättrad folkhälsa.

Förslaget skulle också kunna komma åt de regionala skillnaderna i användningen av vissa särskilt dyra läkemedel. Just detta påminner lite om tankarna bakom den fond som var på tapeten för några år sedan, som skulle säkra tillgången på läkemedel till fattiga länder (www.healthimpactfund.org). Då gick det ut på att läkemedelsföretagen ersattes för sina utvecklingskostnader från fonden medan priset på läkemedlet begränsades till tillverkningskostnaden.

Det känns som att det är en bit kvar till det, men vem vet, kanske kan vi om några år hitta rankningslistor här på lakemedelsvarlden.se över de Bästa läkemedlen, baserat på samhällsnytta? Det är i alla fall en intressant tanke.

Den  20 september sände SVT2 ett program med rubriken Sjukdomar AB. Det utannonserades som en fransk dokumentär, men visade sig vara en hatsaga om läkemedelsindustrin. Dramaturgin byggde på att det som vi vill se som gott framställs som sin motsats. Präster som svär och horar eller småbarn som begår grova brott tillhör denna kategori.
 
I programmet hävdade en fransk professor i medicin att läkemedelsindustrin istället för att utveckla nya läkemedel numera uppfinner nya sjukdomar och för dessa säljer sina gamla läkemedel för vilka patenten gått ut. Prozac mot PMDS angavs som ett exempel. Att menstruationsbesvär alltid funnits hindrar inte att de bör lindras. Även huvudvärk har alltid funnits och en tablett ger välkommen lindring. Ett annat tema gällde interventionsgränser för högt blodtryck respektive kolesterol. Dessa är givetvis värda att diskutera, men att påstå att industrin sätter gränserna gynnar inte en saklig debatt. Dessutom är bägge terapierna sedan länge övertagna av billiga generika.

Nästa nidbild gällde den amerikanske presidentkandidaten Bob Dole, som i ett TV program talade om sina erektionsproblem. Detta framställdes som att utnyttja en kändis för marknadsetablering av Viagra och Cialis. Missriktat eftersom jag tror att samma sociologer, folkhemsexperter, antropologer och historiker, som medverkade i programmet, klappat händerna röda när kända HIV-smittade och homosexuella trätt fram.

Under de 45 minuterna hann även behandling av ångest och depression misstänkliggöras, som medicinering av i grunden friska individer. Även kliniska prövningar drogs i smutsen. De sades vara fejkade och styrda av industrin. Inte ett ord om att det är myndigheter som bedömer deras medicinska trovärdighet.

Programmet illustrerades av några klipp från läkemedelsföretagens hemsidor, men framför allt med inslag från amerikansk TV-reklam. Att TV-reklam för läkemedel inte är tillåten i EU framgick inte och skulle ha förstört dramaturgin. Programmet avslutades med ett reportage om en holländsk läkemedelskritisk grupp, som framställt informationsmaterial kring ett påhittat läkemedel mot väderspänning. Materialet hade de fått utlagt på läkarmottagningar och uppmärksammat i TV. Jippot skulle visa hur lätt det är att marknadsföra verkningslösa läkemedel. Det var nästan en lika bra story som när en svensk konstnär för något år sedan, spelade sjuk på Västerbron i Stockholm och lyckades bli intagen på St. Görans psyke.

Skumraskaffärer kring läkemedelsforskning, marknadsföring och läkemedelsbehandlingar skall givetvis fram i ljuset. De bör följas av förslag på åtgärder hur de kan undvikas i framtiden. Sensationsbaserade inslag, som framställer läkemedelsområdet som ruttet, har två säkra effekter. Publicitet för producenten och minskad följsamhet för patienten. Det senare är ett av de största problemen när det gäller läkemedelsbehandlingar. Resultatet är senare tillfrisknande/förlängt lidande och ökade vårdkostnader för samhället.
 

Jag tycker att debatten om korrekt antibiotikaanvändning inte enbart ska föras av antibiotikaresistensfundamentalister, det blir alldeles för ensidigt. Det som är bra med antibiotika är att de botar, men det förutsätter att man använder rätt antibiotika mot rätt bakterie och detta kräver kunskap och erfarenhet.

Problemen med bakteriers resistens mot antibiotika kan inte helt elimineras, men minimeras. Detta sker inte genom ett defensivt, utan ett offensivt förhållningsätt, där vi använder, utvecklar och forskar fram antibiotika. Dagens rekommendationer går ut på att inte använda detta livsviktiga medicinska verktyg. Vem tar fram ett nytt antibiotikum som bara ska stå på hyllan och damma i väntan på något slags framtida katastrofscenario där de gamla medlen inte längre fungerar?

Människan har aldrig varit så sårbar mot mikroorganismer som vi är idag. Globaliseringen innebär att människor, djur, livsmedel och andra varor transporteras kors och tvärs över jordklotet. Mikroorganismer och antibiotikaresistenta stammar sprids därigenom allt snabbare. Resistens kommer alltid att finnas; resistenta stammar finns också i miljöer som aldrig utsätts för antibiotika. Det är naturligt med resistens – alla vill överleva och ingen vill dö ut. Därför ska det vara lukrativt och lönsamt att forska kring bättre användning av befintliga och gamla antibiotika och att ta fram nya.

Människor, även förskrivare, tror att antibiotika är farligt. Behandlas inte infektioner på rätt sätt kommer de att spridas vidare på arbetsplatser, på dagis, i skolor och inom familjer. Enligt min åsikt ökar härigenom risken för uppkomst av resistens snarare än minskar. Ju fler som infekteras desto större risk att mikroorganismerna får chans att mutera, med ökad risk att blir resistenta.

Jag oroas när jag hör att patienter avlider på grund av behandlingsbara infektioner. Jag hör i min högutbildade bekantskapskrets, personer som har eller har haft infektioner, men vägrats eller vägrar ta antibiotika för att det är det som är rekommendationerna. Ett exempel är en person som haft borreliainfektion i nästa 2 år! Är detta för att läkarna inte vågar skriva antibiotika (jagade av Läkemedelskommittén?) eller beror det på att de tappat kunskap om förskrivning av vårt viktigaste verktyg mot mikroorganismer?

Använder vi inte antibiotika:
•    Så glömmer vi hur den ska användas.
•    Kommer läkarna att sakna kunskap om när antibiotika ska skrivas ut.
•    Så är det ingen som forskar fram ny.
•    Så kommer bakterierna att komma i kapp oss genom att flera blir resistenta.
•    Slutar vi ta fram nya strategier för att använda antibiotika på bästa sätt; växelbruk, i kombination med andra antibiotika, förebyggande behandling eller att inte behandla alls.

Att vara offensiv är en bättre taktik än att vara defensiv i de allra flesta lägen och det gäller även antibiotika. Det får inte vara politiskt inkorrekt att säga emot antibiotikaresistensfundamentalisterna som predikar avhållsamhet som bästa antibiotikaanvändning.

Slutar man använda antibiotika så blir man sämre på att använda antibiotika – sunt bondförnuft och enkel matematik.

Är det rätt och riktigt att sjukvårdpersonal läser sina patienters bloggar och följer dem på twitter? Och dessutom på arbetstid. Och är det sant att den som bloggar får bättre vård? Vad händer då med de som inte bloggar?
Min tanke med min blogg här är att under hösten skriva om just sociala medier i vården, framför allt om bloggar men även om andra former. Reflektioner över fördelar och nackdelar och etiska aspekter. Är sekretessen hotad i och med patienternas närvaro i sociala medier?

I min bok Den bloggande patienten. Hur påverkas patient, anhörig och vård?, som kom ut på Gothia förlag i våras har jag intervjuat ett tiotal sjukdomsbloggare, ett par anhöriga, en läkare, en präst och en sjuksköterska. De som bloggar har allt från ms och cancer till psykiatriska diagnoser. Två kvinnor är infertila. Några är också anhöriga till unga personer med en neuropsykiatrisk diagnos.

Anledningen till att jag skrev boken var enkel och självklar. Jag har i mitt arbete som kurator på Radiumhemmet och Stockholms sjukhem träffat så pass många unga sjuka människor och deras anhöriga som bloggat om sin sjukdom och som mått så märkbart bra av att göra det, att det vore orättvist av mig att inte dela med mig av den kunskapen. Några av dem har bloggat sig ända in i döden. Det är inte så att den som bloggar får bättre vård men den som bloggar får mer uppmärksamhet. Och mer uppmärksamhet i vården kan leda till bättre vård.

Jag har fascinerats över sociala mediers förmåga att ge psykosocialt stöd. Dygnet runt, året runt. Visst finns det nackdelar. Men fördelarna överväger. Som vi alla vet får ingen säga att någonting är bra i vården om det inte är evidensbaserat. Min målsättning för 2012 är att vara igång med ett forskningsprojekt i ämnet. Frågan idag är bara var, när och hur?

Det finns många sjukdomsbloggare, en är Anne, en kvinna som mitt i livet har fått diagnosen multipel skleros, ms, Anne älskar att skriva men att blogga var inte självklart. Hon tyckte att ”de flesta bloggar som ligger ute på nätet är meningslösa modebloggar.” Men så gav hon med sig för att slippa kompisens tjat.  Hon var så förbannad på tjatet att bloggen fick namnet den förtjänade, Annes förbannade blogg eller annesfb.blogspot.se. Hon bestämde sig dessutom för att den skulle vara ”jättetråkig” så att ingen ville läsa. Den är inte jättetråkig. Den är fantastisk och har många läsare. Närmare 35 000 har besökt den sedan starten för två år sedan.  Idag kan Anne erkänna att hon mår bra av att blogga, att få ”skriva av sig” i sin blogg, hon säger till och med att hon älskar att blogga.

Jag vet att många i vården är ovana att läsa sjukdomsbloggar. Var finns de? Inte ska väl jag läsa mina patienters bloggar, om de nu bloggar? Eller ska jag det? Det är fortfarande inte helt ok att följa någons sjukdomsblogg. Varför kommer jag säkert prata mer om i senare inlägg. För alla er som gärna vill men inte riktigt vet var ni ska börja vill jag tipsa om en av de absolut bästa sjukdomsbloggar jag träffat på. Kristians, ”I kroppen min.blogspot.com
Läs den gärna, för i mitt nästa inlägg kommer jag berätta den fascinerande historien om bloggen som återuppstod.
 

Ibland får man höra eller läsa ord som fastnar. Först är det bara ord, men sen nästlar de sig liksom in i en, blir meningar med betydelse och stannar kvar inuti. Oftast är orden inte så speciella, egentligen sägs nog bara rätt ord vid rätt tillfälle.

I våras hörde jag några sådana ord, yttrade av en äldre apotekare.  Han sa det till mig och några av mina vänner – ”sträck på er, stå upp för er kunskap och var stolta”. Små, enkla ord med stor betydelse för mig.

En annan gång, för inte så längesedan, fick jag höra nästan samma sak en gång till. Den här gången var det inte bara jag och mina vänner som hörde på, utan ett flertal blivande apotekare och receptarier. Återigen fick vi höra att vi ska vara stolta, att vi ska stå upp för vår kompetens. Jag är glad att vi var så många som lyssnade.

I all mitt tvivel och osäkerhet om jag gjort rätt val, om jag valt den utbildning som passar mig bäst, suger jag i mig så mycket jag kan av mina framtida kollegor. Handledare, sommarjobbskollegor, vänners föräldrars bekanta, ja alla som utgör dagens apotekarkår utgör ett föredöme för mig som student. De är ju redan det som jag strävar efter att bli. De sitter inne med den kunskap som jag lär mig.

Jag är en stolt halv apotekare. Även om högskoleverkets utredning visar på bristande kvalité hos en del farmaciutbildningar är jag stolt över att jag läser farmaci. Jag är stolt över min utbildning, över att bära den djupa och breda kunskap jag hittills fått ta dela av. Kemi, biologi och medicin – en blandning som gör oss unika. Tänk hur mycket vi kan göra för svensk hälsa och sjukvård med den kunskap som vi sitter inne med.

Jag vill känna att vi trots olika bakgrund, inriktning och ambition är apotekare, att vi jobbar tillsammans och för samma sak. Att vi jobbar för att hjälpa så läkemedel används på rätt sätt. Jag vill känna yrkesstolthet.

Den här äldre apotekaren då, han med små och betydelsefulla ord? Ja, han blev min förebild. Vem är din förebild?

Kassation, det vill säga, hantering av felaktiga och överblivna läkemedel, har utretts i omgångar. Nyligen har Läkemedelsverket sammanställt enkätsvar från alla berörda: partihandel, apotek, dagligvaruhandel, allmänhet, landstings- och kommunal vård. Alla, utom allmänheten, säger sig ha riktlinjer, som följs för hanteringen. Många har dock dåligt grepp om omfattningen i den egna verksamheten och ännu mindre om värdet av kassationen.

Mest bidrar allmänheten till att läkemedel kastas. Omkring 795 ton beräknas lämnas tillbaka till apotek och 265 ton spolas ner i avlopp eller kastas i hushållssoporna. Näst mest kasseras inom partihandeln, 250 ton. Totalt kan värdet av kasserade läkemedel uppskattas till drygt en miljard. Orsaken till kassationen varierar. Från allmänheten kommer överbliven medicin när patienten tillfrisknar eller avlider, vid terapiändringar, bristande följsamhet och hamstring. Från övriga aktörer är passerat utgångsdatum, periodens generika, kross, felleveranser, reklamationer och indragningar exempel på orsaker.

Läkemedelsverkets förslag till åtgärder är med något undantag redan framförda. De föreslår en ändring av läkemedelsförmånens utformning, läkemedelsgenomgångar, aktuell läkemedelslista och informationskampanjer. Lovvärda initiativ men med osäker effekt. Lif tog i våras initiativ till en månadslång kampanj tillsammans med övriga berörda organisationer med uppmaningen att återlämna överbliven medicin till apoteken. En SIFO-undersökning efteråt pekade på att 75 procent av den intervjuade allmänheten var beredd till detta. Motsvarande resultat 2007, efter flera återkommande kampanjer, var 73 procent. Trögjobbat.

Redan vid en hearing 2003 om kassation togs frågan om återanvändning av läkemedel upp till diskussion – något som Läkemedelsverket helt förbigår i sin utredning. Återanvändning förekom i hälften av Europas länder och i 38 av USA:s stater. Uppemot hälften av återlämnad medicin på svenska apotek var i obrutna förpackningar med relativt lång hållbarhetstid. Patienterna förväntar sig nog att inlämnad kurant medicin återanvänds.

Jag tar upp förslaget från seminariet om återanvändning och föreslår att obrutna förpackningar återköps för till exempel 20 procent av patientens utlagda kostnad. Kampanjen Pantamera, som bygger på relativ låg ersättning men jättevolymer, visar vägen. Inget är så effektivt som ekonomiska styrmedel och vi pensionärer, som är storförbrukare av läkemedel, är noga med utgifterna.

Kostanden för återköpen bör SIDA stå för och använda läkemedlen i sitt bistånd. Förslaget brukar bemötas av tre invändningar: Man vet inte hur patienten förvarat sina mediciner, effekten kan vara förstörd; Skall u-ländernas invånare riskera att få sämre mediciner än vi? Hur går det med företagens produktansvar?

Här är mina svar: De flesta medborgare är noga med förvaring av tre saker: sprit, medicin och smycken. Få av dessa förvarar sina läkemedel på elementet. Hållbarhetstester för preparaten är mycket, mycket tuffare än patienternas förvaringsbetingelser. Alternativet för krisdrabbade länder – senast hört från Aleppo – är inga mediciner alls. Bättre att få viss smärtlindring än ingen alls! Företagen har inget ansvar för produkter som passerat okända mellanhänder. Ansvaret har den behandlande läkaren. Han skall avgöra om risken med läkemedlet är större än den potentiella nyttan. Som vanligt.
 

Jag är en usel läkemedelskonsument. Har knappt varit inne på det nya apoteket i huset där jag bor sedan det öppnade förra våren med bubbel och fotoblixtar och självaste näringsministern på plats. Det var ju Boots första i landet! Undantaget är mitt reseapotek, en vanligtvis sprängfylld röd DN-väska med vitt kors, men på senaste Afrikaresan gav jag bort hela kittet.

I början på sommaren stod flera äventyr på agendan, närmast ett mat- och vinreportage från Sicilien och ett om nöjesnatten i Malaga. Inte helt riskfritt för en medelålders reporter med hyfsat stort sömnbehov. En ask Immodium och lite vätskeersättning, någon? Därefter hummerfiske i Västerhavet och ett par längre reportageresor som kräver mer än skavsårsplåster och klorhexidin: Trecking i Vietnam med nordostmonsunen i nacken och en tur till det subtropiska paradiset Okinawa. Jag behövde plussa på med smärtstillande salva och några självhäftande sterila bamsekompresser, minst.

Det är strax före midsommar och Boots har plötsligt 50-70 procent på receptfritt, hygien och kosmetika. Mmm, sommarrea på apotek, det är definitivt något nytt på den svenska shoppingscenen. Affärerna går dåligt, får jag veta, flera Bootsapotek har redan kursat. Apotekaren ser sliten ut och låter lite bitter, Boots suger och marginalen på läkemedel är för låg i Sverige. ”Dessutom måste jag betala läkemedelsfakturorna direkt medan ersättningen från staten dröjer. Jag ligger ute med stora pengar. Paradoxalt nog går det sämre för mig ju fler patienter som hämtar ut sina dyra mediciner här”, säger hon. ”Det är bara de stora kedjorna som klarar sig i det här systemet”.

Medan jag fyller en Ryanairbag med sårvårdsprylar, smärtstillande som kunde nocka en björn och baksmällebrus till en hel möhippa, får jag höra att Boots ensidigt sagt upp avtalet. Och hur fortsätta som fri företagare när kapitalet gått åt till att lyxrenovera lokalen för att den skulle leva upp till Boots krav? Jag plockar på mig lite badrumslyx, tandborstar till hela släkten och ett par pumpflaskor med mjukgörande kräm och drar till skogs.

När jag kommer hem från semestern sitter en handskriven skylt på dörren, ”Semesterstängt”. Det ser ödsligt ut där inne, butikshyllorna gapar tomma. Tre dagar senare är konkursen ett faktum. Ännu en liten entreprenör har kastat in handduken. Snart är bara de stora elefanterna kvar…