Arkivering

Jag har nyligen genomgått en prostataoperation. Efter att ha sovit över på sjukhuset skrevs jag ut. Nya läkemedel har gjort att eftervården kan ske i hemmet, ofta med snabbare tillfrisknande som följd. Med mig hem fick jag recept på Alvedon 665mg, Targiniq 5mg, Klexane 100 mg/ml, Moxadole samt Cialis 20 mg. Den senare för att få igång kärlen efter dessas hoptryckning vid uppblåst buk i samband med robotassisterad kirurgi. 

Vad jag inte fick med mig hem var en rekommendation hur smärtlindringen lämpligen skulle utsättas – ordning och takt. Moxadole skulle doseras tre gånger per dag. Det gav en kraftig diarré när tarmen väl kom igång och som inte upphörde när jag slutade ta preparatet. Av bipacksedeln, som jag orkade läsa när jag blev bättre, framgick att magknip och gaser var de vanligaste biverkningarna. Det är inget vidare för den som är nyopererad i buken. Frågan är vilket annat laxativ vore bättre? Själv övergick jag till katrinplommon och fikon, som gav lagom och kontrollerbar effekt. Klexaneinjektionerna gjorde att blåmärkena tilltog. Det hade varit bra att få veta det i förväg. Targiniq kan förutom smärtlindring ge viss eufori, som förbyts i oro vid utsättning. Det borde en apotekare kunnat räkna ut, men inte i det tillstånd jag var och än svårare för gemene man.

Jag upptäckte även svagheter hos själva läkemedlen. Alvedon var blisterförpackat mellan aluminium och vit plast på undersidan. Det var ganska svårt att se vilka tabletter som fanns kvar och hade underlättats om plasten varit genomskinlig. Eftersom kartorna ligger i pappkartong kan inte ljusnedbrytning vara skälet. Av Cialis skulle jag ta en halv tablett tre gånger i veckan, en svårtolkad ordination. En tablett var annan dag hade varit mer begripligt. Cialis är för övrigt av en obegriplig anledning en droppformad tablett. Hade den varit rund hade delningen varit enklare. Den stora skandalen är dock att Cialis inte är subventionerat – 100 kronor per tablett. TLVs inkompetens i bedömningen av ED-medlen gör att dess ”värdebaserade bedömningsprinciper” inte är trovärdiga.

Så till slöseriet. Av uthämtade läkemedel behövde jag använda drygt en fjärdedel. Övriga tre fjärdedelar skall lämnas tillbaka till apotek för att brännas upp. Detta slöseri gör TLV dock inget åt. Innan de korta inläggningstiderna stod landstingen för den vårdades medicinkostnader och kunde individanpassa doserna, vilket ledde till få överblivna läkemedel. Det vore klokt med en återgång till det systemet och att man fick läkemedel från vårdavdelningen för eftervården hemma, på samma sätt som man får inkontinenshjälpmedel vars överskott av obrutna förpackningar kan återanvändas. Finansieringen kan ske genom höjning av inläggningsavgiften – 80 kronor per dygn – som ju är strunt jämfört med realkostnaden om 3-4000 kronor per dygn.

Bakom dagens läkemedel ligger minst 10 år av högteknologisk forskning. Bakom handhavandet ligger nästan ingen tid alls. Det befinner sig alltför mycket på slumpens och nonchalansens marknad. Uppgifterna för kliniska apotekare är många och att allt fler anställs inom sjukvården ger hopp om förändring och en än bättre vård.

Kräksjuk? Influensa? Astma? Ledvärk? Panikångest? Magont, någon?

Det är vinter i väntrummen. På apoteket köar snoriga och hålögda och kassan går varm i hälsokostbutiken.  På BVC trängs föräldrar som inte vill tro på att deras barns förkylning klingar av utan antibiotika, till vårdcentralen ringer medelålders som vill ha medicin mot livets gång, på akuten sitter gamla som blir sjuka av sina mediciner.
Hur hamnade vi här?

Okej, kölden biter och mörkret är mördande, men många krämpor har vi året runt och det vill liksom inte ta slut när man väl fått snurr på sjukdomsspiralen.

Så är det inte på andra håll i världen, kan jag rapportera. Kom nyligen hem från ett ställe på andra sidan jordklotet där det är lite varmare än här, men bara lite. Okinawa är en ögrupp som tillhör Japan och ligger nära Kräftans vändkrets i Stilla havet. Där blir folk urgamla och verkar vara oförskämt glada och pigga ända tills de dör.

En av dem som jag träffade där var Moisan, en liten skrynklig kvinna som passerat hundra. ”Chaganjuu!” utropade hon och spände sina biceps under blusen; ”Min hälsa är perfekt!”. Hon mötte oss i dörren, på alla fyra, som om det vore den naturligaste sak i världen.” Jag är bara lite ostadig på benen, inget allvarligt”. Mediciner hade hon aldrig behövt, intygade hennes 80-åriga son. Själv hade han däremot varit tvungen att börja ta blodtrycksmedicin.

Det finns en rad medicinska och psykosociala förklaringar till den rekordhöga medellivslängden och antalet hundraåringar i de okinawiska förkrigsgenerationerna. Några är uppenbara och mätbara, som sunda matvanor och daglig fysisk aktivitet. Här odlar man sina egna grönsaker, i trädgården, på odlingslotten, på garagetaket. De flesta börjar dagen med en morgonpromenad, en del vandrar iväg uppåt bergen, men de flesta slår följe med grannar och går en runda runt byn.

Andra faktorer är svårare att ringa in och värdera, som till exempel tron på att förfäderna väntar dig på andra sidan, eller tilliten till den egna hälsan; chaganjuu. Det fenomenala självförtroendet kan förstås bero på det faktum att man aldrig varit sjuk, men tänk om chaganjuu är en potent friskfaktor?

Låt 2013 bli ett försöksår. Ta gärna med dig någon ut på morgonpromenaden. Spänn biceps under blusen och säg det. . .
 

Användningen och acceptansen av sociala medier inom sjukvård och läkemedelsindustri har utvecklats med raketfart under det senaste året. Vi gör mer än bara googlar på diagnoser och läkemedel.

Vi följer sjukdomsbloggar och blir allt mer intresserade av vårdens Facebooksidor. Även vi som är födda på 60-talet och dessförinnan känner oss bekväma med Facebook och twitter, även om twitter inte riktigt vill etablera sig hos oss svenskar. Vi har svårt att hitta användningsområden för twitter och kan inte riktigt förstå varför vi ska ”följa” olika personer. Inte ens det faktum att Barack Obama har 20 miljoner följare, Lady Gaga 30 miljoner och att påven började twittra på åtta språk den 12 december (@pontifex) har fått oss att börja använda den formen i någon större utsträckning.

Vad är det som bromsar en vidare utveckling av sociala medier i vården? Sjukvården och läkemedelsindustrin är som en egen liten ö i det sociala mediahavet. En ö som styrs av sekretesslag och etiska regler och som knappast kommer att bli lika gränslöst transparent som den enskilda individens blogg, Facebooksida eller twitterkonto. Flera patientorganisationer har sedan ett par år haft diskussionsforum på nätet där patienter kan utbyta erfarenheter, tipsa om bra läkare, behandlingar och dela med sig av sina privata tips. Sjukhus, kliniker och avdelningar öppnar Facebooksidor och twitterkonton men har ändå svårt att nå ut.

Några som har lyckats är Vårdguiden som på sin Facebooksida ger svar på och diskuterar frågor som rör vård, hälsa och omsorg i Stockholms län. Man har tydligt beskrivit hur sidan fungerar, att den är öppen vardagar 8-16 och var man ska vända sig andra tider med frågor. All information är medicinskt granskad och otrevliga och olagliga material tas bort. Liknande exempel finns i andra regioner och landsting ute i landet och vi kommer sannolikt se den här informationskanalen explodera under 2013.

Lagar och regler bromsar nog utvecklingen, men ska vi vara riktigt ärliga så hade det nog gått ganska trögt även utan dessa. Vi har svårt att prata om sjukdomar och att vi mår dåligt. Att då plötsligt göra det så att ”alla” kan läsa är för de flesta otänkbart. Det kan till och med vara farligt. Den behandling jag får för mina besvär är kanske livsfarliga för någon annan.

Redan idag finns sjukdomsbloggare som delar med sig lite för mycket av just sin sjukdom och behandling. Som privatperson får vi skriva vad vi vill så länge vi inte kränker, hotar eller är rasistiska. Hur skulle det se ut om till exempel läkemedelsföretag och läkare delade med sig av både det ena och andra. Många av oss har svårt att förstå sjukdomsbloggare som delar med sig om kan ha tiotusentals läsare och hundratals kommentarer varje dag. Är de så sjuka så att de inte vet vad de gör?

I mitt arbete som kurator träffade jag i höstas en skottskadad ung kille som låg i sjukhussängen med laptopen i knät. När jag frågade om han bloggade blev svaret ”Nej, men jag har fått 180 ”Gilla” på mitt Facebookinlägg om att jag har blivit skjuten i benet och här ligger jag och vill inget annat än tacka var och en personligen, för att de tänker på mig. Men det går ju inte och det gör mig stressad. Det är skitjobbigt!” Det är klart att det är jobbigt. Att inte kunna tacka den som bryr sig. Personligen. Och kanske är det just det personliga, eller saknaden av det personliga, som gör att sociala medier i vården behöver lite längre startsträcka.

Önska gränslöst inför 2013. Min egen önskan är allt annat än hemlig.  Att min forskning om effekten av sjukdomsbloggen på patient, anhörig och vård får en rivstart tack vare Professor Niels Lynöe, Karolinska Institutet. Vem vill inte veta om sjukdomsbloggen har en läkande effekt?

Önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år!
 

En gång för längesedan kunde en lillasyster inte sova. Hennes storasyster, som ville hjälpa den yngre, sjöng sånger och klappade henne, allt för att försöka få sömnen att infinna sig. Men det hjälpte inte.

Tillslut gav hon upp med sången och klappandet, tassade iväg till det stora vita skåpet i hallen, ställde sig på en stol och plockade ur ett litet vitt piller ur en burk. ”Varsågod, en sömntablett.” Lillasystern somnade direkt.

Storasystern är jag, lillasystern min sju år yngre syster. På den här tiden hade jag inte en aning om att det fanns något som hette apotekare. Jag hade än mindre aning att det är vad jag kommer bli när jag blir stor.

För några veckor sedan stod jag framför en gymnasieklass. Syftet var att berätta om apotekar- och receptarieprogrammen i Uppsala. Innan jag började presentationen om utbildningarna slängde jag ur mig frågan om det var någon som visste vad en apotekare är. Någon drog slutsatsen apotekare – apotek, men de flesta skakade på huvudet. Föga förvånande tycker jag, något större gensvar hade jag knappast väntat mig.  

Mitt mål med den lilla föreläsningen var att berätta att det finns något som heter apotekare. Att sprida ordet. Att lägga apotekare till listan av alla andra alternativ som läkare, ingenjör, veterinär, sjukgymnast eller vad man nu kan tänkas vilja bli. För jag är fullkomligt övertygad om att det finns många duktiga potentiella apotekare därute som bara inte vet att yrket finns. Enligt Saco finns det idag ungefär lika många yrkesverksamma apotekare som veterinärer. Hur många unga finns det idag som inte vet vad en veterinär är?

Själv skulle jag nog inte heller veta vad en apotekare är om inte min far pratat om det. Och det verkar också vara den genomgående trenden bland apotekarstudenter, att man fått reda på utbildningen genom någon familjemedlem eller bekant. Personlig önskar jag att fler skulle känna till yrket ändå. Att fler visste vad en apotekare är oavsett föräldrar och bekantas utbildningar. Precis som att de flesta av oss vet vad en veterinär är. Vem ska sprida det här då? Tja… Återigen, det måste ju vara vi, vi som är eller ska bli apotekare.

Och för er som undrar om det lilla vita pillret. Det var en flourtablett. Med banansmak. Det tog flera år innan det gick upp för min syster att den här banansmakande tabletten inte var en sömntablett. Men innan dess funkade det faktiskt. Flera gånger till och med. Placebo means believe in every pill.
 

En sommarpratare 2009 ondgjorde sig över människors behov av prylar. I slutet av programmet talade hon om glädjen hon och dottern upplevde med sin ägandes häst. Våra behov är uppenbarligen olika och vi har svårt att förstå andras. Sokrates sa på sin tid” Det är en fröjd att se så många härliga saker på jorden, som jag inte behöver.”

Behov är ett centralt begrepp inom hälso- och sjukvården och används i såväl sjukvårdslagen som lagen om prioriteringar. Problemet är att begreppet är oklart och att den enskildes behov och samhällets behovsklassificering ofta kolliderar. Det är lätt att prioritera en strokepatient före en med en sticka i fingret. Det är svårare att prioritera i gråzonen i vilken flertalet patienter befinner sig.

Mest känt har behov blivit i uttrycket ”Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov”, som ofta användes av Marx och Lenin, men som formulerades av 1800-talsförfattaren Claude Henri de Ronvroy. Behov har sedan dess blivit något som statsmakter definierar för att hantera bristen på resurser inom ett område.

Norge hade länge en behovsklausul för registrering av läkemedel. Motiveringen var skydd mot import av humbugmediciner, skydd av inhemsk apotekstillverkning och begränsning av statsutgifterna. Klausulen togs bort 1994 när landet anslöts till EES-avtalet. In i det sista fanns försvarare av idén: läkarna skulle ha färre preparat att hålla reda på och apotekens lagerhållning underlättas. I USA finns organisationen Public Citizen, som har en skeptisk inställning till nya läkemedel och till industrin. På dess hemsida www.worstpills.org listas läkemedel, som de anser inte behövs. Nyligen har De gröna föreslagit att EU skall införa en behovsklausul för läkemedelsregistrering i Europa.

Behovens store systematiker är den amerikanske psykologen Abraham Maslow. Hans lärjungar gick vidare och konstruerade Maslows behovstrappa med kroppsliga behov på första steget, sedan trygghet, gemenskap och tillgivenhet och så på sista steget uppskattning och självförtroende. Men som bland annat professor Lennart Sjöberg vid Handelshögskolan i Stockholm visat så saknar systematiken empiriskt stöd. Människor kan offra både hälsa, vänner och till och med livet för att tillfredställa sina behov.

Kanske har skämttidningen Strix (1909) kommit frågan om behov närmast en lösning: ”Eau-de-Cologne. Det är bra att det finns, men tråkigt att det behövs.”.

Läkemedel är vetenskapligt utvärderade och kvalitetssäkrade produkter och de utgör sjukvårdens vanligaste och viktigaste behandlingssätt. Läkemedelslagen är till för patienternas och allmänhetens säkerhet. Jag vill därför se att apoteken hålls rena från produkter som äventyrar detta. Dessa är läkemedel:

1. Som inte omfattas av läkemedelsförsäkringen, eftersom patienter som skadas kan ha svårt att få ersättning. Frågan aktualiseras nu i media, men det är inget nytt. Redan 2010 exkluderade jag dessa produkter från lagret på Åhléns Apotek. Detta trots att TLV ibland valde dem som ”periodens vara”. Jag försåg då samtidigt apoteksfarmacevterna med information för att underlätta samtal vid apoteksdisken.

2. Där företagsnamnet dominerar på förpackningen vilket kan orsaka förväxlingsrisk och läkemedelsrelaterade problem. Apotekspersonal har rapporterat om patienter som kommer in för att hämta till exempel sina ”Blue Fish”.

3. Med ökad risk för miljöbelastning på grund av långa transporter, men också på grund av substansernas miljötoxicitet, förutsatt att lämpligt alternativ finns att tillgå.

4. Som är parallellimporterade, för att minimera risken att få in förfalskade läkemedel på apotek. I Sverige ökar försäljning av dessa produkter som ofta har passerat minst tio mellanhänder innan de når konsument. Förfalskade läkemedels väg till konsumenter kan ske till exempel via oseriösa internetapotek, men det kan också ske genom den legala distributionskedjan. Det senare är ovanligt men har förekommit i bland annat Storbritannien. Läkemedelsvärlden rapporterade 2011-04-11 om en brittisk man som bland annat sålde prostatacancermedlet Casodex, trombocythämmaren Plavix och schizofrenimedlet Zyprexa till apotek, sjukhus och vårdhem. Det beräknas att omkring 25 000 förpackningar hann nå patienter.

Alla i läkemedelskedjan kan dra sitt strå till stacken och hålla apoteken rena från produkter som äventyrar patienternas och allmänhetens säkerhet
·  Läkemedelsverket och TLV genom att inte godkänna, alternativt inte subventionera produktgrupperna som äventyrar patienternas och allmänhetens säkerhet.
· Förskrivaren genom att blockera produkterna i sin förskrivningsmodul.
· Apotekstillståndsinnehavare genom att sortera bort produkterna och inte välja dessa i sitt lager, även då de är billigare eller valda av TLV som periodens vara.
· Farmacevter, som då de tillhör en legitimerad yrkeskår är autonoma, och alltid har möjlighet, och även skyldighet, att hindra försäljning av produkter som äventyrar patienters hälsa. Detta bör ske proaktivt.
· Konsumenter genom att kräva sin rätt att få produkter som inte äventyrar deras hälsa. Representanter från till exempel Handikappförbundet är fullt medvetna om riskerna med produkter som inte omfattas av läkemedelsförsäkringen och efter uppmärksammandet av problemet i media lär fler och fler efterfråga denna typ av information.

Den svenska Läkemedelslagstiftningen är till för att värna om den enskilde patientens intressen och säkerställa att läkemedlen är säkra, effektiva och av god kvalitet. Det behövs ingen ytterligare utredning. Apoteken ska hållas rena från produkter som äventyrar patienternas och allmänhetens säkerhet. Detta skall ske genom samverkan och tillämpande av befintliga lagar och regelverk.

I ett pressmeddelande den 22 november slår Sveriges Apoteksförening sig för bröstet och meddelar stolt att antalet apotek har ökat med 37 procent sedan omregleringen för knappt tre år sedan. Nu finns det 1264 apotek i Sverige, mot 925 före omregleringen. Enligt föreningen har också öppethållandet ökat från i genomsnitt 42 timmar/vecka till 53 timmar/vecka.

Det är bra, men det hjälper inte kunderna att det finns fler apotek som har öppet längre när det som kunderna behöver – sina receptbelagda läkemedel – inte finns hemma. Enkel logik. Kvantitet är sällan bättre än kvalitet.

Därför passar jag här och nu på och presenterar delar ur min önskelista för bättre kvalitet i svensk läkemedelsanvändning.

1. Vi behöver en 24-timmarsregel som fungerar och är värdig namnet. Oavsett om det var bättre under monopoltiden eller inte kommer människors krav att det ska fungera inte att minska. När 40-talisterna om några år blir mer vårdkrävande och läkemedelsbehövande kommer det mullra ordentligt i leden om det inte fungerar. Kanske måste det lagstiftas? Eller så väljer vi nästa alternativ.

2. En smidigare lösning för att få tillhandahållandet att fungera bättre kan vara att apotekskedjorna, helst tillsammans, sätter upp system som gör det enkelt för kunderna att se var deras mediciner finns tillgängliga. Systemen kan vara webbaserade, telefonbaserade eller helt enkelt att kunden kontaktar sitt apotek några dagar innan och säger till att i nästa vecka vill jag hämta ut mitt läkemedel. Om det är ett väldigt dyrt läkemedel som apoteket inte vill ha liggande hemma (om kunden trots allt inte kommer) får man väl komma överens om någon sorts förskottsbetalning som ”garanterar” att kunden verkligen kommer och hämtar ut sitt läkemedel.

3. Dagens generiska utbytessystem är alltför ensidigt fokuserat på att spara pengar åt stat och landsting. Att många varnar för, och har visat, att det leder till ökad förvirring hos kunderna och fler medicineringsfel, tar liksom aldrig skruv. Därför måste TLV tillsammans med apoteken fundera kring ett mycket smidigare utbytessystem på apoteken som tar hänsyn både till ekonomi, patienter och apoteken. Det är till exempel absurt att förpackningar som har plockats hem som månadens vara inte får lämnas ut bara för att vi har vänt kalenderblad.

4. Ett personligt hälsokonto är på gång, det är bra, men det är viktigt att det görs smart. Det måste byggas så öppet som möjligt, där staten tillhandahåller grunderna och databaserna, och där externa parter kan bidra med tjänster. Det ska vara lättanvänt för befolkningen och all information som jag själv vill ha där ska kunna knytas dit; vaccinationer, läkarbesök, recept – rubbet.

5. Apoteken måste få ersättning för sina tjänster, till exempel rökavvänjning, läkemedelsgenomgångar, hälsokontroller och annat som kunderna efterfrågar och som kan avlasta primärvården. Sådana ersättningar har visat sig fungera bra i andra länder, till exempel Holland och Storbritannien.

6. Smartare märkning av förpackningar behövs för att undvika hanterings- och medicineringsfel, både på stressiga kliniker och hemma i badrummet. Generiska benämningar benämningar bör användas i större utsträckning, liksom färger och symboler, för ökad tydlighet. Eftersom detta arbete görs i EU måste Sverige ligga på hårdare för att få till stånd en snabb förändring.

7. Det är bra att Socialstyrelsen har infört krav på att alla landsting ska erbjuda och utföra läkemedelsgenomgångar. Risken är dock att landstingen väljer den enklaste (billigaste?) vägen för att slippa undan och göra så lite som möjligt. Här behövs tuff granskning, uppföljning och utvärdering för att uppnå önskvärda resultat.

Jag och fler med mig har skrivit ett flertal artiklar och blogginlägg om dessa frågor tidigare. Det pratas mycket men det görs ganska lite. Och framför allt tar det alldeles för lång tid. Så sätt igång och agera nu, Göran Hägglund, du som behöver lite goda resultat att visa upp i nästa valrörelse.

Själv har jag (förhoppningsvis) 30-40 år kvar till jag blir en krävande vårdkonsument. Då jävlar om det inte fungerar.
 

Jag har precis kommit hem efter en mycket intensiv vecka på ISPOR-kongress i Berlin. ISPOR står för International Society for Pharmacoeconomics and Outcomes Research. Kongressens huvudtema handlade om de utmaningar som beslutsfattare inom den europeiska hälso- och sjukvården står inför idag. Förutom den pågående krisen i Europa så var det stor uppmärksamhet på prissättning av nya läkemedel. Brittiska NICE och svenska TLV förs ofta fram som föregångare för hur man kan prissätta utifrån värdet av nya läkemedel, samtidigt som trenden är att allt fler länder använder referenspriser. Det senare är ju något som också föreslås för läkemedel äldre än fem år i Sofia Wallströms Läkemedels- och apoteksutredning.

En del av diskussionerna gällde Grekland. Där har man under året tvingats kraftigt reducera pensioner och löner inom offentlig sektor. Även läkemedelspriserna har pressats ner genom minskad ersättning till apotek och tillverkare. Andelen läkemedel inom förmånen i landet har minskat och patientens del av läkemedelsnotan ökat, vilket inger en viss oro för att nödvändiga läkemedel kommer väljas bort av ekonomiska skäl. Till viss del verkar problemet kunna vägas upp genom ökad användning av generika, men med tanke på de redan avsevärda skulderna till utländska läkemedelsbolag och parallellimport av billiga läkemedel från Grekland till andra europeiska länder ökar risken för att grekerna ska bli utan viktiga läkemedel. Tyvärr kom det aldrig fram under kongressen om man i den här akuta krissituationen följer upp effekten på folkhälsan, och då särskilt i utsatta grupper.

Ett europeiskt land som ofta verkar ses som de som kommer få betala för krisen, nämligen Tyskland, använder sig av referensländer vid prissättning av läkemedel. Ett av referensländerna är Grekland, och jag behöver väl knappt nämna att detta inte uppskattades fullt ut av alla på kongressen. Under flera sessioner diskuterades vem som ska betala för att nya innovativa läkemedel utvecklas, om inte ens Tyskland gör det.

På kongressen presenterades också EUprimecare, ett EU-projekt där man studerat vårdkvalitet och kostnader för primärvård i sju EU-länder. Trots att en mängd olika studiemetoder har prövats så visar resultaten att det varken går att jämföra kostnader eller kvalitet mellan vårdsystemen på grund av otillräckliga data. Det verkar dock som att eventuella mål om lika rätt till hälsa i EU-länderna ligger på is under den pågående krisen, men mer är väl inte att vänta när vi inte ens lyckas erbjuda vård på lika villkor inom Sverige.
 

Kollegor, farmacin vill fortsätta utvecklas.

Vi har nu haft ett svenskt GPP dokument under ett år. Därigenom har vi en gemensam standard på kvaliteten av apoteksservice till apotekskunder. Tänker du på att du som apoteksanställd och din apoteksverksamhet finns i ett sammanhang där hela hälso- och sjukvården ingår och att du förväntas arbeta för att vara en stark länk i denna vårdkedja?

Svensk farmaci har haft en ledande position i världsfarmacin och vi har en fin historia att förvalta. 1993 introducerade den svenske apotekaren Nils-Olof ”Nippe” Strandqvist GPP (god apotekssed, eller Good Pharmacy Practice) till världen och nu har flertalet länder utarbetat egna nationella standard för GPP.

Med en svensk GPP blir farmacevtisk praxis inte enbart att expediera recept på förskrivarens ordination utan att också aktivt arbeta med farmacevtisk omsorg. Du förväntas samverka med kollegor och arbeta med beprövad vetenskap så att läkemedel inte skadar människor och miljö. Om vi ska fortsätta hävda att vi farmacevter är samhällets läkemedelsexperter måste vi, genom GPP, ständigt förbättra läkemedelsanvändningen och öka patientsäkerheten. God apotekssed är ett verktyg och ett tillvägagångssätt för att bland annat säkerställa att:

• farmacevtens främsta mål är apotekskundens välbefinnande
• all verksamhet på apotek är relevant för kunden, är väl definierad och ordentligt kommunicerad till alla inblandade
• apoteketsverksamhetens huvudsakliga mål är att tillhandahålla läkemedel och andra hälsobefrämjande produkter av försäkrad kvalitet, korrekt information och råd till apotekskunder, samt uppföljning av behandlingsresultaten

Individens och samhällets förväntningar på apoteksverksamhet beträffande personalens professionella kompetens och utbildning är befogade eftersom verksamheten i allra högsta grad berör folkhälsan, samt att verksamheten, dessutom till stor del är skattefinansierad. Mina frågor till dig som farmacevt är -Har du under det gångna året någonsin tänkt på GPP och att du är en viktig person i att förverkliga standarden? Hur tänker du, dina kollegor och arbetsgivare arbeta för att ständigt utveckla farmacin?

Svensk farmaci väntar på din insats. Använd GPP för att hjälpa den att utvecklas på bästa sätt.