Arkivering

Jag har sedan jag var liten haft astma och allergi, bland annat en svår jordnötsallergi. Det innebär att jag alltid har en liten adrenalininjektor med mig i väskan, ifall det värsta skulle inträffa och jag skulle få en anafylaktisk chock. 

Nyligen upptäckte jag att sprutan passerat bäst före-datum. Eftersom jag hade för mig att det enkelt skulle gå att förnya mina recept via Mina vårdkontakter testade jag det först. Det var lättare sagt än gjort. Först var jag ju tvungen att komma ihåg lösenordet, vilket tog några försök. Väl inne var det inte helt lättnavigerat. När jag hittat mina recept kunde jag konstatera att alla var slutexpedierade alternativt hade gått ut. 

För att förnya recepten så var jag tvungen att navigera in på en annan sida, utan koppling till mina tidigare recept. Dessutom var det väldigt många fält som skulle fyllas i – läkare, läkemedel, beredningsform, dos med mera. Nog för att jag vet vad beredningsform är, men jag tvivlar på att alla vet det. Inte heller stod det förklarat någonstans vad det var. 

Efter en snabb uppskattning insåg jag att det skulle ta mig minst trekvart att fylla i formulären (man fick nämligen bara förnya tre recept åt gången och jag tänkte passa på att förnya allergiläkemedlen samtidigt) och läkaren skulle kontakta mig först inom en vecka så bestämde jag mig för att lägga ner detta och istället ringa min läkare under hens telefontid dagen därpå. Så brukar vi nämligen göra.

Det visade sig vara svårt att komma fram. Först efter tre dagars fruktlöst ringande hamnade jag i telefonkön, men efter 40 minuter då ingenting hänt kopplades jag bort. Min frustration och stress ökade rejält eftersom min Epipen är livsviktig för mig, jag har med den vart jag än går. Jag hittade en mailadress, och de lovade att ringa upp om jag skrev ner mitt ärende, personnummer och kontaktnummer. I skrivandets stund har jag fortfarande inte fått något svar, sju dagar senare.

Dagen därpå testade jag ännu en gång att ringa min läkare och kom direkt till växeln som berättade att hen har ställt in all telefontid till efter påsk. Jag blev hänvisad till annan läkare, men kom inte fram eftersom det var ”hög belastning” och ombads att återkomma en annan dag. 

Jag började bli desperat och bestämde mig för att gå till Cityakuten. I receptionen på Cityakuten redogjorde jag mitt ärende, och mottagningssköterskan tittade misstänksamt på mig och sa att de troligtvis inte kommer att skriva ut Epipen till mig. Trots att jag inflikade att jag haft det i tio år möttes jag inte av någon vidare förståelse av mottagningssköterskan. Jag ville inte slösa tid och pengar i onödan, utan lämnade mottagningen med oförrättat ärende. 

Min räddning blev till slut att en bekant kunde skriva ut mina läkemedel. Men hen hade bara tillgång till pappersrecept, och var tvungen att skicka dem på posten. Det visade sig ändå vara det smidigaste alternativet. Dagen efter låg kuvertet med mina recept på hallmattan när jag kom hem. 

Så slutligen efter nio dagar fick jag äntligen ut min autoinjektor och kan nu andas lite lugnare. Självklart har jag mig själv att skylla då jag inte hade koll på sista förbrukningsdatumet, men hur lätt är sådant att hålla koll på egentligen?

Men det fick mig ändå att fundera. Jag bor i en av Sveriges läkartätaste städer, jag har haft dessa läkemedel i mer än tio år och är bekant med vårdsystem och facktermer. Ändå så var det så svårt att få tag i mitt livsviktiga läkemedel. Har jag för höga krav på sjukvården eller var detta faktiskt onödigt krångligt?

Nu har jag lagt in en påminnelse i mobilen om när min Epipen går ut nästa gång.

Frågan om industrin och deras studiedata har hamnat i hetluften än en gång. Det mest aktuella exemplet är Roche och deras influensaläkemedel Tamiflu. Företaget får svidande kritik från både Cochraneinstitutet och tidskriften BMJ för att inte lämna ifrån sig all dokumentation om det storsäljande influensaläkemedlet. I ett inslag i SVT nyligen kallar Peter C Götzsche, chef för den nordiska delen av Cochrane, den svenska och andra europeiska staters köp av Tamiflu för den största stölden i Europas historia och uppmanar dem att stämma Roche. Det är hårda ord.

Kritiken mot Roche är inte ny men tonläget har definitivt skruvats upp. När det gäller industrin, studiedata och öppenhet i allmänhet så finns det olika förhållningssätt. Att ta beslutet att inte gå Cochrane till mötes vad gäller kraven om tillgång till fullständiga data, får Roche att framstå som om de har någonting att dölja. I stället för att direkt bemöta kritiken och agera tillmötesgående, hänvisar de till ett pressmeddelande från februari som säger att de ska göra mer data tillgängligt. De menar själva att 71 av 74, eller 96 procent av alla Tamiflu-studier (vilket är hyfsat vaga siffror) som de sponsrat redan har publicerats. Ord står mot ord och misstänksamheten växer.

Ett företag som valt en helt annan väg är GSK. Som tillverkare av pandemivaccinet Pandemrix skulle just GSK mycket väl ha kunnat bli ett av de mest ifrågasatta och illa omtyckta företagen. Jag måste säga att de klarat sig bra. I debatten om vaccinet och narkolepsi är det främst myndigheter och regeringen som blivit syndabockar.

GSK har de senaste åren haft en tydlig linje där de bejakat frågan om att göra data mer tillgängliga. Bland annat var de tidiga med att stötta initiativet All trials, en kampanj startad av bland annat tidskriften BMJ med syftet att få läkemedelsföretag att publicera all data från kliniska prövningar. De redovisar öppet hur mycket pengar de skänker till patientorganisationer och vd Andrew Witty uttalade sig nyligen om att den prislappen på en miljard dollar som det ofta sägs kosta att utveckla ett nytt läkemedel, är en myt. När deras malariavaccin inte visar sig ge den effekt man hoppats, ja då är de själva bland de första att gå ut brett med nyheten. Man ska komma ihåg att detta är företaget bakom det hårt kritiserade och nu tillbakadragna diabetespreparatet Avandia,

Visst är det en väldigt medveten strategi och kanske döljer den oegentligheter. Men smart är det. Att bete sig motvalls och inte dela med sig, det sänder inte precis ut några förtroendesignaler. Snart väntas Läkemedelsverket presentera uppgifter från en av de uppföljningsstudier som gjorts av Pandemrix i Sverige. Beroende på utfallet så kanske GSK får utstå nya prövningar. Men då är en sak säker – de har byggt upp ett förtroendekapital att ta av.

På temat hur läkemedelsindustrin framställs så ser jag för övrigt fram emot filmen Side effects av Steven Soderbergh. Regissören av bland annat Contagion och Traffic har tagit sig an temat läkemedelsbehandling. Som en krydda till filmen med Jude Law och Rooney Mara i huvudrollerna har man tagit fram en sajt för det antidepressiva läkemedelet Ablixa som förekommer i filmen. Rekommenderar ett besök.

På Läkemedelsriksdagen nyligen diskuterades värdet av ett barns liv. En fråga utan svar men ändå något som beslutsfattare ibland måste fundera över.  En fråga var hur mycket ett läkemedel till ett barn får kosta?

Niklas Hedberg, chef för avdelningen för nya läkemedel på TLV, berättade att de får indikationer på att gemene man värderar barns liv högt. Att om vi levt i en direktdemokrati skulle vi vid en folkomröstning sagt ja till att barnens hälsa är mer värd än äldres, att den skulle få kosta mer och deras läkemedel skulle subventioneras i högre utsträckning. Men, sade han sedan, så går det inte till. Att ta med kronologisk ålder vid en subventionsbedömning tillåts inte av lagen.

Med detta, för mig personligen lugnande besked, i färskt minne blev jag förvånad av artikeln om Zytiga i Svenska Dagbladet häromdagen. Enligt den gäller tydligen det motsatta för äldre. Artikeln handlade om underlaget som TLV använt när de fattade beslut om att läkemedlet Zytiga mot prostatacancer inte skulle subventioneras. Av underlaget framgår att den aktuella åldergrupen, i snitt 69 år, ger ökade kostnader för samhället om de överlever eftersom de inte längre är produktiva. Kronologisk ålder verkade plötsligt spela roll.

Kort efter artikeln i SvD gick TLV ut och förklarade sig. Allas liv, även pensionärernas, är lika mycket värda, konstaterade de. Det handlade om en olycklig formulering som hamnat i beslutsunderlaget. Men, förklarade de också – frågan om en person kommer kunna fortsätta arbeta som ett resultat av sin behandling, är en faktor som vägs in i bedömningen. Och med det resonemanget blir läkemedel som främst används av äldre, icke längre arbetsföra, mindre intressanta för samhället att betala för.

Jag kan tycka att det är ett ganska logiskt. Vi har ett system där det behövs prioriteringar över hur statens kassa ska fördelas. Även om det känns makabert att ställa personers hälsa, lidande mot kostnader så sker det hela tiden. På myndigheterna, i landstingen och i den enskilda läkarens vardag. Det väljs och väljs bort.

Men TLV har också i sitt uppdrag att ta med etiska aspekter i sina bedömningar, som människovärde, behov och solidaritet. Faktum är ju att en treåring som får sitt liv förlängt liv med fyra, fem eller ens tio år kommer inte heller hinna dra in pengar till staten. Kanske behöver just det bli tydligare, att bedömningen av hälsoekonomiska beräkningarna bara är en del av det ett subventionsbeslut grundar sig på?

Grejen med många av dessa framför allt cancerläkemedel är att de inte botar utan förlänger livet med några månader. Månader som kan vara ovärderliga för den enskilde men inte för finanserna. Det finns inga enkla svar, inga klara rätt och fel. Att olika landsting gör olika bedömningar för Zytiga och andra läkemedel är ett tydligt tecken på det.

En stor del av våra läkemedel används av äldre och kanske blir just ålder en viktigare aspekt i framtiden. Kanske kommer betalningsviljan för dyra behandlingar till de  som lämnat arbetslivet bakom sig att sjunka. Och om jag kommer förväntas arbeta tills jag blir 70-plus kanske staten vill betala mina läkemedel till dess?
Alltid något. 

I början av året önskade min kollega Petra att vaccindiskussionen under året blir lite mer sansad än den var 2012. På bara de här få månaderna har den hunnit vara både och.

Bill Gates hade en frågestund på internetforumet Reddit för några veckor sedan. Då pratade han en del om smittsamma sjukdomar och hur han är övertygad om att världen kan bli fri från polio om några år, men att det krävs engagemang. Nu har Bill Gates fått stöd från New Yorks borgmästare och miljardären Michael Bloomberg i kampen mot polio. Bloomberg skänker 100 miljoner dollar till The Global Polio Initiatives nya sexårsplan för att utrota sjukdomen. 

Endemisk polio finns numera bara i tre länder, Afghanistan, Nigeria och Pakistan. Men det betyder inte att det blir lätt. Vaccinet måste transporteras till otillgängliga områden och när det väl kommer fram är det många föräldrar som inte låter sina barn vaccineras. Dessutom stoppades vaccineringarna tillfälligt i Pakistan efter att flera vaccinationsarbetare dödades runt jul. Och någon månad senare sköts ytterligare några till döds i Nigeria.

Men trots att det kommer att krävas en hel del arbete för att utrota polio så skulle det vara en stor insats för mänskligheten. Och när polio är borta kommer man ge sig på malaria och mässling, enligt Bill Gates. 

Det vore fantastiskt om världen skulle kunna bli av med polio inom några år och en stor framgång för vaccinkampanjerna. Det kan ge välbehövlig vind i seglen. För även om vi i Sverige är duktiga på att vaccinera och har en liten och relativt obetydlig antivaccinationsrörelse så är risken att vi glömmer bort allvarliga biverkningar av sjukdomarna och tappar fokus i vaccinfrågor. Vilket kan leda till en långt ifrån sansad diskussion.

Som till exempel när radioprogrammet Morgonpasset i P3 för någon vecka sedan pratade om vacciner. Det började informativt om hur vacciner kom till och hur de fungerar. Sedan spårade programledarna ur och kom med konspiratoriska påståenden om att svininfluensan inte var så farlig och att anledningen till att vi var tvungna att massavaccinera för att en amerikansk politiker hade aktier i vaccinföretaget. Detta fick stå helt oemotsagt. 

Och så är det ofta. Onyanserade diskussioner som ofta är svåra att bemöta kan skrämma upp människor i onödan och i värsta fall kan leda till att folk väljer bort vaccinationer för sina barn. 

Då kanske vi får fler utbrott av smittsamma sjukdomar. Senast nu i veckan gick Smittskyddsinstitutet ut och varnade för att mässling sprids i Uppsala och Stockholms län efter att en person blivit smittad utomlands. 

Att mässling är inte en så farlig sjukdom, är ett argument som vissa vaccinkritiker använder. Säg det till föräldrarna till de 158 000 barn som världen över varje år dör i sjukdomen. 

Jag har tappat räkningen på antalet gånger som jag ringt till handläggaren på förvaltningsrätten i Uppsala för att fråga hur det går. Efter drygt ett och ett halvt års väntan har domen kommit och många är vi nog som är bekymrade över utfallet.

Förvaltingsrätten har beslutat att pressmeddelandet om det receptbelagda läkemedlet Pradaxa är att betrakta som marknadsföring. Så långt är det okej. Men de anser också att de enda som får ta emot den typen av marknadsföring är de som arbetar inom hälso- och sjukvården. Journalister är att betrakta som allmänhet eftersom de inte ”är behöriga att förskriva eller lämna ut läkemedel” som det står i domen. Reklam för receptbelagda preparat får inte riktas till allmänheten och det var det följaktligen fel av Boehringer Ingelheim att lägga ut det på en sajt riktad till journalister.

Först och främst ska sägas att journalister kan göra ett bra jobb även utan pressmeddelanden. Kåren höjer ofta sin röst mot den uppsjö av PR som företagen förser oss med. Genom att ta del av originalstudier, vetenskapliga artiklar och intervjuer kan vi få fram de nyheter som vi vill belysa.

Men domen väcker ändå frågor. Läser man den framgår där att Läkemedelsverket skulle kunna gå in i efterhand och utöva tillsyn av den information som en journalist skrivit utifrån ett pressmeddelande. På Läkemedelsverkets rättsenhet säger man att de inte har för avsikt att börja specialgranska journalistiskt material. De litar på att vi gör vårt jobb, säger chefen för enheten. Jag hoppas att det förblir så. Det vore olyckligt om myndigheter börjar granska och ifrågasätta journalisternas källor.

Men det finns andra som förser både media och allmänhet med information. Både sjukvårdshuvudmännen och inte minst akademin skriver också pressutskick om sina resultat och säga vad man vill men de har också drivkrafter. Risken om vi inte får ta del av företagens egen information är att bilden blir ensidig och det tjänar ingen på.

En annan fråga är var gränsen för allmänheten går? Om personal vid myndigheter och landsting, utan att vara läkare eller farmacevt, vill ta del av riktad information från företagen till exempel i samband med införande av nya läkemedel, är det då okej?

Förvaltningsdomstolen har också tagit fasta på att sajten Mynewsdesk inte skyddar pressmeddelandet bakom lösenord utan att det bara ligger ett antal klick bort. Så ser det ut på de flesta av läkemedelsföretagens sidor, en enkel fråga om du arbetar inom vården eller media. Frågan är vad som kommer att hända med dessa nu?

Boehringer Ingelheim har inte beslutat om de ska överklaga domen. Men oavsett så blir det intressant att följa vad konsekvenserna blir och vilka som tjänar respektive förlorar på den.
 

Det har varit mycket hemlisar på sista tiden. Hemliga studiedata som läkemedelsbolagen inte vill släppa ifrån sig. Hemliga siffror som akademiska forskare gömmer i skrivbordslådan. Och så de hemliga prisavtalen.

Många har upprörts över att de förhandlingar som landstingen gör på egen hand med läkemedelsföretagen inte når offentlighetens ljus. När TLV inte beviljat subvention av ett läkemedel har istället SKLs expertgrupp NLT snackat ihop sig med företagen om ett pris som båda parter kan acceptera. Upprördheten över fenomenet är förståelig, det handlar om stora summor av våra gemensamma pengar som spenderas utan insyn. Men att det sker är inte särskilt konstigt.

Där, utanför myndigheternas hyfsat transparenta väggar, tar marknadsekonomiska krafter över. Att företagen skulle skylta med några prissänkningar är inte så troligt. Det pris som ett företag öppet redovisar för sitt läkemedel, det så kallade listpriset som TLV tar ställning till, är det som andra köpare i andra länder ser.

Ett väldigt lågt pris i ett land gör det svårt för företaget att hålla högre priser i andra. Köparna skulle då vända sig till ”lågprislandet” för att göra en bra affär. I dag är acceptansen för olika läkemedelspriser i olika länder låg. Oavsett vilken ekonomisk bärkraft landet har ska vi betala lika. 

Så de här icke-offentliga prisförhandlingarna är nog något som vi får tugga i oss och vänja oss vid. När SKL nyligen presenterade sitt förslag om ett strukturerat införande av nya cancerläkemedel, finns det ett avsnitt om modeller för kostnadskontroll. Där föreslås att det inrättas en särskild förhandlingsdelegation som sköter prisförhandlingar med företagen. Syftet är att det ska ske på ett mer ordnat sätt än idag när varje situation får sin egen lösning. Delegationen ska vara knuten till NLT och förstärkt med bland annat hälsoekonomer och jurister. Inget tyder på att heller dessa förhandlingar blir öppna, det ligger helt enkelt inte i företagens intresse.

Hur gärna jag än vill att patienter ska få möjlighet att behandlas med nya effektiva läkemedel så är det ingen optimal situation. Det känns olustigt att inte veta vad de här, troligen komplicerade, avtalen egentligen kommer att innehålla, kommer landsting att få mer rabatt om de dessutom köper medicinteknisk utrustning, andra läkemedel eller tjänster? Dessutom blir det mindre förutsägbart och mer komplext för företagen som ska sälja sina preparat. Men det är också svårt att se vad alternativen är idag.

Ett vore att göra om stora delar av prissättningssystemet men det är ingenting som regeringens utredare Sofia Wallström lutar åt.  Hon menar snarare att de här förhandlingarna är ett bra alternativ för kliniknära läkemedel.

Som Jan Liliemark som lett arbetet med SKL-rapporten uttrycker det – vi får nog välja: höga priser med offentliga avtal eller låga och hemliga. Och utgår vi från att det är just lägre priser det blir, då kan jag tänka mig att lägga mer krut på att bli upprörd över andra hemligheter.

Att slänga mat, börjar vi lära oss är bland det fulaste man kan göra, sett ur miljösynpunkt.
Jag vet inte hur många ton vi slänger om året, men många är det, av helt okej käk som vi ratar från tallriken eller slänger när vi rensar i kylskåpet.

Men som sagt vi börjar lära oss att smaka eller lukta på mjölken, köttfärsen smöret, äggen, fisken och grädden innan vi slänger – även om bäst föredatum passerat för en vecka sen.

Det där att inte slänga utgången mjölk eller utgånget bröd är faktiskt något jag var rätt bra på redan innan Livsmedelsverket och miljöorganisationerna sanktionerade det hela, dock i kamp mot den övriga familjen. Den striden kan dock i princip sägas vara över.

Det är däremot inte den som gäller utgångna Alvedon, Ipren, nässprejer och mycket annat som fyller en inte försumbar plats i badrumsskåpet. Förr i världen var jag till skillnad mot mjölken, mycket noga med att slänga gamla mediciner i en plastpåse för vidare transport till närmaste apotek.

Men ju mer insyltad jag blivit i den farmacevtiska världen ju obenägnare har jag blivit. Det där med för gamla läkemedel tycks ju närmast vara en myt.

Någon däremot?  

Och syrror och farmacevter som jag, mellan skål och vägg, tagit upp ämnet med tycks inta en tämligen tillbakalutad hållning till det där med utgångsdatum. Så nu finns det en och annan ask därhemma i skåpet som är både ett och två år över tiden.

Problemet är förstås att de inte luktar illa när tiden verkligen gått ut.
 

I slutet av förra året uppmanade tidskriften BMJ läkemedelsföretaget Roche att lämna ut all studiedata för Tamiflu (oseltamivir). Trots att företaget redan 2009 lovade att lämna ifrån sig det fullständiga materialet har inget hänt och ungefär 60 procent av all data är fortfarande opublicerat, enligt tidskriften. Anledningen till BMJs begäran är att influensaläkemedlets effektivitet ifrågasatts. BMJ har sagt att man inte kommer att publicera några fler artiklar från kliniska studier om inte all studiedata görs tillgänglig. 

Nu har ännu ett initiativ tagits för att göra all data från kliniska studier tillgängligt. Det är läkaren och Bad Pharma-författaren Ben Goldacre som tillsammans med bland annat Sense About Science, BMJ, James Lind Initiative och Centre for Evidence-based Medicine startade kampanjen All trials i början av månaden. Syftet är att få läkemedelsföretagen att publicera allt sitt material, även om resultaten inte är till fördel för läkemedlet.

Det är väl inte för mycket begärt, kan man tycka. Men faktum är att det är läkemedelsbolagen själva som bestämmer hur mycket av studierna som publiceras och om de ens publiceras alls. Läkemedelsföretagen har här en chans att visa sin goda vilja och mycket att vinna på att vara öppnare.

Problemen med att bara låta publicera positiva resultat är fler.  Enligt en Cochrane-rapport rapporterar företagsfinansierade studier oftare större fördelar och färre biverkningar än studier som finansierats på annat sätt vilket ger en snedvriden bild av resultaten.

Dessutom har läkemedelsbranschen ett imageproblem. Big pharma har i mångas ögon blivit synonymt med onda läkemedelsföretag som skor sig på sjuka människor. Även om detta inte är sant finns det en stor risk att man börjar undra vad bolagen döljer om de undviker att publicera resultat som inte är till läkemedlets fördel.

Med tanke på hur lätt åsikter sprids i sociala medier kan det räcka med en att en person skriver något negativt om ett läkemedel för att det ska bli viralt. Ju tydligare och öppnare företagen är desto svårare är det för vaccin- och läkemedelskritiska grupper att missförstå, förvränga och utnyttja informationen. (Ok, de kommer säkert att missförstå ändå, men då kanske de inte kan lura andra lika lätt.)

GSK gick i oktober ut och meddelade att de ska dela med sig av fler detaljer från kliniska studier. De har även åtagit sig att publicera studierna, oavsett vad resultaten blir. Det gäller att de lever upp till löftena, men jag hoppas också att det får fler företag att följa deras goda exempel.

All trials-kampanjen sätter fokus på en viktig fråga och förhoppningsvis även press på Roche att lämna ut Tamiflu-data.  Med tanke på att många länder har Tamiflu i sitt pandemilager förtjänar vi att veta om det är effektivt.

Ema har flaggat för att data från kliniska studier ska bli offentliga. Men att bli tvingad att göra något ger inte samma positiva signaler som att göra det frivilligt. Branschen har en möjlighet att visa att myten om de giriga läkemedelsföretagen inte stämmer. Jag hoppas att de tar den.