Arkivering

Jag går in på apoteket i mitt kvarter. Där står det ”farmaceut” stort och tydligt på namnskyltarna. Jag får titta en extra gång innan jag ser det – längst ner, i en liten kursiv stil står det leg. receptarie eller leg. apotekare. Synd att jag inte hade förstoringsglaset med mig så att jag kunde se det på en gång.

Jag går in på apoteket i min kompis kvarter. Där står det inte farmaceut utan ”läkemedelsexpert”. Jag tar en titt på olika apoteksaktörers hemsidor. Scrollar igenom listorna med lediga tjänster. Ser att det sökes ”nyfikna farmaceuter”, ”farmaceutiska rådgivare”, ”läkemedelsexperter” och ”leg. farmaceut”.

Leg. farmaceut, läkemedelsexpert, rådgivare? Jag blir förvirrad, börjar fundera vad det är jag utbildar mig till. Kanske har jag fått något om bakfoten. Måste gå in på universitetets studentportal för att dubbelkolla, jo det var som jag trodde – där står det att jag läser apotekarprogrammet. Vilken tur.

Jag läser apotekarprogrammet och strävar efter att bli legitimerad apotekare, inte läkemedelsexpert, farmaceutisk rådgivare eller farmaceut. Nej jag vill ju bli kallad det som jag utbildar mig till, det som jag enligt svensk lag får legitimation för. Punkt.

Enligt Socialstyrelsen är apotekare och receptarie, tillsammans med flera andra yrken som läkare, tandläkare och barnmorska, enligt lag skyddade yrkestitlar med ensamrätt till yrkesutövning. Det borde räcka. Varför blanda in ord som farmaceut, rådgivare och expert när det enligt svensk lag redan finns benämningar för de aktuella yrkena?

Okej, det kan ju vara så att folk i allmänhet inte vet vad apotekare eller receptarier är. Att apoteken därför försöker förtydliga personalens kompetens genom att lägga till ord som expert och rådgivare. Ett alternativt förslag till dessa tillägg kunde ju vara att lägga krutet på att försöka förklara och synliggöra de legitimerade yrkena apotekare och receptarie, yrkestitlarna med ensamrätt till yrkesutövning.

Fast det viktigaste är väl egentligen inte vad jag tycker utan patienternas och kundernas förtroenden och upplevelser när de besöker apotek för att få hjälp och råd om sina mediciner. Det är ju därför vi jobbar, för att bota och lindra.

Förhoppningsvis är det bara jag som blir förvirrad.

Ett högaktuellt tema är valfrihet inom vård och omsorg. Här ryms både val av vårdgivare och vårt inflytande på åtgärder och behandlingar. En farhåga med detta rör alla medborgares lika möjlighet att dra nytta av denna valfrihet. Individer kan som bekant ha olika förmåga att tillgodogöra sig hälsobudskap, förstå hälsorisker och att utnyttja sådana kunskaper. Exempelvis finns det forskning som visar att folkhälsokampanjer riktade till hela samhället främst förbättrar hälsan i de redan socioekonomiskt starka delarna av befolkningen.

Det finns också många aspekter på valfrihet. Du vet väl till exempel att du antas välja din egen livslängd? Detta är en av grundstenarna i en metod för att studera samhällskostnader.

När man studerar kostnader utifrån ett samhällsperspektiv, alltså när man inkluderar alla kostnader som uppstår i samhället oavsett vem kostnaderna drabbar, så innehåller detta en värdering av produktionsbortfall. Produktionsbortfallet är värdet som förloras då en person grund av sjukdom eller dödsfall inte kan arbeta och ”producera”. Värdeförlusten kan beräknas med humankapitalmetoden. Det finns även andra metoder för att studera produktionsbortfall, men just humankapitalmetoden rekommenderas av exempelvis Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket.

Humankapital är de egenskaper och kompetenser som en individ har och som genom arbete skapar värde. Beräkningen är en enkel multiplikation av förlorad arbetstid och den timlön (inklusive sociala avgifter) som man skulle ha fått under dessa timmar: Humankapitalmetoden bygger på att hälsokapital skiljer sig från andra typer av kapital som ingår i individens humankapital eftersom hälsokapitalet antas påverka tiden man kan lägga på att producera snarare än värdet av det man producerar(Michael Grossman). Utbildning antas till exempel istället påverka värdet av det man producerar, men inte tiden man kan lägga på att producera.

Tanken är att man föds med ett hälsokapital som minskar med ökande ålder, nivån påverkas av genetiska faktorer. När hälsokapitalet blir för lågt avlider man. Genom investeringar i hälsa kan man också öka sitt hälsokapital. De här investeringar kan vara till exempel fysisk aktivitet, att sluta röka, eller vårdkonsumtion.

Det här innebär att man i princip väljer sin livslängd, alltså hur länge man kan producera, genom sina investeringar i hälsokapital. Men om vi ser på valet av livslängd, att väga hälsorelaterade investeringar mot livslängd, så är vi ju tillbaka på ruta noll. Orättvisor kan uppstå till följd av olika förmåga att tillgodogöra sig hälsobudskap och förstå hälsorisker, och att utnyttja sådana kunskaper. Än mer problematiskt blir det att väga in hälsorisker som kanske kan orsaka sjukdom långt fram i tiden.

Inom vård och omsorg kan individanpassad information och medvetenhet om problematiken bland yrkesverksamma motverka ojämlikhet, men det är inte lika lätt att se hur man ska kunna ge samma stöd i övriga samhället.
 

Livet är så kort. För några år sedan stod innebörden av dessa ord klar för mig. När en anhörig blir allvarligt sjuk, till exempel i demens eller cancer, tvingas man inse hur skört – och kort – livet är. Även om jag hyser en motvilja mot väggbokstäver och klämkäcka skyltar med texten Carpe Diem, så är budskapet ”fånga dagen” inte så dumt.

Men man måste ju även våga se framåt. År 2050, då jag är 83 år om jag får vara med, kommer endast var tredje i den äldre befolkningen att få plats på äldreboende. Det läser jag i en bilaga om Framtidens vård och omsorg som kom med morgontidningen. Äldreboende är kanske inget man drömmer om direkt, men alternativet att som gammal bli tvungen att klara sig själv gör mig lite stressad.

Två tredjedelar av mina generationskamrater kan inte räkna med en plats på hem. Kanske klarar vi oss med hemtjänsten? Kanske inte? Och hur ska det gå om jag blir så där glömsk med åren, och kanske rentav deprimerad av att gå i pension? Ensamhet är en annan skrämmande tanke för mig som alltid bott ihop med andra, med undantag av en termin när jag pluggade på högskolan.

Nu är det ju minst tjugo år till pensionen men tankarna finns där. Jag och många med mig gör vad vi kan för att hålla åldrandet stången. Vi tänker på vad vi äter, vi yogar och joggar, skaffar färgglada glasögonbågar, färgar håret och försöker hänga med i nya trender. På födelsedagsfester och klassträffar slås jag dock av hur gamla de andra har blivit sedan vi sist sågs.

År 2050 kommer var fjärde person i Sverige att vara äldre än 65 år. Idag är motsvarande andel 17 procent. De av oss som lyckas bra med våra förebyggande ansträngningar, och som dessutom har turen att slippa sjukdom, kommer att vara fler och friskare än äldre någonsin tidigare har varit. Det är klart att även framtidens gamla kommer att ha en rad krämpor, som artros, högt blodtryck och diabetes, men tack vare medicinska framsteg och modern sjukvård väntas vi må bättre än dagens gamla.

På äldreboendet där min far har privilegiet att få bo, går livet sin gilla gång. Efter ett besök där är det lätt att fastna i en dubbel känsla när tacksamheten blandas med paniken. Finns det något jag kan göra för att inte bli hjälplös? En hel del, enligt forskningen – hålla vikten, hålla hjärnan igång, hålla liv i sina relationer, är några tips. Jag läser Henrik Ennarts bok Åldrandets gåta med stort intresse och bestämmer mig återigen för att försöka dra ned kaloriintaget och röra mig mer.

Men oavsett vårt bäst-föredatum så är det bara att inse: livet är kort. Med mina vänner diskuterar jag möjligheten att skaffa ett äldreboende tillsammans – medan tid är. Vi vet ju vilka maträtter, böcker, filmer och vilken musik som vi gillar. Vad vi tycker om att prata om och vilka gemensamma minnen vi alltid kommer tillbaka till i våra samtal. Vi kanske kan hjälpas åt att se till att vi får det bra?

De piggare av oss får hjälpa de mer behövande och vi kan anställa sjukgymnast, kock, sjuksköterska och den omvårdnadspersonal som behövs.  Om det kan fungera, kan det kanske även bli lite kul att bli gammal?
 

Antalet människor som frivilligt håller sig kvar i ett missbruk går nog att räkna på ett fåtal människors fingrar. Därför måste de få individuell hjälp för att kunna fungera i samhället och leva ett bra liv.

Men det resonemanget gillas inte i vårt land. I moralpredikans Sverige räcker det inte att någon som missbrukar, som är fast i ett träsk, tar ett stort steg genom att minska sin konsumtion och inte utsätta andra för fara.

Ett exempel är laglig sprutbytesverksamhet som introducerades först i Lund, 1986, och Malmö, 1987. Sen var det stopp. Fram till 2006 tilläts inga andra sådana verksamheter i Sverige. Lyckligtvis ändrades regelverket och även Helsingborg, Kalmar och Stockholm har i skrivande stund pågående program. Men det är kontroversiellt.

Det vanligaste motargumentet är att lagligt sprutbyte inte uppmuntrar missbrukarna att sluta med drogerna. Det är ett väldigt konstigt argument när vetenskaplig forskning visar att sprutbyten har en hiv-preventiv effekt, inte leder till nyrekrytering i missbruk samt att konsumtionen av illegala substanser inte ökar, vare sig på individ- eller samhällsnivå. Vidare rekommenderar organisationer som WHO och FN sprutbyte baserat på just vetenskapliga evidens, enligt en debattartikel av infektions- och beroendeläkaren Martin Kåberg i SvD.

Det handlar med andra ord i stora drag om hälso- och sjukvård, i form av smittskydd, istället för narkotikapolitik.

Exemplet med sprutbyten kan appliceras även på beroendevården avseende alkohol. Under det här året kommer troligen Lundbecks nya läkemedel nalmefen (Selincro) att få ett fastställt pris och subvention av TLV. Nalmefen binder till opioidreceptorer i hjärnan vilket gör att begäret att dricka minskar hos personer som är vana vid stora mängder alkohol. I en fas III-studie visades att patienter med alkoholberoende minskade sin totala alkoholkonsumtion med i genomsnitt 66 procent efter sex månaders behandling.

Grabbarna på bänken utanför Systembolaget är inte problemet. Som vi skrev i denna tidnings Kunskapsakuten om alkoholberoende i nr 4 2012, har det stora flertalet alkoholberoende i Sverige (250 000 individer) fortfarande ett fungerande socialt liv med familj och arbete. Den stora utmaningen för vården är att nå dessa innan de faller igenom och blir en del av de uppskattningsvis 750 000 svenskar som har ett skadligt eller riskabelt bruk av alkohol som kan gå att hejda innan det utvecklas till ett fullskaligt beroende. Här går det att göra skillnad.

Vid flera tillfällen har jag pratat med beroendeläkaren Sven Andreasson i Stockholm. Han återkommer alltid till vikten av att motivera personen som en del av en lyckosam behandling. Om någon frivilligt söker vård för sitt alkoholberoende är det en riktigt bra start för en alkoholist att minska sitt drickande med två tredjedelar, istället för att absolut sluta tvärt.

Lundbecks nalmefen har potential att förändra hela beroendevården i Sverige, liksom sprutbyte. Men då måste vi, samhället som vi är en del av och kristdemokraterna på Socialdepartementet, acceptera att beroendevård inte är en moralfråga om total avhållsamhet. Modern beroendevård är snarare effektiv hjälp till personer att hantera sitt beroende. På sikt ger det möjlighet för många drabbade människor att leva ett bättre liv.
 

Jag har på senare tid haft anledning att fundera över perspektiv och beslutsfattare inom vården. Beslut kan fattas på nationell nivå om exempelvis prissättning av läkemedel. På regional nivå fattas beslut om till exempel ersättningsmodeller och prioriteringar mellan verksamheter. Lokalt på vårdenheten fattas beslut både på ett mer övergripande plan utifrån budget och i det enskilda patientmötet.

Beroende på vilken beslutsfattare som förväntas fatta ett specifikt beslut behöver informationen anpassas för att överensstämma med dennes perspektiv. Exempelvis utgår Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket i sina beslut från ett samhällsperspektiv som omfattar alla kostnader och konsekvenser som kan uppstå i hela samhället. Vårdgivare har både ett visst samhällsansvar och ska därmed ta hänsyn till konsekvenser i hela samhället, men också ta budgetansvar vilket påverkar deras beslut. Idag ökar individens eget ansvar för sin hälsa och behandling.

Genom initiativ som personcentrerad vård, vårdval, receptfria läkemedel och egenvård ställs krav på individens medverkan. Kraven sträcker sig även till uppföljning av behandling. Allmänheten ska numera själva rapportera läkemedelsbiverkningar. Jag uppfattar att det här leder till två svårigheter.

Till att börja måste vi som legitimerade vårdgivare försäkra oss om att alla som behöver erbjuds säker vård, oavsett egna förutsättningar. Enligt resultat som publicerades 2011 rapporterade yngre patienter och kvinnor fler vårdskador än andra patienter efter sjukhusinläggning. Dessutom bedömdes rapporterade vårdskador från kvinnor och patienter med god självrapporterad hälsa, oftare vara vårdskador av de läkare som granskade rapporterna.

Särskilt bra var patienterna på att själva avgöra om de drabbats av en vårdskada relaterad till läkemedel. I en undersökning av patientsäkerhet rapporterade hälften av svenskarna att de själva eller någon i deras familj drabbats av en vårdskada (högst i Europa), men bara en tredjedel av dessa återrapporterades på något sätt.

Detta ställer krav på oss vårdgivare att följa upp om processen verkligen fungerar. Utifrån exemplet om vårdskador kan vi misstänka att samma metod inte kommer att fungera för alla och att vi behöva utveckla nya sätt att fråga för att fånga problemen och ge den nya beslutsfattaren stöd i sin behandling.

Dessutom ställer det rimligen nya krav på beslutsunderlagen. Vilken information behöver en patient för att fatta beslut om sin egen hälsa och behandling och hur skiljer sig detta från beslutsunderlag utifrån samhälls-, landstings- eller vårdgivarperspektiv? Vilka konsekvenser och kostnader är relevanta för individen och hur kan de beskrivas på ett begripligt sätt med hänsyn till exempelvis osäkerhet? Om man driver detta till sin spets kommer individen i (det gemensamma) beslutet till och med behöva ta hänsyn till altruism och jämlikhet ja till och med sin egen roll som skattebetalare.

Om inte sådana aspekter vägs in i besluten klingar allt tal om delat beslutsfattande rätt falskt och vårdgivarens uppgift riskerar att degraderas till ransonering av vårdinsatser. Detta blir en svår balansgång men en väldigt viktig sådan.

Det närmade sig tenta. Plötsligt kändes allt annat, än att just plugga till tentan, som viktigt. Eller viktigare. För min del handlade det om att surfa runt och undersöka arbetsmarknaden för apotekare. Om jag skulle vara färdig apotekare nu, vad skulle det finnas för jobb för mig att söka?

Det fanns många utannonserade tjänster för farmaceuter, särskilt inom apoteksområdet. Apotek är ju som bekant en relativt stor arbetsgivare för apotekare, och även för receptarier. Just det, farmaceuter. Apotekare slash receptarier. Två olika yrken.

Två olika yrken, samma tjänst. I princip alla annonser som utannonserades av våra svenska apoteksaktörer söktes en apotekare/receptarie. Arbetsbeskrivningen i annonserna är densamma för det båda yrkena, skillnaden ligger i det där lilla ”slashet” – apotekare/receptarie. Kanske finns det ingen skillnad i arbetsuppgifter, därav samma arbetsbeskrivning, kanske har det inte funnits en skillnad på länge. Men borde inte två extra år av utbildning leda till ett mer kvalificerat jobb?

Det är väl ingen nyhet det här. Under mina tre år som apotekarstudent har jag i princip bara sett platsannonser av det här slaget, säkert har det förkommit längre tid än så. Jag är uppriktigt sagt ganska förvånad. I min värld är apotekare och receptarier två olika yrken. Två yrken som liknar varandra, men ändå två yrken. Vi läser olika utbildningar, fem respektive tre år, ändå söker vi samma jobb.

Jag har förstått att det här är lite känsligt. Att det kan uppfattas som stötande eller provocerande om man som apotekare hävdar att om man efter att ha läst två år extra har rätt till ett mer kvalificerat jobb än efter tre år. Vänd på det, varför ska jag investera tid och pengar i två extra år om jag kan söka samma tjänst efter tre år?

Jag läste för ett tag sedan en artikel där det i framtiden förutspåddes att apotekares roll mer skulle komma att bli att jobba i bakgrunden på apotek, samt att antalet apotekare förväntades blir fler inom landstingen. Kanske är det en möjlig väg att gå. Kanske är det en sådan förändring som behövs. Men jag skulle tycka det vore intressant att höra vad apoteksaktörerna anser om apotekares roll på apotek. Jag skulle också vilja höra hur våra fackförbund anser om apotekares och receptaries roller inom just apotek.

Jag ska bli apotekare och jag är stolt över det, och jag hoppas att mina kollegor som ska bli receptarier är stolta över det.
 

Min första självständiga utlandsresa gick 1963 till Marbella i Francos Spanien. Jag var omedveten om diktaturen och Marbella var en oexploaterad småstad. Inför resan medicinerade jag enligt tidens rekommendationer med Enterovioform och en sats gammaglobulin intramuskulärt. Väl på plats blev jag ordentligt magsjuk. Senare forskning visade att Enterovioform istället medverkade till diarréer och gav upphov till den så kallade SMON-katastrofen i Japan.

Något senare, I början på 70-talet, reste jag tillsammans med min handledare professor Finn Sandberg i Kamerun och Nigeria för att samla växtmaterial till min avhandling. Finn, som både var apotekare och medicinare, hade tagit med sig opiumdroppar, som effektivt stängde sfinkstern i baken. Opiumdroppar kom senare att betraktas som fel medicinering i ljuset av att diarréer sågs som ett sätt för kroppen att göra sig av med patogener. Den slutsatsen är numera omvärderad och enterotoxinerna, som åstadkommer sekretionen genom irritation på tarmslemhinnan, är en process i sig som inte bedöms vara är kopplad till en försvarsmekanism från kroppen. Nyligen argumenterades också i en originalstudie i Läkartidningen för användning av opioidsläktingen Loperamid, som sekretionshämmare.

Under ett års arbete i ett läkemedelsprojekt i Vietnamn på 80-talet blev vare sig jag eller någon annan familjemedlem magsjuk. Vi vande oss successivt vid den lokala tarmfloran. Däremot blev nästan alla korttidsexperter på besök dåliga. De behandlades av projektets läkare med ORS – Oral Rehydration Solution – en blandning av elektrolyter och socker för att ersätta förlorad vätska. Även en turistresa till Egypten några år senare gick bra trots varningar för Faraos hämnd. I Indien 2010 åkte jag dock dit ordentligt tillsammans med 20 av 25 gruppresenärer. Själv klarade jag upp det hela med lärdomarna från Vietnam.

Så i våras var jag i Mexico på rundresa. Där härjar Montesumas hämnd – alltid dessa hämnder. Nära hälften av gruppen på ett 20-tal resenärer drabbades av magsjuka. Den hjälpsamme reseledaren delade ut neomycintabletter, som deltagarna tog varierande antal tabletter av (alla neomycinpreparat är avregistrerade i Sverige på grund av hög njurtoxicitet). Tabletterna köptes, som i de flesta sydliga länder, utan recept på apotek. Här hemma lyckades STRAMAs upplysningskampanj förra året sänka antibiotikaförskrivningen med 1 procent. Med hänsyn till alla turister, som tar med sig resistenta bakteriestammar hem, bör kampanjen kompletteras med information till gruppen reseledare.

Även om de mexikanska apoteken dumt nog tillhandahöll antibiotika i stora mängder hade de andra kvalitéer. När jag skulle köpa en påse ORS kunde jag inte göra mig förstådd på engelska. Spanska kan jag inte, men apotekaren hämtade sin son som deltog i en engelsk konversationskurs. Det ordnade upp sig och som gentjänst för ”besväret” vid inköpet fick jag påsen gratis. Det är otänkbart på svenska streckkodsbaserade apotek. Lite lustigt, med hänsyn till mitt ärende, var att apoteket också hade en handfull toalettstolar till försäljning i butiken.

Apoteket hade även en stor plastbehållare för överbliven medicin. Ingen kom åt de dumpade läkemedlen. De genomskinliga och O-plomberade påsarna på svenska apotek är däremot lätta att plundra på begärliga preparat.

Turistdiaréer är otrevliga, men oftast ofarliga. 50 – 60 procent är infektioner av E. coli. Men det kan också vara av Shigella, Campylobacter eller Salmonella, som är betydligt allvarligare. Handhygien är kanske den allra viktigaste preventiva åtgärden mot infektioner. Men inte ens den håller sträck. En gång på Warzavas flygplats tog jag och en bekant på resan båda en bit av den rökta laxen.

Hon fick Salmonella, inte jag.

Rökning och fetma har flera saker gemensamt. De är överrepresenterade i socioekonomiskt svaga områden. De går att förebygga. De går också att behandla.

I Stockholms län är rökning vanligast i Rinkeby-Kista (1). Här röker 27,5 procent av männen jämfört med 12 procent i landet i genomsnitt. Bland kvinnor i Nykvarn röker 18,5 procent jämfört med 10 procent för riket i stort (2) . Högst andel som lider av fetma (BMI från 30) finns i  Botkyrka, Farsta och Upplands Väsby. Här är cirka 17 procent av kvinnorna och 18 procent av männen feta jämfört med cirka 13 procent i riket i snitt, enligt OECD

Nu ska landstinget i Stockholms län försöka göra något åt ohälsan som beror på levnadsvanor. Tre specialiserade vårdcentraler ska öppna på strategiskt utvalda platser. Utöver läkare och sjuksköterskor ska här finnas dietist, psykolog och hälsopedagog. Hälsocentralerna  ska ha inriktning mot kognitiv beteendeterapi, psykoteurapeutisk metod, fetmabehandling och tobaksavvänjning. För att få komma till någon av dessa mottagningar krävs samsjuklighet och remiss. Patienterna ska följas upp tre år efter avslutad behandling.

Initiativet med riktade hälsoinsatser är lovvärt. Det är rimligt att sätta in extra resurser där behoven är störst. Något måste ju göras åt den strukturella ohälsan eftersom det gamla systemet uppenbarligen inte fungerar. Det blir spännande att följa de nya specialistmottagningarnas  verksamhet, om de lyckas hitta former för att framgångsrikt motivera och stödja människor.

Men visst är de nya hälsocentralerna ett underkännande av det arbete som vårdcentralerna i vissa områden utför? Måste inte deras verksamhet samtidigt förändras och förstärkas inom det förebyggande området? Annars riskerar initiativet med nya hälsocentraler att bli ett slag i luften.

Frågan är hur många nya fall som tillkommer framöver. Rökningen ökar till exempel bland 18-åriga pojkar och ligger still bland de jämnåriga flickorna (3). Nu tar det oftast många år innan en ung rökare blir allvarligt sjuk men varför vänta med insatser till dess att sjukdomarna är ett faktum?

Jag skulle önska att politiker och sjukvården tog ett större grepp om folkhälsan. Här är några förslag på relativt enkla åtgärder:
• Avskräckande bilder på cigarettpaketen, något som redan införts i cirka 70 länder.
• Bättre information på BVC – BVC borde tala mer med föräldrar om riskerna med att belöna barnen med socker och fett. Att söta drycker till småbarn är onödigt.
• Bättre mellanmål  i förskola, skola och fritids – sluta genast  med söta mellanmål av typen saft, kräm och kakor. Ta hjälp av en dietist som kan föreslå alternativ. Ta upp matvanor på föräldramöten och i undervisningen.

Det räcker inte att satsa mer på dem som redan drabbats av sjukdom på grund av långvarig skadlig livsstil. Barn och unga bör också prioriteras. Primärvårdens samarbete med förskola och skola kring kost, motion och droger måste förbättras,  trots att de har olika huvudmän.

Kunskapsspridningen om hur man förbygger sjukdom, liksom införande av nya metoder inom hälso- och sjukvården, till exempel tobaksavvänjning och hälsofrämjande samtal, tar alltför lång tid.

Källor:
1. Folkhälsoguiden, Stockholms läns landsting 2010.
2. Nationella folkhälsenkäten 2011 – Hälsa på lika villkor. Statens folkhälsoinstitut.
3. Barn och unga 2013 – utvecklingen av faktorer som påverkar hälsan och genomförda åtgärder, Statens Folkhälsoinstitut.

Jag kan inte låta bli att göra jämförelsen mellan Sverige och södra Afrika när det gäller hivspridning. Hiv är under kontroll i Sverige, men i södra Afrika upplevs virusets framfart som aldrig förr.

På 80-talet hörde jag någon säga att om ett land passerar hivprevalens 1 procent, har det nått katastrofala nivåer. I södra Afrika talar man idag om prevalenstal som ligger mellan 10–30 procent. Detta kan jämföras med Sverige som har en hivprevalens på mindre än 0,07 procent. I södra Afrika är flickor och kvinnor oproportionerligt drabbade. De representerar över 60 procent av alla smittade. I Sydafrika till exempel, är 25 procent av flickorna, men bara 4 procent av pojkarna smittade med hiv. Här har var tredje flicka utsatts för sexuella övergrepp och var fjärde skolflicka bär på viruset. Enligt landets hälsominister Aaron Motsoaledi är det så kallade "sugar daddys", äldre män som ger unga flickor pengar eller presenter för att få ha sex med dem, som ansvarar för smittspridningen i Sydafrika.

Jag deltog som referensperson i arbetet med att ta fram smittskyddslagen som trädde i kraft 2004. Vad gäller hiv i Sverige tillämpas såväl smittskyddslagen som brottsbalken. Smittskyddslagen, SML, är en preventionslag medan brottsbalken är straffande för en hivbärare som har ett smittfarligt beteende. Enligt lagen har den hivpositive informationsplikt samt krav på kondomanvändning vid sexuella kontakter. Den som har anledning att anta att han kan ha blivit hivsmittad är enligt smittskyddslagen skyldig att testa sig. Behandlande läkare kan ge den hivinfekterade konkreta regler för vad hen får göra sexuellt.

I den nya lagen ska läkaren kunna informera närstående till smittbärare om sjukdomstillståndet, om den närstående utsätts för smittorisk. Även den som har haft kontakt med en smittad person, på sådant sätt att smittan kunnat överföras kan tvångsundersökas. Detta när alla andra åtgärder misslyckats med att förmå personen att inställa sig för undersökning.

I Sverige är hiv inte en lika dödlig infektion som i södra Afrika, tack vare fri tillgång till bromsmediciner, enligt SML. Den såkallade ”Community viral load” (risken för smitta i samhället) är obefintlig eftersom smittsamheten av hiv för patienter med välfungerande behandling är mycket låg, till och med lägre än med kondom vilken ger 90-95 procent skydd. Kombinationen bromsmediciner och kondom innebär följaktligen ett nära hundraprocentigt skydd.

En smittskyddslag och brottsbalk, som liknar den i Sverige, måste tillämpas i södra Afrika. Då kan vi sätta dit sugar daddys. Jag tror inte att masskampanjer om säker sex, såsom ABC (Abstinence, Be faithful, och Condom use) för att minimera hivspridningen är tillräckligt. Fortsatt arbete för demokrati, jämställdhet och fattigdomsbekämpning kommer att leda till kvinnors självständighet och ekonomiska oberoende, vilket kommer att minska hivspridningen i södra Afrika.