Arkivering

Den globala läkemedelsindustrin, och framför allt huvudkontoren i USA, har en hel del att ta itu med. Det blir extra slående när man läser deras årsredovisningar på kontot som tar upp böter till amerikanska staten och delstaterna.

Bara under tidsperioden 2010-2012 betalade några av de stora läkemedelsföretagen (GSK, Johnson & Johnson, Abbott, Merck/MSD, Ranbaxy, Boehringer Ingelheim och Mylan) böter på nästan 13 miljarder dollar! Vilket motsvarar groteska 90 miljarder svenska kronor. Tror inte aktieägarna är speciellt nöjda med de siffrorna.

Fast å andra sidan undrar jag hur mycket aktieägarna egentligen bryr sig. Så länge de får avkastning på sitt kapital, vilket de hittills verkar ha fått, är de inte speciellt aktiva och klagar. Vilket är ännu mer groteskt, när man tänker efter. Och ett dåligt exempel på ansvarsfullt ägande.

Är det då någon som är förvånad att allt fler länder tar efter Sverige (TLV) och Storbritannien (NICE) och inför olika system för att kontrollera prissättning och subvention, och utnyttja skattepengarna maximalt? Inte jag.

Men åter till inledningen – hur kommer det sig att industrin fortsätter att tänja på gränserna kring vad som är tillåten marknadsföring? Jag tror faktiskt att det handlar om olika grader av girighet.

När man sätter upp mål i företagen sätts de uppifrån och ner. Aktieägarna bestämmer vad de vill ha i utdelning och vd får i uppdrag att leverera det. Vds mål ligger till grund för ledningsgruppens mål, vilka i sin tur ligger till grund för avdelningschefer, regionchefer, landschefer och så vidare.

Och för väldigt många inom läkemedelsindustrin, även här i Sverige, mäts framgångarna i pengar. Dels utifrån hur mycket man säljer på sin lokala marknad. Men också i det att belöningen, om målen uppnås, är bonusar som baseras på årslönen, vilket kan ge en eller flera månadslöner i tillägg. Pengar är alltså drivkraften i läkemedelsindustrin, inte patienterna.

För vissa kan det fungera bra, men för andra, som lätt blir fartblinda, fungerar det sämre. Lockelser om stora bonussummor kan lätt göra att man tänjer på sina egna gränser och arbetar hårdare och flera timmar för att nå den högsta bonusnivån med mest pengar. Då är det också lätt att tänja på den etiska gränsen, samt gränsen för godkänd indikation och påverka läkarna att förskriva ett läkemedel för något som det egentligen inte är godkänt för.

Även om företagen utåt sätt ofta pratar om patienterna och att man vill hjälpa dem, är det sällan patienterna syns när företagen sätter upp sina mål. Därför kan det vara värt att lyfta upp vad den gamle MSD-chefen George W Merck sa 1950 vid Virginias medicinska college i Richmond:

”We try never to forget that medicine is for the people. It is not for the profits. The profits follow, and if we have remembered that, they have never failed to appear. The better we have remembered it, the larger they have been.”

När jag själv arbetade på MSD i slutet av 1990-talet användes detta citat med jämna mellanrum. Och jag tycker fortfarande att det är ett bra exempel på ansvarsfullt ägande.

Det skulle också kunna vara en bra utgångspunkt i läkemedelsindustrins saneringsarbete. De skulle kunna ta hjälp av Folksams Carina Lundberg Markow, chef för ansvarsfullt ägande med ansvar för ägarstyrning på Folksam. Jag tror att hon kan lära företagen ”ett och annat” om ansvarsfullt ägande och ägarstyrning.

På sin webbsida om bolagsstyrning skriver Folksam: ”Allt vi gör i livet har betydelse. Det spelar roll. Vad vi gör, väljer, säger och köper. Eller inte köper. Folksam har valt att genom sina placeringskriterier försöka påverka företagen att ta ett aktivt ansvar. … Vårt mål är inte att välja bort bolag att investera i, utan påverka så många som möjligt att bli bättre på att ta sitt ansvar för miljön, mänskliga rättigheter och mot korruption. … Bolagsstyrning handlar om att göra vad man kan för att påverka de stora företagen i positiv riktning.”

13 miljarder dollar i böter är knappast någon positiv riktning. Det rimmar också illa med ansvarsfullt ägande.
 

Suck. Det är min första tanke när jag läser Ingrid Peterssons utredning hur den kliniska forskningen och utvecklingen i Sverige ska stärkas (läs räddas).

Enligt ett pressmeddelande som gick ut igår den 18 december, när utredningen presenterades, föreslås att ett nationellt samordningssystem inrättas, Nämnden för samordning av kliniska studier- och regionala stödfunktioner. Nämnden föreslås, förutom att identifiera patienter och prövare, ge råd och stöd till den kliniska forskningens aktörer.

För det första, en ny nämnd, som ska identifiera patienter och prövare, är det verkligen det vi behöver?

För det andra, ge råd och stöd till aktörerna, är det verkligen det vi behöver?

Jag tror snarare, som jag skrev i min senaste blogg i ämnet, att problemet är att landsting och regioner inte är ”intresserade” av klinisk forskning, eftersom det inte finns utrymme för detta i den vård de ska bedriva och producera.

Och hur tror Ingrid Petersson att landstingen/regionerna blir mer intresserade av klinisk forskning för att det inrättas en ny nämnd. Nej, jag tror snarare, som en kommentator på Dagens Medicins webbplats skrev, att det handlar om att ”Politik och budget går före. Det är helt naturligt i det New Public Mangement system med kortsiktighet (månader till max en valperiod) som byggts upp.”

Jag är ledsen att behöva säga det, men de pengar som Ingrid Petersson föreslår ska satsas i detta, 40 MSEK per år 2014 och 2015 samt 50 MSEK fr.o.m. 2016, tror jag inte kommer att förändra och förbättra ett dyft.

Först och främst, tack för den enorma responsen jag fick på mitt förra blogginlägg! Reaktionerna har varit både positiva och mindre positiva och de har varit många. Det verkar alltså vara ett ämne som både engagerar och berör.

En liten del av responsen har synts här, i kommentarsfältet, men det mesta har varit riktat till mig privat och framförallt har den kommit från studenter. Det har då varit i stil med ”du uttrycker det vi alla känner”, ”tack för att du vågar ta upp detta” och ”jag kommer ändå inte jobba på apotek för då kommer jag inte kunna använda mig av all min kunskap”.

Är inte det här lite oroande? Även om det inte går att dra slutsatser utifrån enskilda personers åsikter tycker jag det är oroväckande att det finns studenter som misströstar en stor del av arbetsmarknaden och känner att apoteksbranschen inte tillvaratar den kompetens som faktiskt finns inom farmaceutyrket.

Apotekare är ändå överkvalificerade för att jobba på apotek säger någon då. Ja kanske det, men apoteken är just nu en stor arbetsgivare med många kompetenta och duktiga apotekare och receptarier. Enligt mig finns det också stor potential inom apoteken att bli en större del av hälsa och sjukvården i Sverige, kanske med en roll där apotekare kommer till sin rätt? Något som i alla fall är säkert är att apoteken även i framtiden kommer att behöva duktiga farmaceuter. Och kanske behöver man då fundera på hur man formulerar sig i bland annat sin marknadsföring.

Vi blivande farmaceuter är ju också kunder och patienter. Vi tar del av marknadsföring precis som vem som helst, kanske till och med lite mer då vi fäster blicken en extra gång vid Facebook-uppdateringen om saffransbullar eller tidningsannonsen om smärtstillande. Kanske drar vi parallellen att på det här apoteket ska vi i framtiden få kunderna att baka saffransbullar och på det här apoteket ska vi hjälpa kunderna med deras smärta. Kanske gör vi det, kanske gör vi inte det.  

Jag är mån om att apoteken ska ha högt förtroende bland kunder, patienter och övrig hälso- och sjukvårdspersonal. Det tror jag att alla vinner på. Jag är också mån om att det fortsättningsvis ska jobba kompetenta och duktiga farmaceuter här. Men för att uppnå det tror jag man behöver visa att man tar tillvara den kunskap och den kompetens som farmaceuter får efter tre respektive fem år på universitetet, det som gör att ett apotek är just ett apotek.

Egenvårdstest började dyka upp på svenska apotek 2006. Genast vaknade ett antal kritiska läkare upp och kritiserade utvecklingen. Visserligen hade det funnits graviditetstest länge, men nu kom klamydiatest och det var inte bra. Sedan dess har egenvårdstesten blivit många att köpa på apotek eller via nätet – det senare med de vanliga nätriskerna. Grovt sett finns blod, urin, saliv, faeces och utandningsluft som utgångsmaterial för testandet. Med appar till mobiltelefonen kan dessutom hjärtfrekvens och andra fysiologiska värden läsas av.

Kritiken mot egenvårdstest, ofta kallade självtest, går efter en handfull linjer. Människor som testar sig själva istället för att gå till sin vårdcentral riskerar att allvarliga sjukdomar upptäcks för sent. En rakt motsatt linje hävdar att självtestandet kommer att överbelasta vården med oroliga friska på bekostnad av de vårdbehövande. En tredje linje för fram att det inte är någon mening med test för sjukdomar det inte finns behandling för. Slutligen menar andra kritiker – eller kanske det är samma hela tiden – att konsumenterna inte kan tolka resultaten själva, blir oroliga och begår dumma handlingar.

I samband med offentliggörandet av årets nobelpris kritiserades den tidigare pristagaren Elisabeth Blackburn, som upptäckte telomerer och telomerasets betydelse. Hennes nystartade företag säljer test som mäter telomerernas längd, vilka påstås ge upplysningar om sjukdomsrisker i samband med åldrandet. Svagheten i kritiken från visst läkarhåll är att de själva ofta ger felaktiga diagnoser. 20-40 procent kan vara fel inom vanliga sjukdomstillstånd.

Egenvårdstest kan delas in i tre grupper: självdiagnostik, doseringshjälp och dataleverans till behandlande läkare. Självdiagnostiken kan avse upptäckt av sjukdom eller monitorering av en behandling. Tester för dosering är aktuella vid till exempel diabetes och blodförtunning. Det faktum att egenvårdstesten kan ge tidigare upptäckt av sjukdom respektive att det involverar konsumenten/patienten är två av dess styrkor. Idag finns test som omfattar olika infektioner (i vissa fall gäller smittskyddslagen), prostata, allergier, osteoporos, magsår, vissa cancertyper, reumatiska tillstånd och genanalyser. Nya biomarkörer leder till att nya mätområden upptäcks och kommersialiseras.

Det viktiga i sammanhanget är att testen mäter den markör de påstås mäta samt att mätnoggrannheten är hög och säker över tid. Priset sätts av marknaden och de som inte vill veta eller tolka behöver inte köpa. De som vill veta men inte tolka får vända sig till sin vårdcentral.

I söndags var det första advent. Dessutom var det World AIDS Day, WAD. Varför inte passa på att tända ett ljus för samverkan, solidaritet och stolthet över att du är farmaceut?

Som farmaceut på apotek är du en viktig länk. Du är sista länken innan patienten ska vårda sig själv i hemmet. Du är också första länken när du, utifrån vad patienten berättat, bedömer om och vilken typ av sjukvård denne ska söka. För att vara en optimal länk behöver man känna till vad som hänt i leden innan, men också i leden efter. Därför ska du samverka och arbeta över gränser.

Kryddburkarna i alfabetisk ordning hemma, för korta byxor som visar färgen på strumporna, fotriktiga skor och ryggsäck och någon som alltid säger ”ja men”! Är vi så trista och opragmatiska vi farmaceuter? Nehej, men vad kännetecknar då en farmaceut egentligen?

Kännetecknande för farmaceuten ska vara kvalitet, säkerhet, självständighet och eftertänksamhet. Dessa egenskaper skapar tillit och trygghet för individ och samhälle. Har man kommit till apotek förväntar man sig ett professionellt bemötande. Detta är viktigt för att bland annat förbättra följsamheten till medicineringen och för att öka läkemedelsnyttan. Men, och jag vågar säga men… Vad som också är viktigt är att vi ser oss om och försöker se vad vi kan göra förutom detta- vad vi som farmaceuter kan göra för skillnad.

Stop AIDS: keep the Promise, är temat för WAD 2013. Jag ska inte rapa upp vad du redan vet om hiv och aids, men även om du inte kan stoppa aids på egen hand så vi kan alla göra något. Som farmaceuter kan vi kanske dessutom göra mer än många andra, bara vi ser och vill. Du kan till exempel gå med i Farmacevter Utan Gränser och bjuda på din fritid för att göra något där ute i världen. Kanske ändå viktigare är vad du kan göra i vardagen.

Du kan hjälpa till genom att till exempel rapportera biverkningar; många hiv-läkemedels biverkningar är inte kända. Du kan arbeta för att göra dem kända, speciellt de med en svart, upp och nedvänd triangel i produktresumé och bipacksedel, några exempel är Edurant, Eviplera, Intelence, Invirase och Strilbild. Triangelmärkningen sker enligt nya farmakovigilanslagen som kom under 2012. Det är tänkt att denna triangel skall vara en signal till både hälso- och sjukvården (där du ingår) och allmänheten att vara extra uppmärksamma på att rapportera in biverkningar som upptäcks.

Lev upp till den viktiga länken du är! Börja 2014 med att samverka med kollegor från en annan apotekskedja. Du förväntas samverka med förskrivare och patientföreningar också. Ta kontakt med Läkemedelskommittén och skapa synergier för att läkemedelsrekommendationerna för 2014 blir kända där du är verksam.

Ta reda på föreningar som redan arbetar med de frågor ni vill jobba med. Arbeta alltid strukturerat och dokumentera det du gör så andra kan ha nytta av det. Vill du ha fler tips så läs gärna min nyutkomna bok ”Hållbar Apoteksservice”.

Nu tänder jag ett ljus. Gör det du också!
 

Det var en gång ett land med ett apoteksmonopol. Samma öppenvårdstjänster erbjöds över hela landet och allt betalades med en handelsmarginal. För att finansiera nya eller förändrade tjänster krävdes ett nationellt beslut om högre handelsmarginal som i sin tur innebar att receptexpedierade läkemedel blev lite dyrare för patienter och sjukvårdshuvudmannen.

En dag beslutades om en omreglering. Nya ägare till apotekskedjor, nytt kapital och nya driftsformer skulle utveckla nya tjänster genom konkurrens. Men för att finansiera nya eller förändrade tjänster utgår stora delar av apoteksbransch, myndigheter och hälso- och sjukvård fortfarande från att det behövs en högre handelsmarginal beslutad nationellt.

Inte att undra på att kreativiteten istället verkar få sitt utlopp i form av geografisk tillgänglighet ( dvs apotek där det finns mycket folk), öppettider, parallellimport, kundklubbar och försäljning av annat än läkemedel. Inte undra på att det tar lång tid, om det ens är möjligt, att få till stånd till förändring av tjänsten receptexpedition. Och om en sådan förändring kommer till stånd efter utredning, studier och genom nationellt beslut – är det verkligen den förändring som patienter och vården ser som viktigast. Eller blir det den som det har lobbats bäst för av andra än de som till slut betalar?

Jag tror inte att syftet med apoteksomregleringen var att fokus skulle förskjutas från den kärnverksamhet som bara apoteken får syssla med – att expediera receptförskrivna läkemedel. Jag tror inte heller att syftet med omregleringen var att huvudsakligen utveckla denna kärnverksamhet genom stora nationella projekt med osäker framtid – istället för att testa nya arbetssätt och pröva betalningsviljan hos hälso- och sjukvården.

Det finns mycket som kan göras på ett apotek vid expedition av receptförskrivna läkemedel som skulle göra vården bättre och dessutom spara tid och pengar i vården. Ska vi bara vänta på nationell konsensus och finansiering, till exempel kring strukturerade samtal, så har den omreglerade apoteksmarknaden fått ta över monopolets nackdelar utan dess fördelar som flexibilitet.

Apotekare och receptarier är legitimerade yrkesutövare. Ställ frågan vilka affärsmodeller och avtal som kan finansiera en lokalt avgränsad tilläggstjänst till redan etablerad samverkan mellan vårdcentral och lokala apotek. Vilka är behoven från vården? Vad kan ni göra snabbare, bättre, enklare och billigare än vården istället för att hänvisa patienten tillbaka till förskrivaren? Pröva i små lokala piloter. Det som fungerar och är uppskattat i liten skala i så hög grad att det finns en betalningsvilja är lätt att motivera en uppskalning av.

Eller är det så illa att vården, inte ens lokalt, förmår uppskatta mer och bättre insatser från apotek? Då är det lika viktigt att det synliggörs så att det kan diskuteras inom vården och med landstingspolitiker.
 

Det fanns en tid, i mitten på 1970-talet, när Elis Sandberg var ett mer känt namn för svenska folket än Rudolf Meidner, och förkortningen THX behövde lika lite förklaring som förkortningen SJ. Elis Sandberg var veterinärmedicinare från Småland, och anledningen till hans ryktbarhet var kalvthymuspreparatet THX.

Sandberg började experimentera med THX redan under 1950-talet, och antog snabbt att han var något stort på spåren. Thymus är en hormonproducerande körtel som finns hos alla däggdjur, och tycks växa eller krympa i relation till individens allmäntillstånd och immunförsvar. Hos små barn är den större än hos vuxna, likaså hos sjuka.

Mot denna bakgrund antog Sandberg att thymus kunde vara nyckeln till en av medicinens mest brännande och svårhanterliga frågor: varför insjuknar bara vissa personer, trots att flera utsatts för exakt samma sjukdomsframkallande bakterie eller virus? Och varför drabbas vissa oförklarligt av exempelvis cancer, samtidigt som andra inte gör det? Nyckeln, tänkte sig Sandberg, måste vara individens immunförsvar.

Sandbergs egna försök, först på kreatur, sedan på människor, visade honom själv strålande resultat. Och ryktet spreds. Snart vallfärdade patienter till småländska Aneby för att behandlas med ”mirakelmedicinen”. Många rapporterade bot, eller i alla fall klar förbättring. Detta blev upptakten till en av den svenska medicinhistoriens mest långdragna kamper i modern tid. Läkarkåren, och sedermera Medicinalstyrelsen, avfärdade Sandbergs forskningsresultat. Han åtalades flera gånger, och den svenska lagstiftningen om naturmedel för injektion hade direkt sin upprinnelse i Sandbergs verksamhet. I media blev Sandberg den lille David som kämpade mot myndighetsvärldens och läkarkårens Goliat.

Patienterna älskade ”THX-doktorn”, som han kom att kallas. I den barackliknande kliniken i Aneby, där upp till 150 injektioner gavs – per dag – fann de något som den konventionella vården inte kunde ge dem. Läkarkåren och representanter för den kliniska forskningen rasade: det gick inte att verifiera Sandbergs forskningsresultat med etablerade metoder, alltså vilseledde han sina patienter, gav hopp åt dem som inget hade att hoppas på. Sandberg replikerade att vetenskapen var mer intresserad av form än av innehåll. Var inte det viktigaste för medicinen att hjälpa, att bota, även om man inte visste exakt hur boten fungerade?

Det kan tyckas enkelt att avfärda Sandberg som en sorts kvacksalvare, och hans THX som ännu en verkningslös humbugmedicin. Riktigt så enkelt är det nu inte. Teorin kring hur preparatet fungerade hämtade sina antaganden från den snabbt växande endokrinologin – teorin var med andra ord vetenskapligt gångbar.

Anledningarna till den strid som utbröt tycks ha varit andra. Det faktum att Sandberg inte rörde sig inom den legitima vetenskapens domäner var förmodligen en. Att han utmanade myndighetssverige en annan. Och att han ställde en brännande fråga på sin absoluta spets möjligen en tredje: var går gränslinjen mellan medicinens ambitioner att förstå, vara en vetenskap å ena sidan, och dess vilja att hjälpa sjuka och döende människor å den andra? Frågan är fortfarande allt annat än besvarad, eftersom den rör medicinens dubbla identitet och dess ambition att vara både och.

Fågeln klarar sig utan ornitolog….

……och vädret ha ingen nytta av en meteorolog. Jag vågar påstå att många farmaceuter för patienten är vad ornitologen är för fåglarna. Många farmaceuter hanterar ett varunummer med AIP och AUP och är för läkemedlet det meteorologen är för vädret. Ibland kan det bli fel. I ornitologens och meteorologens fall gör det inte så mycket om fågeltypen respektive väderspådomen bli fel. Men om farmaceuten gör fel kan patienter bli skadade.

Jag hör från kollegor att det är monopolets fel. Jag hör också att det är omregleringens fel. Kan det vara så att monopolet och omregleringen har avlat fram en passiv variant av farmaceut, som är expert på att klaga, letar efter någon annans fel, är allmänt missnöjd och tycker synd om sig själv? Trots den stora chansen och möjligheten att välja arbetsplats stannar många farmaceuter kvar hos samma arbetsgivare och klagar på att de inte får tid. Det är någon annans fel att farmaceuterna inte kompetensutvecklar sig, gör sitt jobb i egenvårdsavdelningen, rättar förskrivarnas fel eller ger adekvat/strukturerat läkemedelsamtal till patienter.

Sjukdomarna tar ingen semester! Farmaceuterna vill ha en högre lön och en lång och sammanhängande semester och det ska ske precis när patienterna behöver dem som mest. Människor vill göra apoteksärenden på sin lunchrast och när de är lediga. Då kan du kanske inte ha lunch, rast, fika eller semester samtidigt. Du är farmaceut och du ska arbeta för patientsäkerheten! Du är samhällets expert på att öka patientnyttan av läkemedel. Du behövs för att dagligen och outtröttligt rätta de fel som förskrivarna begår innan läkemedlet når patienten. Patienter visar förtroende för dig gång på gång i olika mätningar.

Vill vi vara för patienten vad ornitologen är för fågeln? Eller, väljer vi att vara för läkemedlet vad meteorologen är för vädret? Som farmaceuter har vi faktiskt inte det valet, för patienterna behöver och har nytta av våra insatser. Det är därför vi är legitimerade.

Precis som insulin är bra mot diabetes är vi självklara för läkemedelsanvändningen. Det behövs inga placebokontrollerade studier för att bevisa att vi gör nytt. Vi måste dock fortsätta arbeta hårt, samverka med andra och utveckla farmacins möjligheter.

”Metoprolol har signifikant effekt vid sekundärprevention av hjärtinfarkt i form av minskad mortalitet och morbiditet. Metoprolol har dessutom starka evidens”

Det är i början av september och jag läser terminens första kurs. På kursen får vi studenter på apotekar- och receptarieprogrammen lära oss att diagnosticera, utreda och behandla sjukdomar. Inte så oväntat är ett av kursens fokus läkemedelsbehandling. Förutom att sätta in ett läkemedel mot en viss sjukdom lär vi oss att underbygga vårt läkemedelsval. Vi måste alltså motivera varför vi väljer ett läkemedel genom att exempelvis förklara att läkemedlet i fråga faktiskt har effekt eller symtomlindring i någon form, som minskad sjuklighet och dödlighet i exemplet med metoprolol ovan.

I föreläsningens paus går jag, min vana trogen, in på Facebook. Längst upp i mitt nyhetsflöde ser jag en uppdatering som lyder att ”mascara kan göra under för ditt självförtroende”. Inlägget är gjort av en av Sveriges stora apotekskedjor.

Jag sitter alltså i föreläsningssalen, student på apotekarprogrammets termin sju, och lär mig att de läkemedel jag som apotekare rekommenderar ska vara väldokumenterade, effektiva och så vidare, för att någon minut senare läsa att en av mina potentiella framtida arbetsgivare hävdar att ”mascara kan göra under för ditt självförtroende”.  

Enligt Sveriges Apoteksförening ska apotek i Sverige bedrivas med god apotekssed, GPP. Vidare skriver Sveriges Apoteksförening att ”apotekspersonal ska basera sin rådgivning på information grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet”.  WHO förklarar i sin tur att ”farmaceuten ska sätta patientens bästa först” och att rådgivningen ska vara ”evidensbaserad”.  Vad bra att farmaceuter skolas i detta under tre respektive fem år under sina utbildningar! Och vad synd att apotekens marknadsföringar inte speglar det här.

Okej, man ska inte dra alla kedjor i branschen över en kam, inte heller döma enskilda kedjor efter specifika marknadsföringar. Jag har inte några problem att det säljs en och annan mascara på apotek och ja, jag kan tänka mig att jobba på apotek i framtiden.

Men, om mitt fokus som farmaceut flyttas från det jag skolats i under fem år – den vetenskapliga och beprövade erfarenheten – ja, då känner jag mig betydligt mer fundersam. Och exemplet ovan får mig att bli fundersam, för inte är finns det väl vetenskaplig och beprövad erfarenhet att mascara gör under för självförtroendet?

Den 22 oktober arrangerade Apotekarsocieteten, Sveriges Farmaceuter och Sveriges Apoteksförening en utfrågning av sex riksdagspartier – SD var av någon anledning inte med. Ett centralt tema under utfrågningen var om partierna var villiga att ersätta apoteken för att förbättra dessas rådgivning alternativt höja handelsmarginalen på receptbelagda läkemedel. Samtliga i panelen ansåg att rådgivningen var viktig och otillräcklig, men ingen var beredd att utreda eller anslå medel för ändamålet.

Hälso- och sjukvården har många problem och apoteken, förstod jag, var inte längre det mest brännande. Jag kan också förstå tveksamheten eftersom apoteken skall ge vinst till sina ägare och det vore svårt att mäta vad effekten av resurstillskottet skulle bli. I stort var panelens åsikt att apoteken borde konkurrera med rådgivning och att politikerna inte skall detaljstyra branscher. Jag delar den grundsynen även om viss offentlig stimulans kan behövs för att komma igång. Märkligt nog nämndes i sammanhanget inte ett ord om den läkemedelsupplysning, som Läkemedelsverket tillhandahåller.

Barbro Westerholm (FP) tog upp frågan om apoteksmiljön. Förr, ansåg hon, gav apoteken en känsla av allvar och kunskapsborg, men nu ser de ut som andra butiker där man kan gå och strosa. Som jag ser det är det ett uttryck för att kunden/patienten blivit mer jämställd med dem bakom disken, vilket underlättar en mer givande kommunikation dem emellan. Även kritiken mot att apoteken starkt exponerar både handelsvaror och receptfria läkemedel har jag svårt att förstå – om det inte gäller homeopatika.

För övrigt läste jag nyligen en apotekares minnen från 1937-55. Av dessa framgick att den tidens apoteksinnehavare förutom från läkemedel drygade ut sina inkomster med dem från kosmetika, parfym, bijouterier, sjukvårdartiklar, böcker och väderleksobservationer!

En annan fråga avsåg förhållandet att kunder fått gå från apotek utan att få den medicin expedierad, som förskrivits. Det är möjligt att ambitionerna försämrats, men orsaken torde framför allt vara att antalet läkemedel ökat explosionsartad med alla generika och parallellimporterade produkter. För närvarande finns drygt 8000 preparat (förpackningsstorlekar oräknade) att lagerhålla. Även frågan om apotekspersonalens minskade tid för kompetensutveckling ventilerades. Situationen är inte bra, men det var den inte heller förr. 1989 genomförde Apotekarsocieteten en enkätundersökning bland sina medlemmar i samband med en utbildningssatsning (DUNDER). Enkäten visade att 50 procent av de svarande ansåg sig inte fått någon utbildning de senaste två åren.

Under kvällen diskuterades också farmacevternas roll inom hälso- och sjukvården. Att dessa är en del av denna framgår av lagstiftningen. Apoteken är det inte. Flera panelmedlemmar kom in på det viktiga arbete som klinikapotekarna utför. Dessa är för mig de mest hoppingivande inom dagens farmaci. De tillför sjukvården mycket friskt blod liksom en gång forskningsapotekarna på sjukhusapoteken gjorde.

När det gäller politiker har jag närmat mig ekonomiprofessorn Assar Lindbecks ståndpunkt. En gång i världen trodde han som aktiv socialdemokrat att regeringen var som ett centralkommando, som styrde landet. Vartefter åren gick såg han dess medlemmar mer som sjömän, som ständigt måste täta olika läckor i ett skepp. Så fort en är tätad måste de kasta sig över en ny.