Arkivering

För över fyra år sedan kom beskedet – jag hade blivit antagen till apotekarprogrammet. När antagningsbeskedet kom befann jag mig i England, bodde i en engelsk familj och pluggade engelska. På den tiden var jag ganska cool, tänkte inte så mycket på det här med arbetsmarknad eller yrkesstolthet, verkade på sin höjd tycka att det var skönt att veta vad jag ska bli när jag blir stor.

Min värdfamilj däremot, de var eld och lågor. Pharmacist! När jag berättade om mina framtida apotekarstudier bjöd de mig på middag och pratade om det oavbrutet i en vecka. Cool som jag var funderade jag inte så mycket över det, mer än att det var gott att bli bjuden på middag.

Tre terminer in i programmet åkte jag till Frankrike, den här gången besökte jag en fransk familj som en vän bodde i. Och, jag är med om samma sak igen – pharmacist! Här hade jag börjat förstå lite mer, börjat smaka på ord som yrkesstolthet och fundera i banor som sträckte sig bortom de där fem åren som jag skulle plugga.  

Jag har kompisar och bekanta som vittnar om liknande händelser när de varit utomlands. En kompis till mig berättade när hon i besökte Sydamerika för inte alltför längesen, genast möttes av ”åh apotekare, då kan du kanske hjälpa mig med det här…”
När vi jämför våra erfarenheter från utlandet med de från Sverige är kontrasterna ganska stora. Som apotekarstudent i Sverige tror jag att man är beredd på att börja förklara vad det är man pluggar till och vad man kommer att jobba med.

Till en början tyckte jag det var ganska tröttsamt.  ”Nej, apotekare jobbar inte bara på apotek” tycktes vara min standardfras, oftast i ett lite lätt irriterat tonläge. Som apotekarstudent verkar det nästan som att man blir lite stött av att bli förknippad med apotek, i alla fall om jag ser till mig själv och vad jag har noterat efter över fyra år på programmet.

Nuförtiden gör det mig inte så mycket att jag behöver förklara. Kanske har jag vant mig, men jag vill tro att jag snarare har ändrat inställning. Mitt val att bli apotekare förändras ju inte för att det finns folk som inte vet vad det är. Om jag istället kan berätta om det för någon har jag gjort en insats, om än liten, och en person till har fått kunskap om vad en farmaceut är och gör.

Tillbaka till England och Frankrike. Det som jag tagit med mig från mina upplevelser här är känslan av stolthet. Det känns bra att ha fått smaka på den, ta den till sig och lägga den på plats någonstans inom sig. Med möjlighet att plocka fram lite då och då vid behov. För jag ska bli apotekare och det är stolt över.
 

”Amadou, Amadou kom hit…- gå aldrig ut i skogen för att plocka lingon, för då dör du snart”, sa min biologilärare. Han var orolig på riktigt – det såg jag på hans röda ansikte och klarblåa ögon. Jag hade precis lämnat in mina svar på biologiprovet och visste inte vad jag hade gjort för fel, men jag begrep att de röda bären han visade inte var ätbara. Aha, där försvann ett säkert kort. Vad de röda bären var är fortfarande en gåta för mig, men jag har avstått från lingonplockning ända sedan dess.

På fältstudien, veckorna före provet, var hela klassen rustade från topp till tå med allt ifrån gummistövlar och kikare, förutom jag då. Denna typ av utstyrsel var helt främmande för mig. Vi gick länge och stannade på flera ställen i skogen. Läraren var entusiastisk, engagerad och berättade en massa saker och visade hela tiden fler och fler växter. Jag försökte lägga allt på minnet; de nya namnen kopplade till de nya föremålen han visade.

Björk var de ståtliga träden med vit bark. Det var bara det att på provet visade läraren bara blad och kvistar. Han visade ingen bark. Där försvann ytterligare ett säkert kort. Det enda som jag fick full poäng på var att den biologiska norrlandsgränsen kallad ”Limes Norrlandicus” och den passerade vi när vi vandrade i skogarna norr om Kronoparken i Karlstad.

Det tog flera år innan jag visste att det var herr Björk som var orsaken till min rinnsnuva, nästäppa, klåda, nysningar och ibland andningsvårigheter. Nu vet jag hur Björk ska hanteras. Jag vet att när maskrosorna blommar kommer Björk och tar ett ordentligt grepp. Då tar jag dubbla antihistaminer i maxdos, överdoserar allergispray och missbrukar ögondroppar. I tillägg måste jag ibland använda inhalatorn. Det händer alldeles för ofta att jag är sen med att sätta in behandlingen och därför drabbas av ihållande rethosta och pipande ljud när jag andas.

Varför drabbas jag så hårt av allergenerna? Jag har nog, genom flytten från Banjul till Karlstad, förändrat min tarmflora och kraftig minskat min mikrobiella belastning. Men kan det vara enda orsaken till att Björk plågar mig? Dessutom misstänker jag att Björk får draghjälp av fru Al och fröken Hassel. Varför kliar mina ögon i februari och mars annars? När våren kommer och de flesta njuter av att det är fint väder samverkar Al, Hassel och Björk synergistiskt för att försvåra tillvaron för mig och mina olycksbröder och systrar.

Jag önskar mig en kall regnig vår och sommar för att minska på allergenbelastningen. På vintern manar jag er till att elda björkved. Det gör jag ofta och njuter av hämnden, med vetskap om att nästa vår kommer trädet med bundsförvanter att ställa till det för mig igen. Björk har drabbat mig i hela fyra decennier och i år är våren tidigare än någonsin. Nu vill jag gå i idé och vakna när första snön faller.
 

Spelar du spel på telefonen eller paddan? Eller känner du någon som gör det? Med stor sannolikhet kan de flesta av oss svara ja på minst en av frågorna. Själv är jag just nu fast på level 167 på Candy Crush.

Om jag ser mig omkring på tåget, tunnelbanan eller bussen är det många som tittar ner på en skärm. De är långt fler än de som läser en bok eller tidning. Bland kidsen i skolan är det en stor majoritet som spelar varje dag – på telefon, padda, dator eller någon spelkonsol.

Det känns som att följsamheten till spelandet är hög i de flesta åldersgrupper. Och utan att ha några vetenskapliga belägg för det vågar jag sticka ut hakan och säga att spelföljsamheten är mycket större än följsamheten vid läkemedelsbehandling.

Hur kommer det sig då att jag har spelat klart 166 nivåer på Candy Crush? Varför har jag inte slutat tidigare, när jag fastnat på nivåer som det ibland tagit mig veckor att klara? Vad är det som får mig och andra att varje dag, och till och med flera gånger varje dag, ta upp spelet och försöka igen. Bara en gång till.

Vi vet att följsamheten till läkemedelsbehandling ofta är dålig, framför allt när det gäller kroniska sjukdomar. Samtidigt vet vi, och många patienter, hur viktigt det är att verkligen ta sina läkemedel mot det höga blodtrycket och blodfetterna, för astman och blodpropparna. Men ändå gör vi det inte alls i den utsträckning som vi borde.

Spelindustrin är och har länge varit väldigt duktig på att få oss att fortsätta att spela. Förenklat handlar det om att hitta de speciella mekanismerna som skapar en långsiktig motivation hos en individ eller grupp att utföra en aktivitet – att spela. Bara en gång till.

Dessa mekanismer börjar nu sprida sig även utanför spelindustrin, bland annat till sjukvården, och begreppet kallas för ”gamification”, spelifiering. Tanken är att genom gamification låna bra motiverande mekanismer från spel för att bland annat förändra patienternas beteende. Det kan handla om sådant som att gå ner i vikt, sluta röka och att ta sina läkemedel.

Det finns några föregångare, till exempel var Bayer redan 2010 tidigt ute med sin blodglukosmätare Didget, för barn med typ 1-diabetes, som kunde kopplas in i vissa Nintendo-spelkonsoller. Genom att kontinuerligt mäta sina blodglukosnivåer belönades barnet med olika spel som låstes upp allteftersom. Ju fler mätningar, med bra resultat (barnet skötte sin behandling), desto fler spel och svårare nivåer kunde barnet spela.

Kommer du ihåg den lilla digitala leksaken Tamagotchi, som utsågs till årets julklapp 1997? På en lågupplöst LCD-display och med tre knappar skulle man få ett digitalt "husdjur" att växa upp genom att bland annat uppfostra, leka, och spola toaletten efter Tamagotchin. Lyckades man så utvecklades Tamagotchin, om inte dog den.

Sjukvården, apoteksföretagen och läkemedelsindustrin har mycket att lära av spelindustrin. Är det gamification som är grejen som får människor att verkligen ta sina mediciner? Jag tror det.

I en artikel i IT i vården menar Dag Forsén på Hälsans nya verktyg att genom att använda en kombination av spelmekanismer och sociala mekanismer kan framtidens patienter i större utsträckning anamma så kallade avatarer (en sorts inkarnation som representerar användaren) som sina ställföreträdare. Som en Tamagotchi.

Säg att du ska ta en speciell medicin på ett visst sätt, du ska sluta röka, du ska ändra kosthållning, dricka mindre alkohol och röra dig mer. Allt detta kan byggas in i en app till telefonen och efterlikna ett spel som motiverar dig att följa doktorns rekommendationer. Sköter man sig själv och tar sina mediciner mår avataren (och jag) bra. Gör man det inte mår avataren och jag dåligt.

Den eller de som knäcker den nöten och får upp följsamhets-nivåerna radikalt borde ligga bra till för priser och utmärkelser. Patienterna borde ligga bra till för bättre hälsa med färre komplikationer. Och vårt hälso- och sjukvårdssystem borde därmed utnyttja resurserna ännu bättre. Det är en win-win situation för alla.

Tillbaks till level 167. Bara en gång till.

Allt som kan mätas bör inte alltid mätas. Innan man mäter bör man ta ställning till om man faktiskt vill ha reda på resultatet. En god tumregel är att inte mäta risker för sjukdom om det inte finns något effektivt man kan göra för att minska risken eller följderna av sjukdomen ifråga.

Det här – och många andra liknande frågor – är sådana som alla som arbetar med förebyggande hälsovård behöver kunna och ta ställning till innan man erbjuder en undersökning eller test. Anledningen till att vissa tester inte erbjuds av hälso- och sjukvården har sällan med kostnader eller kostnadseffektivitet att göra. Det är helt andra frågor som avgör. Ibland handlar det om att testerna helt enkelt inte är lämpade för att användas hos grupper där förekomsten av det man mäter är låg – då blir det helt enkelt för många falska svar. I andra fall att ett negativt svar kan invagga i falsk säkerhet och ett positivt svar, alltså förekomst av risk, inte alltid innebär att det finns behandling.

Det handlar oftast om etiska frågeställningar både på det personliga planet och hur vi i samhället ser på sjukdom och hälsa. Det finns med gott fog kritik mot att vi idag har en medicinsk kultur som gör att fler och fler friska människor klassificeras som riskpatienter, som sjuka, något som bland annat uppmärksammas i Oxford i höst vid konferensen ”Preventing overdiagnosis” anordnad av British Medical Journal.

Att självtester på apotek motiveras med att detta kan ”avlasta vården” är alltså inte så enkelt som det ger sken av. Särskilt om utgångspunkten är att friska patienter med positiva provsvar skall hänvisas till den offentliga vården och där kanske tränga bort sjuka med större behov.

Å andra sidan är det naturligtvis så att vården inte skall bestämma vad ett apotek ska sälja på den fria marknaden. Mer och mer avancerade självtester kommer att tillverkas och marknadsföras via olika kanaler. Det är säkert bättre att seriösa tester säljs via apotek än via internet och dagligvaruhandel.

Det vården kan – och enligt mig bör göra – är att efterlysa en diskussion mellan apotek och vården INNAN apotek börjar sälja självtester och innan personer med positiva provsvar börjar hänvisas till vården. I detta är jag inte ensam. Det är faktiskt så att FIPs policydokument om självtest på apotek trycker hårt på att apotek innan de börjar med självtest bör stämma av med vårdgivare om till exempel kriterier för hänvisning. I samband med det så är det också lämpligt att se över informationen till patienten/kunden. Företag som tillverkar självtester är sällan särskilt intresserade av att lyfta fram potentiella negativa aspekter med att köpa och genomföra testet som t ex oro att känna till förhållanden som inte kan åtgärdas, eller att ett positivt testsvar kan innebära problem att teckna vissa försäkringar.

Kritik från mig och andra i vården har, trots att den alltså i princip uttryckt samma sak som farmaceuternas policydokument, lett till reaktioner både från farmaceuter och apoteksföreträdare. Jag misstänker att en biverkan av det statliga apoteksmonopolet under närapå ett halvt sekel har inneburit en stark symbios mellan farmaceuter och arbetsgivaren, det statliga Apoteket med stort A. En insikt som behövs är att apotekare är en sak och apotek en annan. Farmaceuter en sak och farmaceutisk verksamhet en annan. Kritik mot apotekskedjor är inte lika med kritik mot personal vid apotek. Lite civil olydnad mot arbetsgivaren är ingenting dåligt. Fast kanske ni farmaceuter inte behöver gå riktigt så långt som till att helt efterlikna läkarkårens låt oss säga fria och frispråkiga förhållande till sina arbetsgivare.

Den största och mest bestående effekten av omregleringen av apoteksmarknaden blir kanske att vi på sikt får en kår bestående av apotekare och receptarier som driver sina professionella hjärtefrågor oberoende av de ställningstaganden som görs av ägarna till apotekskedjorna. Låt oss för kundernas skull hoppas på det.

I Sverige har vi idag en vård som är uppdelad i sluten-, öppen- och kommunal hälso- och sjukvård. En uppdelning som var helt logisk på den tiden när den slutna vården var lika med att du var inlagd på ett sjukhus och som patient befann dig i huset sjukhus rent fysiskt. Vistelsen på sjukhuset räknades i dagar. I dag är det inte så.

Den slutna vården kan mycket väl innebära att jag som patient befinner mig i hemmet. Läkemedel är kanske den vanligaste behandlingen inom vården. Ändå är förutsättningarna för att dessa produkter ska användas rätt olika beroende på var i vårdkedjan läkemedelsbehandlingen sätts in.

Gränsen mellan sluten- och öppenvård förskjuts. Fler och fler avancerade behandlingar ges i hemmet istället för på sjukhus. Det ställer nya krav på regelverken bland annat kring hantering och ersättningsmodeller. Kan vården upphandla ett läkemedel, som sedan delas ut på avdelningen för behandling i hemmet? Eller ska det fortsätta förskrivas på recept? Hur kan vi säkra att patienten får den information som behövs för att kunna hantera läkemedel och eventuellt läkemedelsavfall på bästa sätt? Vem hjälper patienten att ta sitt läkemedel? Vem har ansvaret för att informera patienten om handhavandet? Hur fungerar informationsöverföringen mellan de olika vårdformerna?

Det diskuteras flitigt att en mer centraliserad styrning av vården vore önskvärd, att 21 huvudmän är för många för en jämlik vård över hela landet. Göran Stiernstedt ska i sin utredning titta på resursutnyttjandet i vården. Här tycker jag man inte bara ska titta på antal huvudmän utan också på hur organisationen av vården ser ut.

Det är dags att sluta prata om en uppdelning i sluten- och öppenvård och dags att prata vård. Patienten kan inte hålla reda på i vilken vårdform den befinner sig och är inte intresserad av det heller, den vill ha vård. Med ett begrepp och en beställare skapas möjligheter för en gemensam infrastruktur med lättare kommunikation mellan olika delar av vårdkedjan i en process med patienten i fokus och inte konstlade strukturer som ska hanteras med olika regelverk och ersättningsmodeller.

Det börjar dra ihop sig till årets Pharmada, arbetsmarknadsdagen som är Sveriges största för farmaceuter. För ett år sedan var det jag som stod där som projektledare omgiven av projektgrupp, företagsvärdar och såklart – företagsrepresentanter. Om jag ska vara ärlig minns jag inte så mycket av själva mässan och tiden kring den, men Pharmadas vita och gröna logga såg jag framför mig dag som natt, ja jag till och med drömde om den.

Det jag däremot kommer ihåg är en av de vanligaste frågorna jag som projektledare fick av studenterna nämligen ”kommer det fler företag från läkemedelsindustrin i år?” eller ”varför är inte läkemedelsindustrin här?”.

Jag ska inte säga att det inte var någon från läkemedelsindustrin som besökte Pharmada, men de stora företagen som industrin brukar förknippas med lyste med sin frånvaro. Ja, varför gjorde de det? Jag hade inget bra svar på den frågan då, och har det inte nu heller. Däremot kan jag konstatera att industrin är efterfrågad och saknad.

”De får folk ändå” säger någon, ”de anställer inte nu” säger någon annan. Visst, andelen farmaceuter som jobbar i industrin är kanske lägre nu jämfört med för några år sedan, och jobben där kanske är populära och sökes ändå. Egentligen skulle jag vilja utöka den här funderingen och ställa mig frågan inte bara till läkemedelsindustrin utan även till myndigheter med koppling till hälsa och sjukvård, vilka är potentiella arbetsgivare för farmaceuter.

Finns det inte någon poäng i att ändå komma och träffa farmacistudenter? Att visa upp sig, sätta sitt företag på kartan. Och sen sitter ju vi ju trots allt med värdefull och ganska unik kunskap, ta den inom galenisk farmaci för att nämna ett exempel.
Hur som helst. Om en dryg månad är det alltså dags igen. I år står jag på andra sidan, som en vanlig, dödlig besökare. Vilka företag som besöker Pharmada i år återstår att se, det kommer oavsett att finnas tillfälle för oss studenter att prata, mingla och ställa frågor till företag.

Kanske ser jag på hela Pharmada med andra ögon i år, ögon som jag tidigare inte haft som varken besökare eller projektledare.  Ögon som jag fått med lite distans till det hela.  Jag vill se vad varje företag har att erbjuda mig som blivande apotekare. Jag kommer att lyssna efter ord som farmaceutisk kompetens, läkemedelsanvändning och kvalitet. Det tycker jag är viktigast, säkert de flesta av mina kursare och studiekamrater också.
 

Varför ska jag som patient som behöver ett receptbelagt läkemedel som inte omfattas av förmånen dessutom betala mer för att bidra till att finansiera apoteksomregleringen? Varför protesterar inte farmaceuterna mot detta, bryr de sig inte om oss patienter?

Det är relevanta frågor från patienterna särskilt om de känner till att det dessutom är så illa att läkaren eller barnmorskan som skriver ut läkemedlet saknar prisuppgifter såväl för olika tillverkares varianter av samma läkemedel, som för skilda förpackningsstorlekar och för priserna för substituten i form av annan substans.

Det måste ha varit en obehaglig överraskning för våra politiker att receptbelagda läkemedel plötsligt kunde kosta olika saker beroende på till vilket apotek man går och i förlängningen var i landet man bor – precis motsatt det man sade innan omregleringen.

Men även om detta var och är obehagligt för politikerna så är det ingenting mot vad det är för de patienter som har fått sina medicinska behov bedömda av läkare och sedan ska betala onödigt mycket för de läkemedel de behöver. Det berör över en miljon svenskar årligen och det handlar inte bara om p-piller och medel mot erektil dysfunktion utan även om hudläkemedel, cancerläkemedel och alla nya läkemedel innan TLV hunnit bedöma ansökan om förmån.

Dagens marknad för receptbelagda läkemedel utan förmån har vissa likheter med taximarknaden i Stockholm, med de skillnaderna att jag åtminstone själv kan bestämma om jag ska behöver en taxi överhuvudtaget, vilken taxi jag skall sätta mig i och dessutom finns det en tydlig prisjämförelse i rutan på taxin. Men det finns en annan viktig skillnad. Stockholmare har fattat att priserna på taxi skiljer sig åt mellan taxibolagen, något som fortfarande är okänt för svenskar när det gäller receptbelagda läkemedel utanför förmånen.

Eftersom det är samma arbete att expediera ett receptbelagt läkemedel utan förmån som ett med (dessutom slipper man tänka på periodens vara) så förstår jag och många andra inte varför inte ersättningen till apoteken skulle kunna vara densamma? Alltså samma påslag som för receptbelagda läkemedel med förmån. Enkelt för patient/kund och för läkare. Förändringar i pris från läkemedelsbolag kan direkt kommuniceras till förskrivare och patient på samma sätt som för läkemedel inom förmånen. Apoteken kan konkurrera om kunderna med service, lagerhållning och kundbemötande i övrigt.

Men varför ska jag som patient själv förutom att betala hela kostnaden för mina receptbelagda läkemedel utanför förmånen dessutom betala mer i vinst till apotek än om de omfattats av förmånen? Varför ska inte jag och min läkare få information så att läkaren kan välja det som både är bäst och billigast för mig?

Varför ska jag och min läkare överhuvudtaget lägga dyrbar tid på att jämföra apotekens prissättning och vad de väljer att lagerhålla när prispressen skulle kunna ske automatiskt och transparent och dessutom stimulera till service? Och slutligen varför ska jag som betalar själv inte kunna få valfrihet att tillåta utbyte till den vara som är billigast för mig, få konkurrens med pris och förpackningsutformning mellan tillverkarna för att jag ska välja just deras handelsnamn och inte den som ger bäst handelsmarginal för apoteket (som vore den logiska följden av Sveriges apoteksförenings förslag att apoteken skulle få byta ut läkemedel med bibehållen fri prissättning)?

När jag och andra kollegor framför dessa synpunkter svarar Sveriges apoteksförening ”… de tre läkarna … sitter fast i gamla systemföreställningar om att staten ska ordna allt”. Men en marknad kan inte fungera utan att kunden har prisinformation och kan göra övervägda val. För att en marknad ska kunna fungera krävs ofta vissa regleringar. Att slå ifrån sig med vulgärargument istället för att vilja diskutera varför denna marknad saknar grundläggande förutsättningar för att fungera är inte trovärdigt.  

Det finns till och med en hel apotekskedja som kräver att jag som kund ska identifiera mig med personnummer, namn och vilket ändamål jag ska ha läkemedlet för (genom att visa upp receptet) för att ge en prisuppgift för att jämföra priser mellan apotek. Det är inte bara förvånande, det är upprörande att detta inte kritiseras.

Det som förvånar mig mest är dock att det framför allt är läkare som lyfter denna fråga i debatten och inte farmaceuter. Apoteken och därmed också farmaceuter har traditionellt ett högt förtroende hos svenskar. Men förtroende är en färskvara. Var finns farmaceuterna som kan och vill kritisera ett i grunden felaktigt system?

Var finns farmaceuterna som slåss för sina kunder mot apoteksföretag som inte bryr sig om kundens behov? Varför är enskilda farmaceuter och deras organisationer så tysta i denna fråga?
 

I våras fick Apotekarsocieteten, APS, i likhet med flera andra organisationer med anknytning till hälso- och sjukvårdsfrågor, en förfrågan från SBU om förslag ”för att kartlägga behov av nationella kunskapsunderlag, rekommendationer och riktlinjer”.

På uppdrag skickade jag in föreningens två förslag: APS efterlyste en metod/modell för att väga samman värderingar av nya läkemedel från Läkemedelsverket, TLV, SBU och läkemedelskommittéerna samt ett förslag att kartlägga omfattning och mönster hos patienter, vilka är resistenta mot vissa läkemedel inklusive omfattning och mönster hos de senare. Efter några månader blev jag uppringd av projektassistenten. Inbakad i mycken svada var budskapet att förslagen var inget att gå vidare med. De var redan på gång. Motsägelsefullt och avvisande.

Nätet innebär förenklad kommunikation. När jag läst något bra inlägg brukar jag mejla och berömma vederbörande och när någon skrivit vad jag finner fel eller oklart kan jag påpeka det.  I oktober mejlade jag ordföranden i Jämtlands läkemedelskommitté, som i dess tidskrift refererat en artikel från JAMA. Utifrån en tabell över en handfull läkemedel gjordes en poäng av att surrogatmått inte överensstämde med ”Verklig effekt”. Sant men ofta det närmaste man kommer vid många av hälso- och sjukvårdens behandlingar. Jag påpekade att texten gav intryck av de uppräknade läkemedlen hade större nackdelar än fördelar, vilket skulle innebära att EMA eller Läkemedelsverket missbedömt deras profil när de godkändes. Inget svar trots påminnelse.

I december mejlade jag ordföranden i Stockholms läns landstings läkemedelskommitté. I en ledare i husorganet Evidens skrev vederbörande att utvecklingen av nya läkemedel sker ”främst inom nischade områden vid mer sällsynta sjukdomar”. Jag hänvisade till SwedenBio/Vinnova/Business Sweden, som i en rapport visat att det hetaste forskningsområdet inom 100 svenska företag inom life-science avsåg cancer. Även internationell statistik ger en motsvarande bild. Jag fick ett undvikande svar, som gav mig rätt i sak men samtidigt påpekade att nya cancerläkemedels effekter var små. Ja, men det är svar på en annan fråga. I svaret framhölls att få nya läkemedel introduceras inom hjärt-kärlområdet. Ja, men det är också ett med läkemedel välförsett område, även om nya läkemedel inom bl.a. stroketerapin behövs och är på gång.

Exemplen kan flerfaldigas. Mitt intryck är att många ansvariga inom hälsoområdet tillägnat sig ett politikerspråk. De svarar på en annan fråga än den ställda eller inte alls. Liknande förhållande gäller dåliga föreläsare, som vid efterföljande frågestunder parerar sin okunskap eller ovilja att svara med kommentaren att det var en bra fråga plus lite kallprat.

Dess bättre finns det en majoritet som ser seriöst på sin yrkesroll och är öppna för att erkänna fel eller alternativt presterar bra förklaringar. Tur är det eftersom det är svar på kritisk granskning, som driver utvecklingen.