Arkivering

Vet du hur du ska ta dina mediciner, brukar farmaceuten fråga mig när jag några gånger om året hämtar ut mina allergi- och astmaläkemedel. Det vet jag för det mesta eftersom min behandling inte förändrats nämnvärt de senaste åren. Om något läkemedel bytts ut eller tillkommit är det först när jag är hemma och ska ta mina läkemedel som frågorna kommer. 

Öppenvårdsapotek i Storbritannien har sedan 2011 haft möjlighet att få ersättning för att ringa upp patienter med vissa kroniska sjukdomar en eller två veckor efter besök på apoteket, antagligen just när frågorna har börjat dyka upp. En nyligen publicerad studie visar att bland de patienter som fick ett samtal från en farmaceut var följsamheten i snitt tio procent högre. Det som borde intressera politikerna är att läkemedelssamtalen var kostnadseffektiva, då de ledde till en långsiktig hälsovinst för patienterna och en besparing för sjukvården. 

Många har väntat på resultatet av den brittiska studien, däribland projektgruppen för strukturerade läkemedelssamtal på Läkemedelsverket. I slutet av året ska myndigheten nämligen redovisa pilotprojektet om strukturerade läkemedelssamtal. Tyvärr kommer projektet bara ge svar på om läkemedelssamtal är möjliga, och inte om de ökar patienternas följsamhet. Men det kanske inte är nödvändigt, nu när resultaten från den brittiska studien publicerats.

Inte heller ingår det i regeringsuppdraget att ta ställning till vem som borde stå för kostnaden för läkemedelssamtalen. Samtidigt är det nog det som är den viktigaste frågan att få svar på. Apotekskedjor, myndigheter och farmaceuter verkar positiva till läkemedelssamtal. Men de är inte överens om vem som ska stå för kostnaden. Och det är ju det som det i slutändan nästan alltid handlar om – vem som ska betala.  

Det är för väl att det är allsång och mord i Midsummer på tv. Då kan man vara säker på att sommaren är här trots att vädret inte ännu lyckats bevisa det.

Den här sommaren kommer gissningsvis att kretsa mycket runt höstens riksdagsval. En koll bland politikerna avslöjar att apoteks- och läkemedelsfrågor inte kommer att toppa debatten även om det sistnämnda i och med Pfizers uppköpsförsök av Astrazeneca fick sig ett rejält uppsving. Det var som att det krävdes en riktigt skärrande upplevelse för att life science-frågorna skulle tas på riktigt allvar.

Regeringen tog ställning och nu har en samordnare utsetts. Det ska bli väldigt spännande att se vad hon kommer fram till. Ännu mer spännande om det sedan blir någon förändring. Jag tror att både branschen, akademin och det offentliga börjar tröttna på kreativa förslag som hamnar på ett skrivbord. Eller en Almedalsvecka med snack, idésprutande och kreativa förslag men utan uppföljning.

Men förutom apotek och vår egen life scienceindustris framtid det finns ett par andra stora frågor som kommer att prägla och påverka Läkemedelssverige framöver. Den ena är diskussionen om TTIP-avtalet som förs inom EU och som i den här branschen inte riktigt fått den uppmärksamhet den borde ha. Ett frihandelsavtal som enligt förespråkarna kommer att riva handelshinder och öka samarbetet mellan länder och världsdelar. Bland skeptikerna finns en oro att utländska läkemedelsföretag och myndigheter kommer att få ett alltför stort inflytande över Sverige. Att våra striktare antibiotikaregler och strävan mot miljöhänsyn vid framställning av läkemedel körs över av andra länders förhållningssätt.

Ännu vet vi inte hur ett eventuellt avtal kommer att se ut och vilka konsekvenserna kan bli men jag känner mig inte bekymmersfri inför det. Att ett utländskt företag skulle kunna stämma en stat för utebliven inkomst om deras preparat dras in från marknaden vore inte någon angenäm utveckling.

En annan fråga som jag tror kommer att ta större plats, och nu tänker jag mig bortom nästa mandatperiod, är hela finansieringsmodellen för att utveckla och använda nya läkemedel. Att marknaden ska fixa det själv har vi redan inte konstaterat att det inte fungerar för antibiotika ellerför sjukdomar som främst drabbar världens fattigaste delar. Det kommer vara oundvikligt att stater tar ett större ansvar och, gärna tillsammans med näringslivet, styr vart forskningspengar ska hamna.

Flera exempel på detta finns redan inom till exempel malaria och antibiotika. System med globala prisfonder och gemensamma patenspoler diskuteras internationellt och jag tror att det vore nyttigt att våga vända på perspektiven och tänka helt nytt för att driva utvecklingen framåt vad gäller läkemedelsutveckling.

Det finns mycket att prata om. Nu är det en höst av verkstad står på min önskelista.
 

Under många år återkom vi i Läkemedelsvärlden till frågan om det gick att använda Avastin vid behandling av ögonsjukdomen åldersrelaterad makuladegeneration istället för det betydligt dyrare Lucentis.

Ett dilemma var att Avastin inte var och heller inte är godkänt för behandling av ögonsjukdomen, vilket det mångdubbelt dyrare Lucentis är. Läkare som behandlade med Avastin gjorde det alltså off label vilket bland annat skulle kunna få konsekvenser om en komplikation inträffar. Vem var ansvarig om det var beslut från högre ort att Avastin skulle användas? Diabetesförbundet anmälde också off label–förskrivningen till Socialstyrelsen eftersom man ansåg den problematisk.

Nå, den här frågan ventilerades fram och tillbaka under flera år: ”Avastin och Lucentis lika bra vid makuladegeneration enligt NIH”, ”Fler biverkningar med Avastin”, ”Avastin ska inte vara rutin vid ögon bruk” ”Oklart ansvar vid off label”.

Så till sist tog Läkemedelsverket till orda och förordade för två år sedan användning av Lucentis med den godkända ordinationen. Men då hade frågan nästan blivit inaktuell eftersom en ny smartare behandling till ett, enligt TLV rimligt pris, var på väg in i sjukvården.

Medan debatten pågick var just frågan om att förskriva ett läkemedel utanför godkänd indikation, trots att det finns en effektiv och godkänd behandling, en het fråga.
I Sverige är, i alla fall den officiella synen, tämligen restriktiv när det handlar om off label.

Så tycks det däremot inte vara i Italien. Där vill nu myndigheterna ha skadestånd av läkemedelsföretagen Novartis och Roche för att de ska ha förhindrat användningen av Avastin. Cirka 1,2 miljarder euro vill man ha för utebliven off label-förskrivning.

Så olika det kan vara.
 

Det verkar inte bli någon affär mellan Pfizer och Astrazeneca. Inte som det ser ut nu i alla fall. Pfizer har fortfarande till och med den 26 maj på sig att få Astrazeneca till förhandlingsbordet annars måste uppköpsprocessen ta ett halvårs paus. 

Det var nog många i Sverige och Storbritannien som andades ut när Astrazenecas styrelseordförande på måndagsförmiddagen meddelade att man tackat nej även till Pfizers ”slutbud”. Jag var en av dem. Skälen är många. Med tanke på Pfizers historia av uppköp och kraftiga nedskärningar var det många som var oroliga för att Astrazenecas forskningsanläggning i Mölndal skulle ligga risigt till. Risken för en kraftig minskning av jobben var också något som nämndes.

Astrazeneca är också ett av få stora läkemedelsföretag som fortfarande ägnar sig åt antibiotikaforskning. Det är komplicerat och dyrt, dessutom är chanserna för stora vinster små. Ett nytt antibiotikum bör vara så billigt så att det är tillgängligt för den som behöver det och helst ska vi inte använda det alls. Det är en ekvation som inte går ihop.

Ändå har Astrazeneca fortfarande forskning inom det fältet. Pfizer lade ned sin antibiotikaforskning 2011. John Rex, chef för infektionssjukdomar vid Astrazeneca, sade till mig under en intervju i höstas att eftersom det är ett icke lönsamt forskningsområde, måste företagen ta ett strategiskt beslut om att fortsätta eller inte. 

Det finns alltså inga finansiella incitament för företagen att satsa på att utveckla nya antibiotika. Pfizers uppköpsplaner var framför allt drivna av skatteskäl, och då finns det anledning att tro att besparingarna görs bland annat genom att lägga ner forskning med stor risk att misslyckas och liten potential till lönsamhet.

Antibiotikaresistensen är ett reellt hot. Vi alla kan självklart bidra till att minska utbredningen genom att använda mindre antibiotika när vi är lindrigt sjuka och ställa krav på minskad antibiotikaanvändning inom jordbruket. Men det krävs också nya antibiotika. Och där behövs de stora läkemedelsföretagens kompetens.

Jag tror inte att sista ordet är sagt i affären mellan Pfizer och Astrazeneca, men jag hoppas att Pfizer värnar om Astrazenecas pipeline och i synnerhet antibiotikaforskning om det i slutändan blir ett uppköp. 

Bara timmar efter att Astrazeneca bestämt tackat nej till Pfizer bud i fredags var spekulationerna om ett nytt högre bud igång. Hur länge Astrazeneca hårdnackat kommer att säga nej blir intressant att följa. Historiskt brukar inte så stora uppköpsplaner bara rinna ut i sanden. Och som bolagets svenska vd Jan-Olov Jacke sagt så har allt ett pris.

Det finns många anledningar att fundera extra på svensk life science ställning när stora förändringar knackar på dörren. Den svenska delen av Astrazeneca är inte enorm, 13 procent av det totala aktieantalet. Från Pfizers perspektiv är det inte konstigt att det är till Storbritanniens premiärminister David Cameron man skriver brev med försäkringar om tryggade jobb och fortsatta satsningar på forskningsanläggningar. Sverige har hittills inte nämnts i kommunikationen.

Regionalt är det självklart en helt annan femma. Astrazeneca har omkring 6 000 anställda i Sverige och en omfattande läkemedelsproduktion. Om, och detta vet ingen hur det kommer bli, ett fusionerat jättebolag skulle besluta sig att dra sig bort från Sverige riskerar det att bli ett riktigt tungt slag mot life science-näringen. Förutom förlorade jobb är jag övertygad om att det psykologiskt kommer att förändra vår bild av oss själva om det sista storföretaget försvinner. Det är lätt att dra kopplingar till hur det gått vid andra stora uppköp och fusioner då forskning och utveckling faktiskt har försvunnit härifrån. Näringsminister Annie Lööf säger sig ha uttryckt sin oro till Pfizer, frågan är hur långt det räcker?

En av anledningarna till att Pfizer vill genomföra affären antas vara av skattetekniska skäl snarare än vetenskapliga. Storbritannien har genomfört skattemässiga reformer för att stimulera innovation och underlätta för företagande och just skatteskälen bekräftas även av Pfizers vd Ian Read. Enligt honom skulle USAs skattesatser omöjliggöra affären.

Att ändra skattesystemet är inget vi kan göra på studs och jag tror inte heller att låga skatter är det som Sverige ska konkurrera med. Men det är viktigt att Sverige som nation, både politiker och andra inom näringsliv, akademi och hälso- och sjukvård tänker ut vad vi skulle kunna göra för att stora och små företag faktiskt vill vara här.

Det handlar om företagsklimat men i lika hög grad om att skapa forsknings- och utvecklingsmiljöer som lockar och som får människor att vilja forska, arbeta här och verkställa sina idéer här. Det handlar om att svenska universitet och högskolor måste hålla hög kvalitet och att de har en naturlig koppling till näringsliv och offentlig sektor. Att innovationer kan plockas upp och testas i verkligheten.

Själv tror jag mycket på miljöer där grundforskning och läkemedelsutveckling faktiskt fysiskt ligger nära klinik så att flödet emellan underlättas.  Det måste finnas långsiktiga och blocköverskridande statliga satsningar som ger forskare och små bolag den tid de behöver för att fullfölja sina idéer, och minst lika viktigt – ha råd att misslyckas. Jag hoppas till exempel att det område som växer fram vid Karolinska i Solna kan bli ett sådant.

Efter Astrazenecas senaste neddragningar har regeringen satsat stora pengar på bland annat forskningscentret Scilifelab. Där står ett antal toppmoderna splitternya labblokaler tomma. Hur det kommer sig vet jag inte men forskargrupper som plötsligt blivit av med anslag och inte har råd uppges vara en. Det visar att det inte räcker att bara satsa pengar utan att det måste följas upp vad som händer med dem och konkreta förslag som hur de ska användas.

Oavsett vad som händer med Astrazeneca och Pfizer nu hoppas jag att detta blir en anledning för både politiker och resten av samhället att visa att vi kan och vill vara en framstående nation inom livsvetenskaper. Så att Sverige liksom Storbritannien lyfts fram som ett land med attraktivt klimat för life science. Om det nu är det vi vill?