Arkivering

Tack för att ni uppskattat mitt tidigare blogginlägg – Hårresande exempel från apoteksdisken. Jag vet att exemplen också har använts i undervisningen på universitet, vilket jag förstås tycker är extra roligt. Här följer några ytterligare exempel från mina möten vid apoteksdisken. 

Fel preparat och teknik: Patienten hämtar Ventoline och Serevent och jag frågar om de hjälper. ”Ja det brukar de göra, men just nu använder jag väldigt mycket”, svarar hon. Jag frågar om hon inte använder kortisonpreparat också, men det gör hon tydligen inte för hon frågar vad det är för något. Jag undrar om hon känner till Pulmicort eller Seretide och förklarar att hon både skulle må bättre och slippa biverkningar, som till exempel darrning och hjärtrusning, om hon använde dessa i kombination med sina övriga preparat, istället för att försöka höja dosen av befintliga preparat. ”Jaså, är det medicinen som är orsaken till jag har mått så dålig”, frågar hon? ”Tack för att du säger det, jag har varit orolig och har redan bokat tid hos läkaren”. Jag uppmanar läkaren att sätta in kortisonpreparat. Detta sker snabbt och på nästa apoteksbesök går jag igenom inhalationsteknik med patienten. Det visar sig då att hon förutom att felbehandlas under flera år, dessutom inte inhalerar rätt. Här har både läkare och farmaceut brustit, som jag ser det.

Amlodipin i fördelade doser: ”Tar du dina Amlodipin morgon och kväll”, frågade jag. ”Ja det har jag gjort länge”, blir svaret. Jag förklarar för patienten att det skulle gå precis lika bra att ta alla tabletter, inklusive Amlodipin, vid samma tillfälle. Det finns ingen logik i att dela upp doserna eftersom detta saknar evidens och bara ökar risken för bortglömda doser. Patienten som ska på återbesök under veckan lovar att ta upp detta med förskrivaren. På nästa apoteksbesök tackar patienten för förenklingen av doseringen.

Läkare ordinerar med risk för överdosering av paracetamol: Patienten hämtar ett paracetamolpreparat (1 gram och 100 st) och ett annat kodein-innehållande paracetamolpreparat. Preparaten är förskrivna av samma förskrivare vid samma tillfälle. Jag upplyser om att det ska löpa minst fyra timmar mellan intagen av preparaten för att undvika en allvarlig leverskada. Hon undrar om detta är nytt, och jag svarar att detta alltid varit det som gäller. ”Min läkare har sagt till mig att jag kan kombinera preparaten för att bli av med min smärta”, säger hon. ”Läkaren bör inte ha sagt att du kan använda dem samtidigt, det måste vara ett missförstånd”, säger jag. Jag ser också att patienten tänker köpa receptfritt ibuprofen och frågar om hon använder dem också. Hon svarar att hon måste det för att bli smärtfri, varpå jag frågar om hon inte talat med sin läkare om att hon inte får tillräcklig smärtlindring. Jag ringer läkaren och vi kommer överens om en annan behandling, i form av långtidsverkande NSAID. Samtidigt plockas vanlig paracetamol bort, vilket sammantaget eliminerar risken för paracetamolöverdosering. Patienten lovar ge feedback om hur den nya behandlingen fungerar.

Apoteksfarmaceuterna bidrar dagligen till bra läkemedelsanvändning för individ och samhälle när vi rättar felbehandlingar, förenklar medicinering och därmed förbättrar följsamheten. Dina upptäckter vid apoteksdisken kan göra skillnad. Dela gärna med dig av dina egna exempel från apoteksdisken så vi kan fortsätta lära av varandra.

Sista året på apotekarprogrammet innefattar ett halvårs examensarbete samt ett halvårs praktik på apotek. Examensarbetet, även kallat ex-jobb, är en 30 högskolepoäng lång forskningsbaserad uppsats. Man får själv välja inom vilket område och fakultet samt var och i vilket land man vill utföra den. Jag valde att göra mitt arbete inom ämnet klinisk farmaci eftersom detta är ett område jag tycker verkar spännande men vet förhållandevis lite om. Klinisk farmaci är den del av vår profession som berör den individanpassade läkemedelsbehandlingen inom vården. Man blir på så vis ett läkemedelsvetenskapligt komplement till det team som arbetar runt varje enskild patient. Eftersom Sverige ligger förhållandevis långt efter andra länder inom detta område valde jag att utföra detta projektarbete i Australien och närmare bestämt på sjukhuset the Alfred Hospital i Melbourne.  

Väl på plats träffade jag australiensiska sistaårsstudenter som valt att utföra sin praktik på sjukhuset. I Sverige kan vi endast genomföra detta halvår på apotek medan de i Australien även kan välja att genomföra det på sjukhus. Efter att ha diskuterat och jämfört våra utbildningar kunde jag konstatera att klinisk farmaci som ämne är integrerat på ett helt annat sätt i deras undervisning. Jag märkte snabbt hur mycket mindre kunskap jag hade inom områden som sjukdomslära och då framförallt hur läkemedel påverkar dessa sjukdomar och vilka läkemedel som passar olika individer med denna sjukdom. Att jag har läst tre djupgående kurser i analytisk kemi var ju föga användbart i den här miljön. 

Innan själva projektarbetet startade fick jag och min svenska kursare möjlighet att under två veckors tid följa med olika kliniska farmaceuter i deras arbete på olika avdelningar inom sjukhuset för att på så vis lära oss om hur de i praktiken arbetar. Det mest intressanta för mig visade sig dock vara att uppleva hur de bemöttes av de andra professionerna. Här förlitade man sig helt på apotekarens kunskap gällande läkemedel. Var dosen rätt för just den här patienten? Vilken hastighet ska den intravenösa infusionen ske med? Vad är förstahandsrekommendationen till en patient med den här sjukdomen? 

Jag kan ju inte låta bli att jämföra med de sju dagar i våras under våra valbara kurser då jag fick möjlighet att vara på ett svenskt sjukhus. Nästan ingen av de arbetande på sjukhuset förstod varför vi apotekarstudenter var där. ”Ska inte ni vara på apotek? ” var en ganska frekvent ställd fråga.

Min examensuppsats handlar således om hur man på the Alfred Hospital under de senaste fem åren har arbetat med att minska de fel som uppstår vid intravenös infusion av läkemedel. En av de åtgärder man har valt att göra är att låta en klinisk farmaceut granska läkarens order gällande patientens läkemedel. Enligt tidigare utförda studier inom området har nämligen fel kopplade till intravenös administrering visat sig minska signifikant sedan en farmaceut har varit en del av det medicinska teamet. Allt pekar alltså på nyttan av att ha kliniska farmaceuter inom vården. 

Jag skulle därför önska att någon förklarade för mig varför vi i Sverige är så långt efter på den här punkten. Hur kommer det sig att vi inte anser att en farmaceuts kunskap är viktig i dessa sammanhang när man uppenbarligen har förstått det för länge sedan i andra delar av världen? Ja, jag förstår i alla fall inte detta.

När jag påbörjade avhandlingsarbetet ”valdes” jag för att jag hade erfarenhet av att göra läkemedelsgenomgångar och var särskilt intresserad av läkemedelsrelaterade problem. Detta var uppgifter som skulle passa bra in i det projekt som skulle genomföras, för att studera läkemedelsrelaterad sjuklighet i Sverige. När jag sedan blev antagen, så visste jag att min uppgift var att lära mig att göra forskning; att kunna utföra forskning, identifiera brister i och bidra till kunskapsutvecklingen på olika sätt, som det står i Högskoleförordningen.

Men hur blev det då, lärde jag mig att göra forskning? När jag går igenom hur arbetet gick till träder en intressant bild av forskarutbildningens innehåll fram. Just läkemedelsgenomgångarna innebar några nya journalsystem, och ett program för datainmatning, så då fick vi lära oss att skapa formulär i EpiData. För andra metoder tillkom exempelvis att göra litteratursökningar i en rad olika databaser, att systematisera uttag av data från referenser, samt att formulera och testa ut frågeställningar till både vårdgivare och allmän befolkning. Sedan tillkom också sådant som referenshanteringsprogram, RefWorks, och statistikprogram, STATA (självklart andra än EndNote och SPSS som jag använt tidigare). 

Till de metoder och program som krävs för avhandlingsarbetet tillkommer en rad formulär: Det ska skrivas etikansökningar, utarbeta variabelförteckningar, och formuleras ansökningar till registerhållare. Eftersom jag blev doktorand på två olika lärosäten ingick två uppsättningar mallar, riktlinjer och formulär för ansökan, de olika granskningsstegen och avhandlingen, samt olika läroplattformar: Fronter och Ping Pong. Samtliga tidskrifter har också olika krav och upplägg för att ta emot artiklar, och ställer ofta krav på bildkvalitet och format som innebär mer avancerad bildhantering.

Därefter börjar det bli svåröverskådligt: Jag hittade ett program särskilt anpassat för systematisk litteraturöversikt, RevMan, som jag lärde mig men aldrig använde. För modelleringen i expertpanelstudierna lärde jag mig TreeAge, och när jag sedan gick en kurs i modellering så användes istället WinBugs. Vår statistiker slutade och plötsligt behövde jag hantera filer i statistikprogrammet SAS (jag får erkänna att jag inte är helt på banan än), och för en kurs behövde vi ett gratis statistikprogram: EpiInfo.

Listan på administrativa verktyg kan säkert göras längre. Såhär i efterhand fascineras jag över kvoten mellan att lära sig forska vs att administrera och använda diverse olika program och formulär, även om såklart även detta är en del av lärprocessen. Hade mer tid lagts på analys och att skapa ny kunskap om det administrativa varit mer standardiserat? Undrar just om det finns någon PhDcomics om detta, utöver denna.

I tisdags presenterade de tre organisationerna LIF, Swedish Medtech och Sweden Bio en gemensam handlingsplan för life science. Handlingsplanen är tänkt som ett första inspel till den rödgröna regeringens ”nyindustrialisering” av Sverige, där life science är ett prioriterat område.

Det är helt naturligt att avsändarna av denna handlingsplan, och tidigare planer och strategier, är positiva och ser framtiden som ganska så ljus – på lite längre sikt. Så länge förslagen i planerna förverkligas.

Det är helt rätt att planera och agera, men vi måste vara realistiska.

Sverige är ett litet land och en liten marknad. Länder som Kina, Indien, Indonesien med flera utbildar fler läkare och ingenjörer på många av sina universitet än vad vi gör i hela Sverige. I dessa länder finns stor och billig tillgång på duktig arbetskraft och patienter som inte är lika välbehandlade som här.

Visst kan Sverige konkurrera, men inom oerhört nischade områden. Visst kommer vi att se spännande start-ups och joint ventures. Men de kommer aldrig bli vad Pharmacia och Astra en gång var. De nya svenska life science-bolagen kommer aldrig sysselsätta tusentals människor och de kommer aldrig ta fram stora succéer som påverkar den svenska import-export-balansen som Losec gjorde.

I november lägger troligtvis Pfizer nya bud på Astrazeneca. Det ryktas kunna landa någonstans på svindlande 900 miljarder kronor. Men det ryktas också att köpet kanske inte blir av, på grund av tuffare skattelagstiftning i USA.

Om köpet av Astrazeneca blir av nu i år, eller någon gång senare, hur många tror att forskningsanläggningen i Mölndal är kvar ett eller två år senare? Inte jag. Möjligtvis tillverkningsenheterna i Södertälje, men inte mycket mer.

Kommer du ihåg dina gamla serietidningar? SMACK! POW! SLASH!

När marknadskrafterna agerar på den globala marknaden har svenska handlingsplaner och nytillträdda minoritetsregeringar inte mycket att sätta emot.

Den 11 september kom ett pressmeddelande från regeringen att man fattat beslut om att inrätta ett statligt centrum för läkemedelsprövningar och andra kliniska studier i Göteborg. Detta beslut fattades på det sista regeringssammanträdet innan valet och ligger delvis i linje med Ingrid Peterssons utredning ”Starka tillsammans”. Enligt pressmeddelandet är planerna att centret formellt ska inrättas den 1 november. Där är vi snart. Dagen innan, den 31 oktober ska Susanne Siv Åsborg vara klar med sitt uppdrag om förutsättningarna för en nationell strategi för life science. I en intervju i Läkemedelsvärlden.se säger hon själv att ”det vore bra om man tar tillvara alla de utredningar och tankar som redan finns om vad man behöver göra för att stärka sektorn”. Kloka ord.

Utredningar har vi många av de senaste åren, men lite verkstad. I utredningen ”Starka tillsammans” finns många bra förslag som kan omsättas till konkret handling. En viktig är gjord i och med beslutet om att centret ska starta. Pengar finns avsatta och nu gäller det att börja jobba. En av de stora frågorna är hur vi ska få till stånd att tänka nationellt och inte regionalt. Här väntar en stor utmaning för den som blir satt att leda centret. Men en än större utmaning är att tillsammans med sjukvårdshuvudmännen komma överens om att klinisk forskning ska ha en plats i vården. Och ska redovisas och vara ett eget mätetal på samma sätt som produktion av vård. Tillgången till kliniker som vill göra klinisk forskning, både på läkemedel och andra studier, är grundbulten för att Sverige ska vara attraktivt globalt.

Andra stora utmaningar som behöver samordnas är en förenkling i regulatoriska processer som gör att det för globala aktörer blir lätt att få ett svar på en ansökan. Idag har vi regionala strukturer för bland annat etikprövningsnämnder och strålskyddskommittéer. Hur ska det se ut i framtiden? Om inte beslut kan tas nationellt behövs i alla fall en enhetlighet kring hur detta arbete brådskar. I alla fall om inte hela centret i Göteborg ska bli annat än ytterligare en check box på att vi gjort något utan att det finns ett mätbart resultat.

Det ska bli spännande att se vad som händer i Göteborg den 1 november. Hoppas det blir verkstad.

Det finns statistik som visar att skillnaden mellan kvinnors och mäns löner endast har minskat med 2 procent de senaste 20 åren trots att kvinnor utbildar sig i allt större utsträckning. Det är kanske lätt att slå bort dessa nyheter men man behöver inte se sig om långt för att upptäcka könsdiskrimineringen. Inte långt alls. 

Jag känner en kvinna som är utbildad apotekare sedan snart tre år tillbaka. Hon jobbar som läkemedelsansvarig på ett apotek i Mellansverige. Eftersom jag själv kommer vara färdig apotekare inom ett år börjar jag fundera på var jag vill söka mig och ett alternativ är just apotek. Jag frågade därför av nyfikenhet kvinnan vad hon tjänar. När vi pratade om det visade det sig att på samma apotek under en tid jobbade en nyexaminerad manlig apotekare utan läkemedelsansvar som tjänade cirka 2 000 kronor mer i månaden än min väninna. När jag frågade honom om hur han hade fått den lönen svarade han att han var bra på att löneförhandla. Jag frågade sedan min väninna vad hon trodde deras löneskillnad berodde på. Hon svarade att om hon skulle kräva mer skulle hon lätt bli ersatt av en annan kvinna.  För männen är det annorlunda; de blir mer attraktiva eftersom de är färre. Min väninna berättade även att alla hennes enligt henne mycket ambitiösa, kvinnliga kursare tjänade som hon eller mindre. Samtidigt hade många av hennes manliga kursare, som enligt henne hade tagit ganska lätt på studierna, tjänat minst 2 000 kronor mer när de var nyexaminerade. 

Var ligger då logiken i detta? Enligt min väninna berodde det ju på att det finns färre män och att de därför blir mer attraktiva för arbetsgivaren. Samma resonemang återfinns inom andra yrken. Jag har en bror som utbildar sig till socionom och han känner ingen oro inför framtida jobbmöjligheter. Han säger själv att han är man i en kvinnodominerad bransch och vet därför att han är attraktiv. Men hur kommer det sig då att kvinnor inte har högre löner i andra mansdominerade yrken så som ingenjörer eller IT-konsulter? Följer vi istället den manliga apotekarens resonemang, att han helt enkelt bara är bra på att löneförhandla och därav har en hög lön så är det ett resonemang jag har lättare att köpa. Klart att en arbetsgivare kommer anställa någon som vet sitt eget värde och som är säker på att hen kommer göra ett bra jobb. 

På apotekarprogrammet är vi en kraftigt övervägande andel kvinnliga studenter. Men våra professorer är till övervägande andel män. Jag har under utbildningens gång stött på manliga professorer som sagt att ”det var faktiskt en kvinna som gjorde den här studien” och kvinnliga professorer som sagt något i stil med ”som kvinna får man ibland gå hem och skrika i duschen eftersom ingen ändå lyssnar” till en kvinnlig student som tyckte hon hade blivit orättvist behandlad. Dessutom har vi på lektionstid fått se statistik på att man som kvinnlig professor måste arbeta mycket hårdare för att bli publicerad. 

Jag vill inte tro att jag valt ett könsdiskriminerande yrke. Men kanske alla yrken är det. Är det då arbetsgivaren som ska lära sig värdesätta individen och inte könet eller är det vi kvinnor som måste börja förstå vårt värde och på en löneförhandling kräva mer för att vi tror på oss själva och att vi kommer göra ett grymt bra jobb och inte bara ”vårt bästa”. Jag tror på en kombination av båda. Men först och främst är jag övertygad om att vi behöver fler kvinnliga förebilder på apotekarprogrammet. Kvinnor som kan peppa oss andra kvinnor att våga stå på oss, våga säga ifrån när vi blir orättvist behandlade. Det skulle kunna vara ett steg i rätt riktning. 

Nu drar en ny termin igång på universitetens farmaciutbildningar. Man kan väl anta att vissa har lockats dit av de engagerade farmacistudenter och lärare som informerat om utbildningarna i gymnasieskolor runt om i landet. Informerat om utbildningarna alltså – men vem ser till att nybakade studenter vet hur man använder läkemedel rätt?

En övergripande målsättning för grundskolans är att ”…eleverna inhämtar och utvecklar sådana kunskaper som är nödvändiga för varje individ och samhällsmedlem”. Ungefär två tredjedelar av den svenska befolkningen använder årligen receptbelagda läkemedel. Till detta kommer receptfria läkemedel och olika typer av naturläkemedel och kosttillskott.

Samtidigt visar studier att följsamheten till långvariga behandlingar är låg. Genom en modell av läkemedelsprocessen har det exempelvis beräknats att bara mellan 5 och 20 procent av alla användare får full nytta av sina läkemedel. I en enkät från 2010 rapporterade nästan 20 procent av befolkningen att de under den senaste månaden haft någon form av läkemedelsrelaterad sjuklighet: läkemedelsbiverkningar, otillräcklig effekt av läkemedel, obehandlade besvär, förgiftningsproblematik eller läkemedelsberoende.

Kanske kan undervisning om läkemedel dessutom vara ett bra och relevant tema som höjer det erkänt låga intresset för naturvetenskapliga ämnen? Ett försök att intressera lärare och elever för ämnet är Björn Lindekes föreläsningsturné med Nationellt resurscentrum för biologi och bioteknik – ”Från sjunkna skeppsapotek till moderna läkemedel” – som vände sig till lärare i grundskolan och gymnasiet.

Kanske kan vi lära något av våra nordiska grannländer? Ett nyligen genomfört danskt projekt, där farmacistudenter undervisade om läkemedel i grundskolan, visade på intresse för ämnet från eleverna, och att uppdraget uppfattades som relevant av de farmacistudenter som deltog.

I Finland ingår läkemedelskunskap till och med i läroplanen både för grundskolan och gymnasiet, för att lära eleverna använda läkemedel förnuftigt och kunna hitta nödvändig information. Undervisningen sker i alla fall delvis av farmacistudenter och apoteksanställda.

Projekt som leder till ökad kunskap bland nuvarande och framtida läkemedelsanvändare, en bra möjlighet för farmacistudenter att träna sina förmågor och dessutom en möjlighet att öka intresset och tillämpbarheten för naturvetenskapliga ämnen. Låter som en win-winsituation.