Om att fatta beslut för andra

Jag återkommer som så ofta till beslutsfattande. Varje dag fattar vi en mängd beslut: det ska väljas elbolag, mobiloperatör, vårdcentral, kvällsmat osv.

Som rätt nybliven förälder fattar jag ju även beslut för mitt barn, ibland obekväma sådana. Det kan vara allt från om hen ska vaccineras till mängd skärmtid per dag (inte än som tur var). Många av dessa beslut kommer ha långtgående konsekvenser under hela hens liv. Som jag skrivit tidigare så väljer vi ju enligt teorierna runt humankapital och hälsokapital vår framtida hälsa, men egentligen är det alltså föräldrarna som till stor del står för detta beslutfattande. Det gäller exempelvis kost, motionsvanor och utbildning.

Situationen som förälder liknar alltså på detta sätt den som vårdgivare. Vårdgivare agerar enligt ”principal-agent teorin” som så kallade agenter för den vårdade, genom att de med sin specialistutbildning bättre kan fatta beslut som rör den vårdades behandling. Likaså fattar vi föräldrar beslut som rör våra barns liv, där vi tror/vet att vi är mer lämpade utifrån våra kunskaper och erfarenhet. Det finns ingen exakt gräns för när vi ska eller inte ska agera agenter för våra barn, när ett barn egentligen själv kan fatta beslutet. Ett exempel på problematiken ser vi vid vårdnadstvister, där barnets önskemål vägs in från att hen är en viss ålder och vid en annan ålder antas det att hen själv kan besluta om vilken förälder hen ska bo hos. Ett annat exempel är övervikt hos barn, där man tydligen idag kan se viktskillnad utifrån socioekonomiska faktorer redan hos ettåringar, och där det verkar som att insatser behöver sättas in innan barnet är tio år för att nå effekt. Inte kan vi förvänta oss att barnet själv i den åldern ska fatta beslut om att minska på sötsakerna, laga mer hälsosam mat och röra på sig mer?

Så vad är motsvarande luddiga gräns i relationen vårdgivare – vårdtagare? Ett steg närmare en sådan gräns kom nyligen, då den brittiska högsta domstolen klargjorde att det är vårdgivarens ansvar (i det fallet läkarens) att patienten är medveten om relevanta risker med alternativa/olika behandlingar innan ett behandlingsbeslut. Vad som är relevant information ska inte bedömas av vårdgivaren eller av medicinsk expertis utan av patienter. Dessutom förtydligades det att vårdgivaren inte kan skylla på varken tidsbrist eller bristande egen kommunikativ förmåga om man inte uppfyllt kraven. Förmodligen gör inte den här domen direkt att det blir lättare att avgöra hur man ska kommunicera risker, risk är ju känt problematiskt att förhålla sig till, men det väger ju ytterligare över till förmån för insatser som exempelvis patientcentrerad vård. Där finns det fortfarande en del att åtgärda, visar en rapport från Vårdanalys, men den rapporten är ju såklart från 2013.