I veckan läste jag att personalchefen på IBM såg på de anställdas färdigheter som relevanta i tre år.
Det gäller nog inte bara de som jobbar med utveckling av organisationer och processer med hjälp av modern teknik. Jag vill tro att det gäller alla oss som arbetar med tillämpad vetenskap.
Kunskaper inom medicin är nog gångbara längre än tre år, och sannolikt finns det ett värde i trögheten i steget från evidens till användning. Men faktum kvarstår att vi arbetar inom ett område som rör sig snabbt framåt.
Men hur jobbar vi för att säkerställa att kompetensen i sjukvården är hög och modern? Från vänner och bekanta i sjukvården hör jag att det är svårt med resurser för kunskapsutveckling, liksom att det är stora skillnader mellan olika arbetsplatser.
Det finns mycket som bidrar till kunskapsutveckling inom sjukvården. Inom ramen för ett forskningsprojekt hos SNS, som pågick mellan 2011 och 2013, konstaterade vi att en av de starkaste aktiviteterna för kunskapsutveckling är att delta i klinisk forskning. En rad olika aktiviteter inom ramen för industrins marknadsföring av olika läkemedel är även de viktiga bidrag. Liksom, inte minst, myndigheters insatser för att sprida information och kunskap.
Men jag tror att det behövs mer. Inte bara från landsting och kommuner i egenskap av arbetsgivare – utan även från oberoende nationella aktörer som har förmåga och kompetens att erbjuda relevant kunskap och information.
Och det är ett arbete som behöver bedrivas kontinuerligt inom en rad olika områden. I stället för att vara kostsamma kraftsamlingar inom utvalda ämnesområden behöver kunskapsmaterial skapas löpande i samband med att nya kunskapsdokument skapas.
Detta material behöver vara utformat med kunskap om pedagogik och tillgänglighet för alla som arbetar inom den svenska sjukvården, oberoende om det är på våra universitetssjukhus eller i mer avlägsna landsändar.
Kompendier, tjocka böcker och pdf-dokument i alla ära. Men nu behöver vi skapa material som är betydligt lättare att ta till sig för moderna läkare och annan sjukvårdspersonal.
Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer
På 90-talet pratade jag med en sjukhusbibliotekarie, som berättade att en överläkare i kirurgi hade lånat en kirurgibok från 1800-talet. Sedan hade överläkaren sagt att många operationstekniker i boken var fortfarande gångbara och användbara. På 90-talet kom det fram att ACE-hämmare minskade mortaliteten vid hjärtinkompensation. Apoteket AB arrangerade informationsträffar överallt i Sverige, där man förordade ACE-hämmare vid hjärtinkompensation. Ett par år senare rapporterade Läkemedelsverket att 0,1 % fick ACE-hämmare vid hjärtinkompensation. Det dåliga resultatet stämmer med vad jag läste i BMJ 7-8 år senare. Det är svårt att ändra på förskrivning och vård med information. Om man skall få en förändring måste sjukhuschefer och patienter vara informerade också för att skapa ett förändringstryck.
Att information ger dålig effekt kan bero på att informationen är notoriskt svår att lita på och kan ändras snabbt till något annat. Troligen skall man bara informera om saker som är nästan 100 % rätt = hög evidens eller medför en kraftig minskning av symptom eller mortalitet, men inte 100 % säker., men ganska nära. Alla läkare behöver inte vidareutbildning heller t.ex mycket smalt specialiserade. Det viktiga är att varje ämne på universitetet lär till studenterna hur de skall uppdatera och fördjupa sina kunskaper.
Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se
Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här