Big Man är borta nu. Big Man, som med bas på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge och Noaks Ark Röda Korset, samordnat afrikaner med hiv och deras anhöriga i Sverige under tjugo års tid. Vi sa farväl och hedrade hans minne i Stockholm under våren, i en välbesökt kyrka med deltagare från när och fjärran. För Big Man brydde sig om alla oavsett varifrån de kom.
Jag träffade honom för första gången på Gula Villan vid Danderyds sjukhus. Föreståndaren hade bett mig komma för att träffa de ensamma och tvångsisolerade hiv-positiva afrikanerna på Villan. Många afrikaner som flydde till Sverige från folkmord och krig testades positivt för hiv vid ankomsten till Sverige. De bodde först på flyktigförläggningar där personalen inte var förberedda för att ta emot så många svårt traumatiserade människor, som dessutom hade fått en hiv-diagnos när de väl nått tryggheten. Många betraktades som psykotiska och isolerades på Gula Villa och på Beckomberga.
När jag kom till Gula Villan träffade jag många livrädda afrikaner, för hiv-diagnosen var i början av 90-talet en dödsdom. Personalen på Villan var också förtvivlade och rädda. De visste att afrikanerna bar på en smitta som de trodde kunde föras över till dem. Jag besökte Villan så ofta jag kunde, när jag var ledig från mitt ordinarie arbete på Huddinge sjukhusapotek. Jag startade med att hålla en utförlig föreläsning för personalen för att förklara och berätta, bland annat om hur hiv smittar. Föreläsningen videoinspelades för att nå även dem som arbetade natt eller inte kunde delta.
Afrikaner blev syndabockar. Rubriker i svensk media var svårt diskriminerande. I Läkartidningen kunde man läsa artiklar med följande rubriker: HIV-positiva afrikaner sprider smitta. Många nonchalerar smittskyddsreglerna (1). Prevalensen HIV-smittade är hög i gruppen afrikaner (2). Svenskt smittskydd och svarta HIV-smittade (3). Etniska svenskar, som i realiteten svarade för huvuddelen av den inhemska smittspridningen, blev dock aldrig tvångsisolerade. Tvångsisoleringen var istället avsedd främst för afrikaner och svenska narkomaner.
Sista gången vi talades vid, Big Man och jag, var före jul 2013 och då ringde han från Afrika. Jag hade erhållit utmärkelsen Årets farmacevt för att jag bland annat var med och bildade Afrikaner mot aids, men den som verkligen gjorde det hiv-förebyggande arbetet bland svenska afrikaner var Big Man. Genom sitt kulturanpassade hiv-förebyggande arbete har han, i min mening, bidragit stort till att begränsa hiv-spridningen i Sverige.
RIP Big Man!
1. [1993;90(15)1478-81]
2. [1993;90(26-27)2468-9]
3. [1993;90(26-27)2467-8]
Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se
Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här