Mycket som kan göras på ett apotek

Det var en gång ett land med ett apoteksmonopol. Samma öppenvårdstjänster erbjöds över hela landet och allt betalades med en handelsmarginal. För att finansiera nya eller förändrade tjänster krävdes ett nationellt beslut om högre handelsmarginal som i sin tur innebar att receptexpedierade läkemedel blev lite dyrare för patienter och sjukvårdshuvudmannen.

En dag beslutades om en omreglering. Nya ägare till apotekskedjor, nytt kapital och nya driftsformer skulle utveckla nya tjänster genom konkurrens. Men för att finansiera nya eller förändrade tjänster utgår stora delar av apoteksbransch, myndigheter och hälso- och sjukvård fortfarande från att det behövs en högre handelsmarginal beslutad nationellt.

Inte att undra på att kreativiteten istället verkar få sitt utlopp i form av geografisk tillgänglighet ( dvs apotek där det finns mycket folk), öppettider, parallellimport, kundklubbar och försäljning av annat än läkemedel. Inte undra på att det tar lång tid, om det ens är möjligt, att få till stånd till förändring av tjänsten receptexpedition. Och om en sådan förändring kommer till stånd efter utredning, studier och genom nationellt beslut – är det verkligen den förändring som patienter och vården ser som viktigast. Eller blir det den som det har lobbats bäst för av andra än de som till slut betalar?

Jag tror inte att syftet med apoteksomregleringen var att fokus skulle förskjutas från den kärnverksamhet som bara apoteken får syssla med – att expediera receptförskrivna läkemedel. Jag tror inte heller att syftet med omregleringen var att huvudsakligen utveckla denna kärnverksamhet genom stora nationella projekt med osäker framtid – istället för att testa nya arbetssätt och pröva betalningsviljan hos hälso- och sjukvården.

Det finns mycket som kan göras på ett apotek vid expedition av receptförskrivna läkemedel som skulle göra vården bättre och dessutom spara tid och pengar i vården. Ska vi bara vänta på nationell konsensus och finansiering, till exempel kring strukturerade samtal, så har den omreglerade apoteksmarknaden fått ta över monopolets nackdelar utan dess fördelar som flexibilitet.

Apotekare och receptarier är legitimerade yrkesutövare. Ställ frågan vilka affärsmodeller och avtal som kan finansiera en lokalt avgränsad tilläggstjänst till redan etablerad samverkan mellan vårdcentral och lokala apotek. Vilka är behoven från vården? Vad kan ni göra snabbare, bättre, enklare och billigare än vården istället för att hänvisa patienten tillbaka till förskrivaren? Pröva i små lokala piloter. Det som fungerar och är uppskattat i liten skala i så hög grad att det finns en betalningsvilja är lätt att motivera en uppskalning av.

Eller är det så illa att vården, inte ens lokalt, förmår uppskatta mer och bättre insatser från apotek? Då är det lika viktigt att det synliggörs så att det kan diskuteras inom vården och med landstingspolitiker.