Med Australien som förebild

I mitt förra inlägg belyste jag skillnaden mellan Australien och Sverige gällande kliniska farmaceuters roll på sjukhus och hur mycket mer restriktiva man på svenska sjukhus är med att låta apotekare ta plats inom vårdteamet. Jag har sedan dess funderat på hur det kommer sig att de har nått så mycket längre än oss inom detta område. När jag berättar för apotekarna här om situationen i Sverige känner den äldre generationen igen sig; det var så det såg ut i Australien för 25 år sedan. 

Carmela Corallo, med en master inom klinisk farmaci, har jobbat i över 30 år på australiensiska sjukhus med att implementera kliniska farmaceuter inom vården. Hon berättar för mig att hon möttes av en enorm skepsis och ifrågasättande när hon startade, främst från läkare som ansåg att de redan kunde allt gällande läkemedel och administrering till patienter. 

Jag blir nyfiken; hur lyckades Carmela övertyga sjukvårdspersonalen om motsatsen? Hon menar att det viktigaste är att visa på ett behov. De vet inte att man behövs om man inte kan bevisa det. Det handlar inte om att lägga fram långa doktorsavhandlingar om farmaceuters kompetens utan på plats agera och visa på nytta. Hon ger mig handfasta exempel där hon under läkemedelsronder eller kritiska situationer kunnat agera direkt genom att ge rätt läkemedel, styrka eller administreringsform. 

Hon pratar vidare mycket om vikten av att vara påläst och förberedd inför de läkemedel patienten ifråga har. Man ska ta plats och våga visa framfötterna men också veta vad man gör och grunda allt på vetenskap. Att hon har ett drivande intresse och engagemang märks tydligt och hon menar själv att det krävs starka personligheter för att bana väg för nya förmågor. Dock måste även dessa ha självförtroende och vara pålästa för att inte förtroendet för yrket ska fallera. 

Tyvärr är vi den yrkeskategori som man gör sig av med snabbast vid nedskärning av personal och därför måste vi alltid bevisa vår nytta och inte bli för bekväma. Just den ekonomiska biten menar hon spelar en betydande roll. Att genom studier kunna visa på hur mycket sjukhuset sparar genom att anställa farmaceuter är därför av stor betydelse. 

Så min konklusion är att vi måste ha självförtroende, vara pålästa, visa på ekonomisk nytta och ha ett drivande engagemang. Just självförtroendebiten är något jag vill belysa. Jag har tidigare skrivit om att vi måste ha fler starka förebilder inom yrket, synas i media och våga ta större plats. Att ingen i Sverige vet vad vi studerar till, mer än att man ger ut läkemedel på apotek, måste vi ändra på. 

Jag har drygt en vecka kvar i Australien och en sak jag kommer sakna är responsen jag och min svenska kursare får när folk undrar vad vi studerar; ”wow, ni är smarta tjejer”. Har inte hänt en gång i Sverige. Just sayin’.