Många skäl att tjänster på apotek inte tar fart

Vad är innebär det egentligen att visa intresse för farmaceuters kunskap och kompetens? Jag ställer mig den frågan eftersom jag fascineras lite grand av den återkommande rapporteringen kring pilotstudier, studier och utveckling av nya tjänster på apotek i Läkemedelsvärlden, Svensk farmaci och Dagens Apotek.

Den som läser detta får lätt intryck av att farmaceuters kompetens uppmärksammas mer och värderas högre i bland annat Norge, Danmark, Kanada och delar av Storbritannien än i Sverige. Då kan man lätt känna sig nertryckt och missförstådd.

Men nya tjänster på apotek är ju bara en sida av saken. Viktigare är hur man ser på farmaceuter i stort från vården. På bara några år har i Sverige nästan 400 farmaceuter anställts i hälso- och sjukvård, de flesta för att arbeta praktiskt med läkemedelsrelaterade frågor i vården inklusive klinisk farmaci. Många har anställts för att ta ansvar för att arbeta strategiskt med läkemedelsfrågor, inklusive utbildning, upphandling och styrning. Och då är alltså inte vårdens övertagande av sjukhusapotek medräknade!

Läkemedel och läkemedelslogistik ses mer och mer som en kärnverksamhet i vården och därmed efterfrågas också farmaceuter. Något liknande ser vi definitivt inte i till exempel Norge. Så vad är problemet? I vilket land ser man och tar del av och är villig att utveckla farmaceuters yrkesroller? Är verkligen Norge och en del andra länder ett sådant stort föredöme för farmaceuter? Eller är kanske Sverige ett föredöme för andra länder?

Att apoteksnära tjänster inte tar fart har många skäl. Omregleringen är relativt ny och inte fullständigt utvärderad. Men en del problem som kan lösas på apotek kan också lösas på andra sätt. Inom till exempel New Medicines Services i Storbritannien arbetar man på apotek mycket med rådgivning kring astma, hypertoni och diabetes. Men där finns inte i samma utsträckning tillgång till astmasköterskor, hypertonisköterskor och diabetessköterskor med direkt tillgång till patientjournal och möjlighet konsultera läkare direkt.

Ja, en farmaceut på apotek kan lösa andra problem än en sköterska kan göra i vården kring en patients läkemedelsbehandling. Men motsatsen gäller också, liksom att det finns en del överlappande möjliga uppgifter.

Min poäng här är att ska en särskild tjänst riktad mot en patientgrupp kunna etableras på apotek så behöver den byggas upp i en dialog med andra i läkemedelskedjan och särskilt då företrädare för de sjuksköterskor som lokalt har åtminstone delvis uppdrag som delvis överlappar med den tänkta tjänsten. Kostnadseffektiviteten för tjänsten bör också jämföras med alternativen, och inte med att inte göra något.

Det är de tjänster som en farmaceut på apotek kan göra med samma effekt till lägre kostnad än en sjuksköterska, eller någon annan, som kan vara aktuella att införa. Det räcker inte med att så som utvärderingarna ofta är upplagda bara visa att det är kostnadseffektivt för samhället jämfört med att inte göra något alls.

Ännu viktigare tycker jag dock det är att vi just nu missar en stor möjlighet. Genom att inte tillräckligt mycket lyfta och uppmärksamma det stora antalet farmaceuter som nu arbetar inom vården så för vi inte heller en helt nödvändig diskussion om hur den organisation i vården ska se ut som samordnar, utvecklar och utvärderar deras insatser samt naturligtvis också tar ansvar för deras individuella fortbildning.

Det behöver vi göra nu medan denna verksamhet är under utveckling och det finns möjlighet att påverka.