Låt 20-talet bli årtiondet då antalet kliniska prövningar ökar i Sverige

Vi är inne i ett nytt år och till och med ett nytt decennium. Det innebär att vi är inne på det tredje decenniet vad gäller åtgärder för att förbättra förutsättningarna för kliniska studier i svensk hälso- och sjukvård.

Sedan mitten av 00-talet har antalet kliniska studier i Sverige minskat. Under tiden har det blivit vanligare med läkemedel som riktas till mer nischade indikationer, vilket också påverkat upplägget på de kliniska studierna. Dagens studier är generellt sett mer komplexa och de traditionella studieuppläggen med tusentals patienter allt mer sällsynta. Men även med det i beaktande har inte den kliniska forskningen i Sverige prioriterats i tillräcklig utsträckning.

Redan under 00-talet kom de första utredningarna kring detta där Olle Stendahl och Nina Rehnqvist både beskrev problematiken väl och även kom med konkreta förslag till åtgärder för att förbättra förutsättningarna för klinisk forskning. Dessa utredningar har efterföljts av flera andra under 10-talet, och även om vissa åtgärder har kunnat skymtas är vi långtifrån så långt fram som vi borde vara. Statistiken visar att både prövar-initierade och industri-finansierade kliniska studier avseende läkemedel och medicinteknik fortsätter att sjunka i antal.

Det är få områden som medför så mycket positivt för så många aktörer som just kliniska studier. Just därför är det svårbegripligt varför inte större krafttag görs för att bryta trenden. Kopplingen mellan den kliniska forskningen, där kliniska prövningar ingår, och kvalitetsutvecklingen av hälso- och sjukvården är oomtvistad. Kliniska studier medför en ökad kompetens hos hälso- och sjukvårdens personal.

Genom att delta får man kunskap om såväl nya metoder som läkemedel, och det gäller för många professioner i vården. Att vara verksam som prövare och studiesköterska är kanske det man oftast hör om, men även för de verksamma inom laboratorier, imaging-tekniker, studiekoordinatorer, farmaceuter med flera så innebär kliniska studier en välbehövlig källa till kompetensutveckling.

För patienterna finns det flera fördelar. Det som oftast lyfts är tillgång till nya innovativa behandlingar, men här ska även betonas vikten av att ha en hälso- och sjukvårdspersonal som förutom sin grundutbildning och kliniska erfarenhet även har kunskap om det senaste inom området i fråga. Det kan ju till och med handla om viktig kunskap om vad som inte längre bör användas. För nog är förväntningarna höga hos allmänheten kring detta när vi eller våra anhöriga väl hamnar i sjukvården.

Det finns självklart andra sätt på vilket sjukvårdshuvudmännen kan säkerställa kontinuerlig kompetensutveckling kring de olika forskningsområdena, men det kommer att bli svårt att täcka och sannolikt kostsamt. De etiska aspekterna relaterade till industrins kliniska studier är noga reglerade och tydligt beskrivna så det kan ju inte gärna vara ett hinder nu på 2020-talet.

För Sveriges skattebetalare, det vill säga alla i Sverige (även om man är så lyckligt lottad att man aldrig behöver söka vård), är det positivt med satsningar som medför fler kliniska studier. Det attraherar industrin till att prioritera Sverige högre när de väljer länder att investera i. Läkemedels-/life science-industrins investeringar har ett högt förädlingsvärde, vilket även medför höga skatteintäkter från dessa investeringar.

Och ja, naturligtvis gynnas är industrin. Men, med allt som redan listats ovan, gör det verkligen något när det finns så många andra vinnare på dessa satsningar? Det är så klart inte lätt med alla de utmaningar vården har på flera områden, men har vi verkligen råd att inte göra detta?

Alla vinner på att Sverige lyckas vända trenden med sjunkande antal kliniska prövningar. Så låt oss hoppas att 20-talet blir ett decennium av verkstad där de åtgärder som föreslagits under årtionden av utredningar nu äntligen implementeras.