Tongångarna har förändrats vad gäller potentiella risker för större nationella och internationella kriser eller konflikter eller i värsta fall krig. I olika informationssatsningar från svenska myndigheter uppmanas allmänheten att förbereda sig på olika sätt, bland annat genom att säkerställa man har en krislåda.
En krislåda bör innehålla ficklampa, kontanter, batterier, tändstickor, ljus, matkonserver och en radio som fungerar även utan el och internet.
De mer rutinerade så kallade ”preppers” har mer långtgående beredskap med större förråd med mat och vatten. Men hur ska vi förbereda oss för att ha tillgång till våra läkemedel?
De som går omkring och förlitar sig på att det finns en övergripande statlig funktion som säkerställer att det finns läkemedelsförsörjning i händelse av en större kris blir nog besvikna när ni fortsätter läsa denna blogg.
Det svenska totalförsvaret hade fram tills för cirka 20 år sedan stora beredskapslager av en mängd olika saker, däribland läkemedel, som skulle användas i händelse av kris. I samband med Sveriges medlemskap i EU 1995 var bedömningen att försörjningsflödena mellan länder var så stabila och säkra, liksom det allmänna världsläget, att regeringen beslöt att läkemedel inte längre behövde lagerhållas.
Det statliga monopolet Apoteksbolaget hade viss skyldighet att säkerställa viss lagerhållning till svenska totalförsvaret, men även detta försvann i samband med avregleringen av apoteksmarknaden 2009.
I en nyligen publicerad rapport från Riksrevisionen framgår att det finns stora luckor vad gäller ansvar för denna viktiga fråga, något som också Läkemedelsvärlden.se rapporterat om.
Sverige importerar i princip alla läkemedel som används i landet, och med nuvarande struktur kan vi därför räkna med att de räcker ett par dagar upp till någon vecka. Staten bör ta ett grepp om denna fråga och även ta ett ansvar för att läkemedelsförsörjningen säkras för en längre tidsperiod.
Om det är vår lagstiftning som behöver ändras så bör ett arbete omedelbart initieras för att möjliggöra lagstiftning. Ett lagutrymme verkar dock finnas för influensavaccin, för detta är det enda läkemedel som det finns ett nationellt lager som är stort och räcker länge.
I Sverige är vi vana vid trygghet vad gäller våra basala samhällsfunktioner. I Finland däremot, ett nära grannland som också är med i EU men som var hårt drabbat av andra världskriget, har man byggt upp ett system som är likt det Sverige hade tidigare.
Där har man har infört en lag om obligatorisk lagring för att trygga tillgången på cirka 1 300 basläkemedel för användning i situationer där den normala tillgången på läkemedel har försvårats eller är förhindrad. Detta borde vara något att eftersträva även för Sverige.
Det är hög tid för staten att agera i denna viktiga fråga. Andra alternativ som att allmänheten kompletterar sin krislåda med sina livsnödvändiga läkemedel eller att befolkningen håller sig friska eller bara behöver influensavaccin kan ju knappast vara realistiska.
Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer
Tror att nya grepp krävs för dels är risken för kris liten och alla läkemedel är inte lika viktiga. Det krävs nog en Essential Drug List, där WHOs lista kan användas som bas. Sedan går det nog inte att lagra läkemedel utan läkemedelssubstans. Man sänker då kostnaden med 99 %. Det går att sälja substansen innan den blir för gammal och köpa ny. Sedan får man inventera tillverkningskapaciteten av läkemedel i landet. Det kan gå att köra i 2 eller 3 skift och på helger för att säkra tillgången. Tror att detta duger som krislösning.
Vid kris kan man uppmana befolkningen att lämna in överblivna läkemedel till apoteken, som de granskar och det mesta borde gå att återanvända i en krissituation. Man får väl upprätta regler hur detta skall gå till på ett säkert sätt.
Vid kris när läkemedelstillgången kan försämras är det viktigt att apoteken ransonerar läkemedlen och att man får läkemedel bara för t.ex 2 veckor och inte det normala 3 månader. Man ökar tillgången på läkemedel genom att minska lagret hos kund. Sådana saker måste man vara uppmärksam på och ha tabletträknare. Det finns enkla tabletträknare som jag sett i ett uland i form av en triangel, där man räknar tablettrader och därmed antalet tabletter. Det går väldigt fort. Initialt kan vid kris arbetsbelastningen för apoteken öka för att sedan när tillgången sinar kan det bli arbetsbrist. Då kan det finnas tid för extemporetillverkning om läkemedelsråvaror finns att tillgå.
Glömde att berätta att jag levt i samhällskris i drygt ett år i ett uland. Pensionen var 10 kr/mån, lönen 30 kr/månad och en minister hade 150 kr/mån. Ett skyddsnät fanns i form av ett begränsat inköp av subventionerad ris. Sedan var Staten bankrutt 4-5 månader/år och statligt anställda fick inga löner. Industrianställda hade det bättre om man t.ex arbetade på ett pappersbruk kunde lönen fås i A4 papper dvs produkter. Vid kris fungerar allting sämre eller inte alls. Ekonomiska kriser är plågsamma för allt går då på sparlåga. Sjukvården och apoteken drabbas av efterfrågebristen. Värst drabbades sjukhusen. Hos är oss är de fullbelagda men de mindre sjukhusen där hade kanske ett halvdussin patienter inlagda. Nu fanns det skäl för det för dels måste man ha anhörig med sig som skötte omvårdnad och matanskaffning. Sedan ev ambulanstransport till sjukhuset fick man i flesta fall ordna själv (cykelambulans bambustock mellan två cyklar + patient i hängmatta). Sedan fick man nog betala avgifter där skulle jag gissa.
En vårdcentral för 8000 personer hade 5-8 patienter per dag, men hälften köpte bara läkemedel för vårdcentralen fungerade som apotek också utan apotekare. Hela sortimentet bestod av ett medicinskåp. Skulle gissa medicinförsäljningen var kring 50 tabletter per dag och bestod av korttidsbehandling. De hade på vårdcentralerna en prislista vad allt kostade. De tog betalt för allt t.ex att ge en injektion. Dyrast var förlossning som kostade 10 kr, men barnantalet var max 2, så de fick nog in mest på det gissar jag.
Apotekare fanns på sjukhus och på distriktsapotek, som levererade läkemedel till vårdcentralerna. Det är bara apotekarna som har lite underhudsfett där lärde Hans Rosling mig. Det berodde nog på att även om förbrukningen var låg, så hanterade de säkert värden mellan 100 000 kr och 1-2 miljoner per år. Provinsapotekaren hanterade förstås den största summan och det är mycket om en lön ligger på 30 kr/mån. Vid en riktig kris kan allt sluta fungera. Det är inte bara brist på läkemedel som kan uppstå utan också brist på efterfrågan. Blir det matbrist prioriteras nog mat framför medicin. En svensk VD där sa: När svälten står för dörren prioriterar man nog inte myggnät eller mensskydd. En sociolog hade kritiserat dem för att deras kvinnliga skogsarbetare saknade sådant. Vid en kris gäller det nog att försöka anpassa sig efter krisen. Kriser kan vara mycket olika och svåra att lösa med planering i förväg. Lyssna på krisen är mitt råd.
Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se
Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här