”Facebook är som ett mentalsjukhus – och vi är alla patienter. Vi sitter och glor på en skärm, skrattar ensamma och inbillar oss att vi är sociala. En del har fantasilantgårdar, städer, djur och saker. Vi puffar varandra och tycker att det är ok, vi till och med skriver på väggar. Om du också är här på behandling, kladda ner detta på din vägg – jag snodde detta från en annan patient!!”
Citatet ovan är en statusuppdatering som en av mina facebookkompisar, delade med mig och alla sina andra vänner – kanske för att få oss att tänka efter vad det är vi egentligen håller på med. Att vi sitter och leker och tar ingenting på allvar. Jag fick mig en tankeställare och kom ihåg en kommentar som en 19-åring sa till mig för något år sedan: Det går direkt att se om den som skriver på Ffacebook är 20 eller 50. Ni som är litet äldre, har inte fattat vitsen – att tala om var man är men inte vad man gör.!
I rapporten Svenskarna och internet, som släpps årligen av Stiftelsen för inernetinfrastruktur , står att 2012 är varannan svensk uppkopplad via mobilen, den dagliga användningen av internet har, jämfört med i fjol, ökat med nära 40 procent0% bland skolbarn. Mmen att ökningen av användare av sociala medier har stannat upp och en tredjedel av de som finns på Facebook uppdaterar aldrig sin status.
Utan att ha studerat siffrorna närmare slår mig tanken. Kan det vara så att vi 50- och, 60-talister som hänger på Facebook och börjar blogga när vi är sjuka är en utdöende art? Att den yngre generationen, som ser den digitala världen som något självklart, aldrig har använt sig av sociala medier som ett sätt att umgås utan mer som ett sätt att knyta kontakter. En 20-åring idag vet hur och vad man skriver på sin Facebooksida och förstår att det man skriver i en blogg kan läsas av alla om den inte är låst.
Jag är övertygad om att antalet sjukdomsbloggar kommer att öka, men kanske kommer vi att se allt fler välskrivna bloggar där vård och vårdpersonal inte hängs ut till höger och vänster, eller inte alls, där innehållet blir mer komprimerat och mindre av privata dagboksanteckningar.
Jag avslutade mitt förra inlägg här på med en förhoppning att ni hittat hem till Kristian Gidlund och hans blogg I kroppen min. Det har hänt en del sedan dess. Kristian har förekommit i reportage både i tidningar och tv. Han är uppmärksammad för sitt sätt att skriva om sin sjukdom, om livet och om döden. Kristian finns med i min bok Den bloggande patienten. I boken börjar han skriva sin blogg när han får en cancerdiagnos och han avslutar densamma när han är färdigbehandlad och ”frisk”.
I höst, inte ens ett år sedan han slutat skriva, börjar han igen. Cancern har kommit tillbaka. Den här gången med mycket dålig prognos. Han behöver inte skriva det rakt upp och ner, men det är självklart att bloggen ger honom kraft att orka ta sig framåt, igenom det han har framför sig i form av tuffa palliativa behandlingar med grymma biverkningar, allt för att få leva så länge som möjligt. Hundratals kommentarer varje dag vittnar om att det här är en blogg som får oss som är friska att ta vara på varenda dag och njuta av livet. Tack Kristian!
Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se
Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här