Just nu hade apoteken ett gyllene tillfälle att välja vad de vill vara

I mina mörkaste stunder som läkemedelschef i Östergötland för mer än tio år sedan fann jag kraft i att det fanns de som hade det värre än jag – företrädarna för läkemedelsföretag som var tvungna att försöka förstå och förhålla sig till inte bara ett landstings sätt att arbeta utan till 21 stycken landsting/regioner.

Tanken får ny aktualitet när jag läser apotekare Tommy Westerlunds och läkaren Bertil Marklunds översikt över den svenska läkemedelskedjan i Pharmacy Practice. Artikeln är en god sammanfattning av hur både den svenska hälso- och sjukvården och det svenska apoteksväsendet är organiserat. Poängen är förstås att beskriva båda perspektiven samtidigt och artikeln är en bra introduktion till en utländsk betraktare som behöver förstå området.

Viktigare än så är förstås analyserna mot slutet. Westerlund och Marklund för fram vikten att apoteken ser möjligheterna till en mer långsiktig och stabil roll i läkemedelskedjan. Detta om de ska förmå bli trovärdiga partner i det ökade fokus på primärvården som signaleras från politiker, och nu senast i Anna Nergårdhs utredning ”God och nära vård”.

Författarnas analys är att ”community pharmacy currently faces a golden opportunity to establish a significant role in the present evolution of local and digi-physical primary care.”

Det här är dock inte så lätt, dels apropå min inledande reflektion apropå en splittrad vård, dels för att i nationella policydokument saknas apoteksväsendet som partner. Hur kan man då bredda perspektivet kring detta – utan att begränsa sig till särskild ersättning för enskilda farmaceutiska tjänster?

Ett första steg är förstås att agera så långt som möjligt som en trovärdig partner till hälso- och sjukvården. Det är inte så lätt, särskilt inte när det finns kortsiktiga avkastningskrav på den egna verksamheten samtidigt som marknaden är hårt reglerad då läkemedelsdistribution ses som en samhällskritisk verksamhet.

Korsvis ägande eller organiserat samarbete mellan privata vårdaktörer och apoteksaktörer kan på kort sikt ge intäkter och expansionsmöjligheter för framför allt de privata vårdaktörerna. Problemet är att om detta sker utan koordination med vården i övrigt riskerar förtroendet hos regionpolitiker och vårdpersonal för apoteksaktörer att skadas.

Om den vård som ges kopplat till detta samarbete är sådan som de offentliga vårdgivarna, på grund av politiska beslut om omfattning och inriktning inte fullt ut kan prioritera, blir det lätt konflikter. Oavsett hur efterfrågad vården är av kunderna.

Det handlar inte i sig om tjänsten är bra eller dålig eller om vården överreagerar, det har i vilket fall som helst inte underlättat en förtroendefull samverkan.

Nu senast reagerade jag – och flera andra inom vården – på att flera apoteksaktörer tillsammans med privata vårdgivare tillhandahåller snabbtester för antikroppar mot covid-19. De aktuella testmetoderna avrådde vid tillfället både Läkemedelsverket och Folkhälsomyndigheten vården från att använda för att i det enskilda fallet avgöra om personen genomgått covid-19 eller ej och om detta i sådana fall innebär skydd mot ny infektion.

Det är alltså inte fel på snabbtesterna i sig, de kan användas för epidemiologisk övervakning och kan ge viss information till individen, men det finns stor risk att den tolkas fel. Som vårdpersonal känns det då problematiskt att företrädare för apotek avfärdar kritiken med att säga att ”vi känner oss trygga med kvaliteten på de tester vi erbjuder”.

Apotea är såvitt jag känner till den enda apoteksaktören som utnyttjar ett laboratoriebaserat test (Werlab) som bedömts som mer tillförlitligt. Men i grunden handlar det inte om testens sensitivitet eller specificitet utan mer om deras positiva och negativa prediktiva värden i varje given situation, och framför allt hur provsvaret ska tolkas utifrån detta och patientens anamnes.

Jag kan inte släppa tanken att just här, just nu hade apoteksaktörerna ett utmärkt tillfälle att i samråd med regionerna mejsla ut hur just apotek hade kunnat användas som en del i en nationellt sammanhållen strategi för testning för i första hand epidemiologisk övervakning men med individuella provsvar kvalitetsgranskade av vården. Det hade varit förtroendeskapande i stället för motsatsen. Det smärtar mig. Fast det smärtar mig förstås ännu mer att myndigheterna och de 21 sjukvårdshuvudmännen inte samlats kring en sådan strategi och samverkan, ihop med apoteksaktörer. Det är inte heller förtroendeskapande milt sagt.

Apoteken blev inte uppbjudna av regionerna och de olika apoteksaktörerna hade alltför många regioner med skilda förhållningssätt att förhålla sig till. De saknade helt enkelt andra danspartners än privata vårdgivare där samverkan dessutom innebar intäkter i närtid.

Men kanske det finns möjligheter till en sådan diskussion mellan myndigheter, regioner och apoteksaktörer framöver – om den goda viljan finns från alla håll? Frågan som Westerlund och Marklund ställer är vart apoteken är på väg: Quo vadis? Den frågan ställer jag mig också. Men ännu mer frågan om vem eller vad du som farmaceut vid ett öppenvårdsapotek med ditt viktiga uppdrag är (eller vill vara): Qui es?