Ingen tid bakom handhavandet av läkemedel

Jag har nyligen genomgått en prostataoperation. Efter att ha sovit över på sjukhuset skrevs jag ut. Nya läkemedel har gjort att eftervården kan ske i hemmet, ofta med snabbare tillfrisknande som följd. Med mig hem fick jag recept på Alvedon 665mg, Targiniq 5mg, Klexane 100 mg/ml, Moxadole samt Cialis 20 mg. Den senare för att få igång kärlen efter dessas hoptryckning vid uppblåst buk i samband med robotassisterad kirurgi. 

Vad jag inte fick med mig hem var en rekommendation hur smärtlindringen lämpligen skulle utsättas – ordning och takt. Moxadole skulle doseras tre gånger per dag. Det gav en kraftig diarré när tarmen väl kom igång och som inte upphörde när jag slutade ta preparatet. Av bipacksedeln, som jag orkade läsa när jag blev bättre, framgick att magknip och gaser var de vanligaste biverkningarna. Det är inget vidare för den som är nyopererad i buken. Frågan är vilket annat laxativ vore bättre? Själv övergick jag till katrinplommon och fikon, som gav lagom och kontrollerbar effekt. Klexaneinjektionerna gjorde att blåmärkena tilltog. Det hade varit bra att få veta det i förväg. Targiniq kan förutom smärtlindring ge viss eufori, som förbyts i oro vid utsättning. Det borde en apotekare kunnat räkna ut, men inte i det tillstånd jag var och än svårare för gemene man.

Jag upptäckte även svagheter hos själva läkemedlen. Alvedon var blisterförpackat mellan aluminium och vit plast på undersidan. Det var ganska svårt att se vilka tabletter som fanns kvar och hade underlättats om plasten varit genomskinlig. Eftersom kartorna ligger i pappkartong kan inte ljusnedbrytning vara skälet. Av Cialis skulle jag ta en halv tablett tre gånger i veckan, en svårtolkad ordination. En tablett var annan dag hade varit mer begripligt. Cialis är för övrigt av en obegriplig anledning en droppformad tablett. Hade den varit rund hade delningen varit enklare. Den stora skandalen är dock att Cialis inte är subventionerat – 100 kronor per tablett. TLVs inkompetens i bedömningen av ED-medlen gör att dess ”värdebaserade bedömningsprinciper” inte är trovärdiga.

Så till slöseriet. Av uthämtade läkemedel behövde jag använda drygt en fjärdedel. Övriga tre fjärdedelar skall lämnas tillbaka till apotek för att brännas upp. Detta slöseri gör TLV dock inget åt. Innan de korta inläggningstiderna stod landstingen för den vårdades medicinkostnader och kunde individanpassa doserna, vilket ledde till få överblivna läkemedel. Det vore klokt med en återgång till det systemet och att man fick läkemedel från vårdavdelningen för eftervården hemma, på samma sätt som man får inkontinenshjälpmedel vars överskott av obrutna förpackningar kan återanvändas. Finansieringen kan ske genom höjning av inläggningsavgiften – 80 kronor per dygn – som ju är strunt jämfört med realkostnaden om 3-4000 kronor per dygn.

Bakom dagens läkemedel ligger minst 10 år av högteknologisk forskning. Bakom handhavandet ligger nästan ingen tid alls. Det befinner sig alltför mycket på slumpens och nonchalansens marknad. Uppgifterna för kliniska apotekare är många och att allt fler anställs inom sjukvården ger hopp om förändring och en än bättre vård.