Hur har läkarkåren kunnat sälja ut kärnan i sin yrkesutövning?

Tänk hur snabbt det gick för en hel yrkeskår att genom passivt agerande sälja ut det som varit kärnan i yrkesutövning, grund- och efterutbildning för alla nu yrkesverksamma. Tänk hur snabbt det gick att i tysthet acceptera nya arbetssätt utan evidens bara för att det var det som efterlystes av kommersiella aktörer och influencers. Tänk hur snabbt det gick för beslutsfattare att acceptera nya stora tankar som en lösning för framtidens utmaningar – utan att protesterna från de som arbetade nära patienterna blev så högljudda och utbredda att de nådde fram.

Det här är tankar som slog mig när jag gick ner från podiet på Mellansvenskt läkemedelsforum i Västerås häromveckan. Vi hade talat om evidensen för ”digital vård”. Jag sätter citattecken för all vård är ju mer eller mindre beroende av digitala verktyg och tjänster i dag. Det som avsågs var snarare vård på distans, men med nya verktyg som chat och videosamtal. Intressant eftersom asynkron chat har avsevärt smalare bandbredd – överför mindre information – än vanlig telefoni. Men logiken är ju inte alltid det som styr styrning.

Innan mitt eget framförande hade Louise Olsson från Centrum för utvärdering av medicinsk teknik i Örebro, CAMTÖ, precis redovisat vilken vetenskaplig evidens som ändå finns kring det, som i CAMTÖ:s rapport kallas ”medicinsk bedömning och diagnostik av nytillkomna symtom via digitala vårdbesök”. Resultatet i korthet – i princip ingen.

Malin Bengnér, smittskyddsläkare i Jönköping, hade också redovisat Region Jönköpings läns uppföljning av de nätläkare som arbetar via avtal med vårdcentraler i deras län (framför allt Kry och Min Doktor).

I sin presentation visade hon Stramas bedömning om när diagnos kan ställas/uteslutas av nätläkare, respektive när man kan fatta beslut om antibiotikabehandling som nätläkare (se bild).

En fråga man naturligtvis ställer sig är om patienterna som tror att de får en fullgod bedömning av läkare har fått informationen om att de som är kunnigast på området säger att antibiotika inte kan förskrivas i ett sådant möte om det skulle behövas, utan ett kompletterande fysiskt besök? Har de fått information om att om de inte blir bättre, eller till och med sämre, är det viktigt att kunna jämföra med ett fysiskt status från en tidigare bedömning?

Jag ställer frågan till publiken på Mellansvenskt läkemedelsforum: Hur har läkarkåren kunnat acceptera att det som varit kärnan i bedömningen av en patient – det personliga mötet med den fysiska undersökningen – så lättvindigt blivit ovidkommande i så många fall? Att det till exempel i många fall uppges att det är oviktigt att bedöma trumhinnestatus inklusive rörlighet, svalgstatus, lymfkörtlar, lungorna hos febrila barn? Att det i stället går bra att nöja sig med det symtom som föräldrarna rapporterar?

Ja, enskilda debattörer har ifrågasatt, men det har då bara blivit en fråga i media om att en del tycker si och andra tycker så. Allra värst är förstås det faktum att alla diskuterar nätläkare i stället för hur de nya teknikerna med rätt ersättningssystem kan förändra hela handläggningen av de svagaste, de sjukaste och de med störst behov.

Var är det stora upproret till försvar för en viktig del i läkarens yrkesutövning? Kanske den frågan kan ställas också till andra än läkarkåren? Vad är viktigast för en farmaceut och i vilken grad är det något som yrkeskåren aktivt försvarar?