Handlingsplaner för svensk life science är ett spel för galleriet

I tisdags presenterade de tre organisationerna LIF, Swedish Medtech och Sweden Bio en gemensam handlingsplan för life science. Handlingsplanen är tänkt som ett första inspel till den rödgröna regeringens ”nyindustrialisering” av Sverige, där life science är ett prioriterat område.

Det är helt naturligt att avsändarna av denna handlingsplan, och tidigare planer och strategier, är positiva och ser framtiden som ganska så ljus – på lite längre sikt. Så länge förslagen i planerna förverkligas.

Det är helt rätt att planera och agera, men vi måste vara realistiska.

Sverige är ett litet land och en liten marknad. Länder som Kina, Indien, Indonesien med flera utbildar fler läkare och ingenjörer på många av sina universitet än vad vi gör i hela Sverige. I dessa länder finns stor och billig tillgång på duktig arbetskraft och patienter som inte är lika välbehandlade som här.

Visst kan Sverige konkurrera, men inom oerhört nischade områden. Visst kommer vi att se spännande start-ups och joint ventures. Men de kommer aldrig bli vad Pharmacia och Astra en gång var. De nya svenska life science-bolagen kommer aldrig sysselsätta tusentals människor och de kommer aldrig ta fram stora succéer som påverkar den svenska import-export-balansen som Losec gjorde.

I november lägger troligtvis Pfizer nya bud på Astrazeneca. Det ryktas kunna landa någonstans på svindlande 900 miljarder kronor. Men det ryktas också att köpet kanske inte blir av, på grund av tuffare skattelagstiftning i USA.

Om köpet av Astrazeneca blir av nu i år, eller någon gång senare, hur många tror att forskningsanläggningen i Mölndal är kvar ett eller två år senare? Inte jag. Möjligtvis tillverkningsenheterna i Södertälje, men inte mycket mer.

Kommer du ihåg dina gamla serietidningar? SMACK! POW! SLASH!

När marknadskrafterna agerar på den globala marknaden har svenska handlingsplaner och nytillträdda minoritetsregeringar inte mycket att sätta emot.