Gemensam lista inget självklart alternativ

I dag instämmer alla i krav på en samlad läkemedelslista. Men förslag om samlad läkemedelslista är inget nytt.

Projektet PALL (Patientens läkemedelslista) lämnade förslag för över tio år sedan. Föregångaren till samlad läkemedelslista, ”Nationell ordinationsdatabas, NOD”, initierades 2009 och skulle vara i drift 2012. Utredningen SOU 2015:32, Nästa fas i e-hälsoarbetet, utredde frågan om lagstiftning men flera remissinstanser och särskilt Datainspektionen var kritiska.

Och nu aviserar regeringen förändringar av lagstiftning under 2018 som ska möjliggöra ett framtida införande av ”samlad läkemedelslista”.

I den samlade läkemedelslistan speglar vi i dag alla våra olika förväntningar. Det innebär att det finns skilda uppfattningar om vad en uppdaterad läkemedelslista skall innehålla och vilka problem den exakt skall lösa. Och vet man inte det så fattas det lätt felaktiga beslut.

Ska den som i Danmark innehålla alla receptexpedierade läkemedel och låsas vid inläggning för att sedan uppdateras och låsas upp vid utskrivning? Eller ska det finnas med vissa, eller kanske alla, rekvisitionsläkemedel givna i öppen vård vid mottagningar respektive sluten vård vid avdelningar?

Ska alla patienter vara med, eller skall bara de som önskar och har behov (flera läkemedel, flera olika förskrivare, nedsatt kognitiv förmåga) vara med? Om det senare – ska deltagande vara via opt-out eller opt-in (som vid dosförpackade läkemedel)?

Och kanske viktigast men minst diskuterat: Ska den samlade läkemedelslistan ses som ett nationellt register som fungerar som en journalhandling eller ska den alltid också finnas uppdaterad och tillgänglig i den lokala journalen, vilket kräver en synkroniseringslösning?

Läkemedelslistan används vid varje bedömning av varje patient, inte bara i samband med ordination av läkemedel. Det ställer stora krav på driftsäkerhet och backup.

Jag vet därför vad jag själv tycker är den självklara vägen: Den danska lösningen med enbart receptexpedierade läkemedel som låses vid inläggning på sjukhus. Den bör inkludera alla med undantag för de som önskar avstå (opt-out) och ha en automatisk synkronisering mellan en nationell databas och den lokala patientjournalen vid varje vårdkontakt så att läkemedelshistorik och den aktuella ordinationen alltid också finns lokalt.

En sådan lösning tillfredsställer de viktigaste behoven och resten får sammanhållen journalföring (eller för de som inte har det), NPÖ, nationell patientöversikt, lösa.

Tekniskt är detta mycket enklare och ej nätverksberoende (snabbare laddning av info!) vilket också innebär att det är billigare och snabbare att införa samt säkrare vid nationella och lokala driftstörningar. Om nationella systemen inte fungerar så finns en god läkemedelshistorik i varje lokal patientjournal och om den lokala journalen inte alls fungerar så finns information tillgänglig i lokal läskopia. Slutligen innebär det också att patientens läkemedelslista alltid kan användas i lokala kliniska beslutsstöd som kan koppla mot varnings- och uppmärksamhetsinformation, andra diagnoser och pågående behandlingar, lokala labb-värden med mera.

Men det här är bara ett av minst 3 * 3 * 2=18 olika alternativ för en samlad läkemedelslista. Vilket ska vi ha? För att svara på den frågan måste vi vara överens om vad vi menar med det vi kallar samlad läkemedelslista. Och för det behövs en behovs- och riskanalys för de olika alternativen. Var finns den? Den behövs!

Ännu viktigare är att ställa oss frågan varför vi inte i dag i högre utsträckning redan arbetar på rätt sätt åtminstone i vården när vi ordinerar läkemedel? Sveriges läkarförbund har tillsammans med Sveriges läkemedelskommittéer och med stöd från NEPI tagit fram anvisningar för roller och ansvar för läkemedelslistan.

Dessa anvisningar ligger nu till grund för Socialstyrelsens uppdatering av läkemedelshanteringsföreskrifterna. De beskriver ett arbetssätt som ändå blir nödvändigt med en samlad läkemedelslista och i dag redan skulle kunna lösa en del – men inte alla – av dagens problem.