Förr eller senare står man hos Big Pharma med mössan i hand

Vad hände egentligen med den svenska läkemedelsindustrin som var så
lovande på 80- och 90-talen? Ingen vet hur Läkemedelssverige hade sett
ut idag utan de senaste decenniernas fusionsiver men frågan om hur
ägarstrukturer påverkar forskningen är viktig om man får tro forskarna
själva.

Det var en diger skara av både gamla rävar och nya stjärnskott från både forskar, industri-  och finansiärhåll som samlats för att diskutera läkemedelsindustrins framtid i Sverige i förra veckan. Bakgrunden till mötet, som anordnades av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, var en nyss utkommen bok skriven av Torun Nilsson, civilekonom och journalist. Mellan pärmarna med titeln ?När Sverige sålde Nobelprisindustrin Historien om Astra, Pharmacia och Kabi? försöker hon förstå händelser och beslutskedjor som ledde till att svenska läkemedelsföretag slogs ihop och sedan såldes ut under 90-talet i Sverige.

Torun Nilssons slutsats, efter att i ett par år ha grävt ner sig för att granska ekonomi och politik och intervjuat ett stort antal människor, är inte oväntat att det inte finns en eller ett par bakomliggande orsaker utan att det handlar om ett ?invecklat, kaosartat förlopp? där allt från devalveringspolitik, privata relationer och företagsstrategier spelar in. Hennes huvudpoäng är att resultatet inte blev så lyckat. Astrazeneca har idag inte fler anställda än för tolv år sedan, knappt några svenskar i ledningen och succéerna på läkmedelsmarknaden uteblir.  Vi måste lära oss av historien, uppmanar hon.

Det är spännande att lyssna till de, i majoriteten herrar, som diskuterade frågan. Mathias Uhlén, professor i mikrobiologi vid KTH menade bland annat att fusionen mellan Pharmacia och Upjhon var en av de största katastroferna i svensk historia. Anledningen var att ledningen inte trodde på proteinläkemedel, det som var Pharmacias styrka, utan satsade stenhårt på småmolekylära substanser. På så sätt får ägandet en stor betydelse för forskningen.

Där menade nobelpristagaren Arvid Carlsson att det fanns mer frihet förr, att forskarna idag är mer tjänstemän än kreativa innovatörer och att en del av förklaringen ligger i att industrin tagit över allt mer av forskningen från akademin. Han menade att den kreativiteten är ovärderlig och att förr eller senare står man som forskare där ?med mössan i hand inför Big Pharma?. Men så länge det går bör forskarna få vara fria, annars dör uppfinningslustan.

Det i princip alla var överens om var att det som krävs för att få en stark läkemedelsindustri i landet är långsiktiga investerare och ägare som stannar kvar. De som vågar stå kvar de där kritiska åren det tar för en hoppfull innovation att bli en godkänd produkt. Att det finns en stark ägare och inte ett gytter av ansiktslösa finansiärer. Men som Staffan Ternby, informationsdirektör och styrelseledamot på Astrazeneca under sammanslagningen helt riktigt uttryckte det ? man måste tänka på aktieägarna före nationen?.

Det är ingen enkel historia att få investerarna att satsa på produkter som tar tio-femton år på sig att kanske bil lönsamma, särskilt inte när man helst säljer de aktier som inte har stigit innan börsen stänger. Om lösningen ligger i skattelättnader, ökat statligt ägande eller mer av stiftelseägda företag som för danska Novo Nordisk, tycktes svårt att svara på. Men värt att fundera på.