Det var en gång ett land med en Läkemedelsbok

Det var en gång ett land där staten hade haft ett apoteksmonopol som avvecklades. Landet tog med öppen famn emot ett stort antal flyktingar som i många fall hade god utbildning inom farmaci och vård. Det var bra, för så fort de lärt sig lite svenska kunde de börja ta aktiv del i samhället. Blivande kollegor, både på apotek och inom vård, tog emot de nyanlända socialt och hjälpte till med arbetsträning samt övning inför nödvändiga examina för att kunna börja arbeta och bidra till landets utveckling.

Staten satsade mångmiljonbelopp i form av ”främjandemedel” via sin arbetsförmedling för att hjälpa yrkesorganisationerna att ta fram utbildningar och undervisningsmaterial särskilt anpassade för de nya medarbetarna på apotek och i vården. Allt detta gjordes för att de snabbt skulle kunna ta till sig hur vård och apotek arbetade med läkemedel i landet.

Samtidigt sökte sig många av landets egna invånare till utbildningar inom vård, framför allt till läkare, i andra länder i världsdelen. Till slut så hade mer än hälften av alla läkare som varje år fick legitimation i landet tagit examen i ett annat land med en annan läkemedelstradition. Bland farmaceuterna var det också vanligt med en utländsk utbildning.

Både de som flytt till landet och de egna invånare som utbildat sig utomlands mötte en vård där de inom läkemedelsområdet kunde få hjälp av en app i den egna mobilen och surfplattan, respektive en hemsida via datorn, som sammanfattade och beskrev hur läkemedel användes i landets vård vid olika tillstånd och till olika patientgrupper.

Tidigare hade informationen också funnits i tryckt form men nya tider ställde nya krav och därför uppdaterades tekniken så att kunskapen blev lätt att hitta via internet. Låt oss kalla den Läkemedelsboken. Från början var den framtagen i samverkan mellan det dåvarande apoteksmonopolet och företrädare för hälso- och sjukvården. Men vid apoteksomregleringen bedömdes den så viktig att den ansvariga läkemedelsmyndigheten fick förtroendet att förvalta och utveckla Läkemedelsboken och betalt för detta direkt från staten.

Inte nog med det. I boken fanns också de allra flesta och viktigaste föreskrifterna från de myndigheter som fattade beslut om läkemedel och om läkemedelsförmån. Föreskrifterna var pedagogiskt beskrivna och presenterade i ett kliniskt sammanhang. Personer som aldrig i sitt liv skulle ha läst en föreskrift fick dem nu presenterade när de sökte efter väsentlig medicinsk information.

Särskilt uppskattat och viktigt för alla dessa nya medarbetare var att Läkemedelsboken inte var något särskilt projekt för nytillkomna utan något för alla i vården. Den var något som användes i grund- och efterutbildning av vårdpersonal inom landet, inom AT- och ST-utbildning av läkare samt vid efterutbildning. Inom allmänmedicin var den förstås en självklarhet. Även erfarna specialistläkare vid sjukhus använde sig av samma källa för att snabbt lära sig och förstå hur läkemedel användes utanför deras egna smala specialområde. Den var helt enkelt en gemensam uppdaterad ingång till hur man använde läkemedel i olika situationer i svensk hälso- och sjukvård, dessutom anpassad för behoven hos flera olika yrken och specialitetsområden.

Som ansvarsfulla medarbetare i den offentligt finansierade vården så tyckte många nya och gamla yrkesutövare att det var självklart att använda sig av den helt obundna och helt annonsbefriade Läkemedelsboken som den nationella läkemedelsmyndigheten ansvarade för.

Ända fram hit var det en saga.

Sedan meddelade Läkemedelsverket att de har för avsikt att lägga ned Läkemedelsboken.

Men eftersom en saga ändå behöver ha ett lyckligt slut så hoppas jag att Läkemedelsverket efter en djupare diskussion med alla berörda organisationer omprövar sitt beslut. Eller i annat fall aktivt medverkar till att ge Läkemedelsboken en möjlighet att leva vidare som en obunden annonsfri källa med annan ansvarig utgivare utan egna intressen i sakfrågorna.