”Det är ödets ironi att Imovane är restnoterat just nu”

Det är advent. Det känns som att hela världen runt en accelererar flera varv och går upp i spinn i jakt på julmys och julefrid. Man brukar märka det på apoteket också, alla trängs innan jul för att hämta ut alla läkemedel, så att de ska slippa sen. Men de kommer ofta under julen och mellandagarna i alla fall, så lugnet verkar aldrig riktigt infinna sig. Slutet på året blir bara en upptakt och slutspurt inför nästa års rivstart.

Man kan ju aldrig lära känna en människa genom dess läkemedelslista, men man kan se att många har det tufft. Och det är ödets ironi att Imovane (sömnmedel) är restnoterat just nu.

Så träffade jag en pensionär som sade att hon var så väldigt bra på att vara lat. Hon brukar sätta sig framför sin kamin och sen kan hon sitta där och bara vara i ett par timmar. Kanske med ett korsord, men det gick bra att bara sitta och titta också. Det låter underbart.

För egen del travas saker som ska göras ständigt upp över horisonten och skymmer livsperspektivet. Jag tänker att jag bara ska ta mig igenom det här och sen blir det lugnare … Men det fyller hela tiden på. Det dåliga samvetet sitter på min axel och kvittrar oavbrutet viktiga saker som behöver göras och det tystnar aldrig.

Med smarta telefoner är det ju så smidigt också. När klockan är mycket, jag är trött och bara vill sitta i soffan kan jag ju alltid passa på att skriva veckomatsedel, beställa hem veckans mat, kolla mail och lägga in nästa veckas vistelsetider för barnomsorgen samtidigt. Så himla smidigt! Men jag känner inte efter hur skön soffan är och jag tittar inte på programmet på tv:n, inte ens om det är något jag vill se.

För att underlätta strukturerar jag upp, planerar, förbereder, lägger in påminnelser och rensar bland saker hemma. Men den där stunden när jag kan sätta mig ner och bara sitta, kanske med ett korsord, kommer aldrig.

Jag upplever inte att jag är en person med höga krav på mig själv, jag har ingen önskan om att vara perfekt och jag vill inte bo i något perfekt hem heller. Ändå känns mitt liv som en enda lång att-göra-lista. Det är en honungsfälla, känslan av att klara av saker och att ständigt bocka av måsten, jag känner mig duktig av att prestera och det är svårt att sluta eller ens pausa.

Det är väl nu texten borde komma med någon smart vändning, tipsa om mindfulness, yoga, te och värmeljus, städa efter jul och ”strunta i alla måsten”. Men jag har ingen smart vändning jag själv tror på. Har ni? Jag förstår inte hur jag ska kunna ta mig från nuläget till platsen framför kaminen, annat än att barnen växer upp och jag går i pension. Innan dess måste vi bara hinna installera en kamin också.

Men jag har lärt mig att alltför noggrann planering kan göra att ribban hamnar alldeles för högt från början och att julefrid inte kan planeras i detalj, köpas för pengar eller städas fram. Men jag hoppas att ni hittar den. Lycka till!