Den vilda jakten på läkemedlet

Jag har sedan jag var liten haft astma och allergi, bland annat en svår jordnötsallergi. Det innebär att jag alltid har en liten adrenalininjektor med mig i väskan, ifall det värsta skulle inträffa och jag skulle få en anafylaktisk chock. 

Nyligen upptäckte jag att sprutan passerat bäst före-datum. Eftersom jag hade för mig att det enkelt skulle gå att förnya mina recept via Mina vårdkontakter testade jag det först. Det var lättare sagt än gjort. Först var jag ju tvungen att komma ihåg lösenordet, vilket tog några försök. Väl inne var det inte helt lättnavigerat. När jag hittat mina recept kunde jag konstatera att alla var slutexpedierade alternativt hade gått ut. 

För att förnya recepten så var jag tvungen att navigera in på en annan sida, utan koppling till mina tidigare recept. Dessutom var det väldigt många fält som skulle fyllas i – läkare, läkemedel, beredningsform, dos med mera. Nog för att jag vet vad beredningsform är, men jag tvivlar på att alla vet det. Inte heller stod det förklarat någonstans vad det var. 

Efter en snabb uppskattning insåg jag att det skulle ta mig minst trekvart att fylla i formulären (man fick nämligen bara förnya tre recept åt gången och jag tänkte passa på att förnya allergiläkemedlen samtidigt) och läkaren skulle kontakta mig först inom en vecka så bestämde jag mig för att lägga ner detta och istället ringa min läkare under hens telefontid dagen därpå. Så brukar vi nämligen göra.

Det visade sig vara svårt att komma fram. Först efter tre dagars fruktlöst ringande hamnade jag i telefonkön, men efter 40 minuter då ingenting hänt kopplades jag bort. Min frustration och stress ökade rejält eftersom min Epipen är livsviktig för mig, jag har med den vart jag än går. Jag hittade en mailadress, och de lovade att ringa upp om jag skrev ner mitt ärende, personnummer och kontaktnummer. I skrivandets stund har jag fortfarande inte fått något svar, sju dagar senare.

Dagen därpå testade jag ännu en gång att ringa min läkare och kom direkt till växeln som berättade att hen har ställt in all telefontid till efter påsk. Jag blev hänvisad till annan läkare, men kom inte fram eftersom det var ”hög belastning” och ombads att återkomma en annan dag. 

Jag började bli desperat och bestämde mig för att gå till Cityakuten. I receptionen på Cityakuten redogjorde jag mitt ärende, och mottagningssköterskan tittade misstänksamt på mig och sa att de troligtvis inte kommer att skriva ut Epipen till mig. Trots att jag inflikade att jag haft det i tio år möttes jag inte av någon vidare förståelse av mottagningssköterskan. Jag ville inte slösa tid och pengar i onödan, utan lämnade mottagningen med oförrättat ärende. 

Min räddning blev till slut att en bekant kunde skriva ut mina läkemedel. Men hen hade bara tillgång till pappersrecept, och var tvungen att skicka dem på posten. Det visade sig ändå vara det smidigaste alternativet. Dagen efter låg kuvertet med mina recept på hallmattan när jag kom hem. 

Så slutligen efter nio dagar fick jag äntligen ut min autoinjektor och kan nu andas lite lugnare. Självklart har jag mig själv att skylla då jag inte hade koll på sista förbrukningsdatumet, men hur lätt är sådant att hålla koll på egentligen?

Men det fick mig ändå att fundera. Jag bor i en av Sveriges läkartätaste städer, jag har haft dessa läkemedel i mer än tio år och är bekant med vårdsystem och facktermer. Ändå så var det så svårt att få tag i mitt livsviktiga läkemedel. Har jag för höga krav på sjukvården eller var detta faktiskt onödigt krångligt?

Nu har jag lagt in en påminnelse i mobilen om när min Epipen går ut nästa gång.