Dags för EU att växla upp arbetet mot antibiotikaresistens

Snart är det EU-val, eller val av representanter till Europaparlamentet, mer precist. Mycket av rapporteringen i media har handlat om det faktum att få svenskar överhudtaget känner till att det är dags att rösta. Och det är kanske inte så konstigt. EU-politikerna syns sällan på hemmaplan och en frågas tröskande genom EU-maskineriet kan vara både svår och lång att följa. Och för den som inte får ståpäls av blotta tanken på de politiska turerna och arbetet i Bryssel och Strasbourg kan EU-politik kanske te sig en smula … tråkig. Därmed inte sagt oviktig.

Särskilt inte när det gäller områden av stor betydelse för oss alla – som till exempel antibiotikaresistens. Som alla vet vid det här laget krävs det drastiska åtgärder på många fronter för att säkerställa att vi även i framtiden har fungerande antibiotika. Det handlar om att minska antibiotikaanvändningen hos både djur och människor, att den antibiotika vi trots allt använder används så smart som möjligt, att minska utsläppen av antibiotika i miljön, forska fram nya antibiotika, förebygga sjukdom som på sikt kan kräva antibiotika, med mera med mera. För vi vill INTE stå där utan fungerande antibiotika.

Det här är ingen utmaning som ett enstaka land kan fixa på egen hand. Visst är det bra att till exempel vi i Sverige har en förhållandevis låg antibiotikaanvändning, god resistensövervakning, bra hälso- och sjukvård och antibiotikasnål djuruppfödning. Men det räcker inte. Både människor och resistensgener rör sig över hela jordklotet, hela tiden.

Vilken tur då att i alla fall länderna i Europa hyfsat lätt kan göra gemensam sak i att bromsa resistensutvecklingen. Men det är inte läge att låta EU-maskineriet tröska på i sin vanliga makliga takt. Här bör, och kan, EU sätta ned foten och peka med hela handen på samma gång.

Till EU:s försvar ska sägas att man gör en hel del bra inom området. I november 2018 fattade ministerrådet beslut om att skärpa reglerna för antibiotikaanvändning till djur. Beslutet innebär att friska djur inte längre rutinmässigt får behandlas med antibiotika, till exempel i förebyggande syfte.

Men EU kan göra mer. Och snabbare. Som Läkemedelsvärlden tidigare rapporterat om saknas i dag maxgränser för utsläpp av aktiv substans (inklusive antibiotika) vid tillverkning av läkemedel. Det gäller inte bara fabriker i till exempel Indien, där mycket av läkemedelstillverkningen sker, utan i hela världen inklusive Europa och Sverige.

För tolv år sedan avslöjade Göteborgsforskaren Joakim Larsson och hans kollegor att avloppsvatten från läkemedelsfabriker i Indien innehöll mycket höga halter antibiotika, som släpptes ut i den omkringliggande miljön. Men trots att man vet att höga halter antibiotika i naturen driver på resistensproblematiken finns fortfarande inga gränser för hur mycket man får släppa ut.

Att utsläppen måste begränsas är de flesta överens om. Vägen dit är mer oklar. Ett alternativ som delvis redan tröskats genom EU-maskineriet är att införa utsläppsgränser i den så kallade GMP:n, det vill säga regelverket för tillverkning av aktiva substanser till läkemedel. Med ett sådant krav skulle de läkemedel som tillverkas i Europa måsta tillverkas på ett miljövänligare sätt, vilket sannolikt också skulle bidra till att miljökraven på utomeuropeiskt tillverkade läkemedel höjdes av konkurrensskäl.

I samma veterinärlagstiftning som begränsat antibiotikaanvändningen finns också en möjlig, men ack så liten, öppning till införande av utsläppskrav vad gäller tillverkning av veterinärläkemedel. Öppningen består i att EU-kommissionen skrivit in i den så kallade preambeln, det vill säga intentionen med lagen, att man ska fortsätta bereda frågan om utsläppsbegränsningar. Det kan kommissionen göra i tre år innan man yttrar sig om det är något man tänker gå vidare med eller lägga ned.

Man skulle också kunna agera nu och besluta att de veterinärläkemedel som tillverkas inom EU tillverkas utan att förorena miljön med utsläpp av aktiv substans över en fastslagen gräns. Och skulle beslutet fattas för veterinärläkemedel är steget inte långt från samma krav på humansidan – många av substanserna som tillverkas används dessutom i läkemedel både för djur och människor.

Ett annat område där EU bara borde sätta stopp är försäljning av antibiotika utan recept. Enligt en artikel i The Lancet från 2012 förekom receptfri försäljning av antibiotika i bland annat Malta, Rumänien, Spanien och Grekland där Grekland var värst. Enligt artikeln utgjordes där mer än 15 procent av den sålda antibiotikan av försäljning utan recept. Och kanske helt utan nytta. Siffrorna har några år på nacken och ingen har riktigt koll på hur läget ser ut nu, vilket är ett problem sig.

Ska man hårdra det är dock den receptfria antibiotikaförsäljningen inte primärt EU:s ansvar, utan beror snarare på att apoteken i de aktuella länderna inte följer regelverket. Men visst kan EU påverka.

Ett sätt är att ställa hårdare krav på länderna att kontrollera försäljningen bättre. Tillsyn av apoteksmarknaden är inte bara något för svenska myndigheter. Ett annat är att (återigen) ta efter skrivningarna i veterinärläkemedelslagstiftningen, som numera tydligt anger att all antibiotika som ges till djur MÅSTE vara förskriven på recept. Visserligen finns kriterier i lagstiftningen för humanläkemedel om vad som får säljas receptfritt och dessa kan nog anses diskvalificera antibiotika, men helt förbjudet är det inte.

Liksom klimathotet är hotet mot antibiotikan något som pågår här och just nu. Därför är det här och nu vi måste agera. Var och en, individ som land, behöver så klart dra sitt strå till stacken, men här har EU ett gyllene tillfälle att få livsviktiga saker att hända (och hända snabbare) där de annars sannolikt inte skulle hända av sig själva.

EU har trots allt sedan juni 2017 en reviderad handlingsplan för arbetet mot antibiotikaresistens där det anges att ”EU ska bli ett område med bästa praxis” och ”EU ska leda det globala arbetet”. Det görs bäst genom aktiv handling snarare än med långsamt tröskande.