Dags för en jämställdhetsdiskussion

Det finns statistik som visar att skillnaden mellan kvinnors och mäns löner endast har minskat med 2 procent de senaste 20 åren trots att kvinnor utbildar sig i allt större utsträckning. Det är kanske lätt att slå bort dessa nyheter men man behöver inte se sig om långt för att upptäcka könsdiskrimineringen. Inte långt alls. 

Jag känner en kvinna som är utbildad apotekare sedan snart tre år tillbaka. Hon jobbar som läkemedelsansvarig på ett apotek i Mellansverige. Eftersom jag själv kommer vara färdig apotekare inom ett år börjar jag fundera på var jag vill söka mig och ett alternativ är just apotek. Jag frågade därför av nyfikenhet kvinnan vad hon tjänar. När vi pratade om det visade det sig att på samma apotek under en tid jobbade en nyexaminerad manlig apotekare utan läkemedelsansvar som tjänade cirka 2 000 kronor mer i månaden än min väninna. När jag frågade honom om hur han hade fått den lönen svarade han att han var bra på att löneförhandla. Jag frågade sedan min väninna vad hon trodde deras löneskillnad berodde på. Hon svarade att om hon skulle kräva mer skulle hon lätt bli ersatt av en annan kvinna.  För männen är det annorlunda; de blir mer attraktiva eftersom de är färre. Min väninna berättade även att alla hennes enligt henne mycket ambitiösa, kvinnliga kursare tjänade som hon eller mindre. Samtidigt hade många av hennes manliga kursare, som enligt henne hade tagit ganska lätt på studierna, tjänat minst 2 000 kronor mer när de var nyexaminerade. 

Var ligger då logiken i detta? Enligt min väninna berodde det ju på att det finns färre män och att de därför blir mer attraktiva för arbetsgivaren. Samma resonemang återfinns inom andra yrken. Jag har en bror som utbildar sig till socionom och han känner ingen oro inför framtida jobbmöjligheter. Han säger själv att han är man i en kvinnodominerad bransch och vet därför att han är attraktiv. Men hur kommer det sig då att kvinnor inte har högre löner i andra mansdominerade yrken så som ingenjörer eller IT-konsulter? Följer vi istället den manliga apotekarens resonemang, att han helt enkelt bara är bra på att löneförhandla och därav har en hög lön så är det ett resonemang jag har lättare att köpa. Klart att en arbetsgivare kommer anställa någon som vet sitt eget värde och som är säker på att hen kommer göra ett bra jobb. 

På apotekarprogrammet är vi en kraftigt övervägande andel kvinnliga studenter. Men våra professorer är till övervägande andel män. Jag har under utbildningens gång stött på manliga professorer som sagt att ”det var faktiskt en kvinna som gjorde den här studien” och kvinnliga professorer som sagt något i stil med ”som kvinna får man ibland gå hem och skrika i duschen eftersom ingen ändå lyssnar” till en kvinnlig student som tyckte hon hade blivit orättvist behandlad. Dessutom har vi på lektionstid fått se statistik på att man som kvinnlig professor måste arbeta mycket hårdare för att bli publicerad. 

Jag vill inte tro att jag valt ett könsdiskriminerande yrke. Men kanske alla yrken är det. Är det då arbetsgivaren som ska lära sig värdesätta individen och inte könet eller är det vi kvinnor som måste börja förstå vårt värde och på en löneförhandling kräva mer för att vi tror på oss själva och att vi kommer göra ett grymt bra jobb och inte bara ”vårt bästa”. Jag tror på en kombination av båda. Men först och främst är jag övertygad om att vi behöver fler kvinnliga förebilder på apotekarprogrammet. Kvinnor som kan peppa oss andra kvinnor att våga stå på oss, våga säga ifrån när vi blir orättvist behandlade. Det skulle kunna vara ett steg i rätt riktning.