Då var det Nobeltider igen – men var är brudarna?

UPPDATERAD.
Frågan börjar bli lika återkommande som kungens skål på Nobelmiddagen. Var är brudarna? Eller snarare de briljanta kvinnliga forskarna.

De senaste tre åren har två (2) kvinnor belönats med ett Nobelpris i någon av de vetenskapliga kategorierna. De som sticker ut ur den jämn-manliga massan är Donna Strickland, som förra året belönades med Nobelpriset i fysik och Frances Arnold som fick Nobelpriset i kemi. Båda priserna delades dock med andra pristagare – män så klart.

I år och 2017 kammade kvinnorna noll, liksom så många gånger tidigare. Av de totalt 339 Nobelpris som delats ut i kategorierna fysiologi eller medicin, fysik och kemi har 20 gått till kvinnor – 6 procent. Det är inte oproblematiskt.

Jag känner till och förstår de vanliga, relevanta, förklaringarna som att många av de upptäckter som belönas gjordes för länge sedan då den akademiska världen nästan uteslutande utgjordes av män. Denna snedfördelning spiller naturligtvis över på vilka som belönas i dag. Och historien är ju svår att ändra på.

Men det är också en anledning till att Nobelkommittéerna, som utser Nobelpristagarna, bör vara bekymrade över den skeva könsfördelningen. När vi tittar tillbaka på 2000-talets första hälft vore det tråkigt om intrycket blir att alla de stora vetenskapsupptäckterna gjorts av män.

Nu är jag inte den första att påpeka den manliga Nobeldominansen eller att tycka att det är problematiskt. Förra året införde Nobelkommittéerna i kemi och fysik ett nytt nomineringsförfarande där man uppmanar alla som erbjuds att nominera pristagare att särskilt tänka på underrepresenterade kön och nationaliteter. Man ansträngde sig också för att hitta fler kvinnliga ”nominanter”. Men ansträngningarna bar inte frukt – inte i år i alla fall.

Eftersom Nobelkommittéerna är helt beroende av de nomineringar som kommer in kan problemet inte heller lösas genom att de själva söker potentiella pristagare bland ett bredare urval. Kvar blir då att hantera själva bedömningen av de nominerade som kommit in till respektive kommitté.

Och här funderar jag på om det inte vore på sin plats med en viss positiv särbehandling. Att kommittéerna helt enkelt aktivt letar efter kvinnliga forskare.

Nu sparkar säkert de allra flesta bakut. Inte kan väl Nobelpriset föräras annat än den mest makalösa upptäckten – som dessutom gör nytta för mänskligheten (oaktat kön på pristagaren)? Jag håller med!

Men liksom i världen i övrigt handlar det om genom vilka glasögon man ser på saker och ting. Det vore en sak om det inte fanns EN ENDA kvinna bland de nominerade. Men utan att veta hur nomineringarna till de senaste årens priser ser ut (det får vi se om 50 år) kalkylerar jag med att så inte är fallet.

Därför önskar jag att Nobelkommittéerna kunde titta på och bedöma de nominerade kvinnornas forskning med utgångspunkten att hitta argument för att INTE belöna den med ett Nobelpris.

Kanske är det en kontroversiell idé, men jag lutar starkt åt att det är en väg man måste gå för att överhuvudtaget nå en förändring. Jag är övertygad om att det finns en hel del forskning, gjord av kvinnor, som håller Nobelklass. Jag är också övertygad om att det finns ett värde i att lyfta fram den och belöna den NU för att bryta den manliga dominansen.

Det är bara en tanke, men kanske kan det till och med vara så att fler kvinnliga Nobelpristagare leder till att fler kvinnor nomineras och att fler kvinnor vill nominera? Ungefär som bland de manliga forskarna.

Så nästa gång någon undrar ”Var är brudarna?” hoppas jag vi kan svara ”På festen”. Nobelfesten.