Coronakrisen har blottlagt ett avgrundsdjupt kunskapsgap

Årets första halva blev inte som någon hade tänkt sig. Det är nästan ofattbart att vi för bara sex månader sedan var helt opåverkade av det nya coronaviruset, som sedan dess svept fram över världen och satt både individer och samhällen på prov.

Under dessa sex månader har stora delar av forskarsamhället lagt allt annat åt sidan för att kartlägga och försöka förstå detta hittills okända virus och dess egenskaper. I hälso- och sjukvården har man på kort tid tvingats lära sig att behandla en ny svår sjukdom, som inte finns i någon lärobok, och där det än så länge inte finns några botande eller förebyggande läkemedel.

Under våren har kunskapsläget om det nya coronaviruset ökat ofantligt. Forskning som annars sällan når utanför akademin har praktiserats inför öppen ridå i realtid. Bilden av det nya coronaviruset och dess egenskaper börjar klarna, liksom hur man inom sjukvården ska bekämpa det. Men ännu är det mesta okänt. Viruset sprids fortfarande i allra högsta grad över världen och människor blir fortfarande sjuka.

Det är fullt begripligt att man inför ett hot som detta känner oro och vill ha tydliga svar. När sådana saknas är det förstås lätt att drabbas av panik och agera på magkänsla. Lås in! Stäng ner! Gör ALLT – helst samtidigt!

”Problemet” med det nya coronaviruset (och mycket annat) är att det inte finns några exakta svar, och att svaren dessutom ändrar sig i takt med att ny kunskap tillkommer. Men det är just det som är forskning och vetenskap; att hela tiden söka kunskap, vrida och vända på den, sätta in den i ett sammanhang, utvärdera, omvärdera och röra sig uppåt på kunskapsstegen. Det betyder dock inte att varje ny siffra, graf, studie, rapport eller liknande omkullkastar kunskapsläget.

Under våren har jag ofta förbannat bristen på förståelse för detta. Hur journalister (ja till och med chefredaktörer), debattörer, akademiker och folk i allmänhet krävt svar där svar inte gått att få, och sedan tagit det för intäkt att expertmyndigheter och andra är inkompetenta och medvetet vill ha ihjäl delar av befolkningen. Eller när folk går i taket för att kunskap, eller citat, som var giltiga för två veckor sedan inte längre är det eftersom kunskapsläget har förflyttats och blivit ett annat.

I en krönika, ”Välkommen till vetenskapens verkstad” (låst för icke-prenumeranter) sätter Dagens Nyhets vetenskapsredaktör Maria Gunther fingret på just detta. ”De allra flesta har inte en aning om hur forskning går till och hur kunskap skapas. I en tid när ny kunskap tillkommer hela tiden är det därför meningslös att ställa forskare till svars för att de i går inte visste vad vi vet i dag”, skriver hon.

Problemet är i och för sig inte nytt. För två år sedan skrev jag en blogg här på Läkemedelsvärlden där jag efterlyste mer kunskap om ”vetenskaps-kunskap” i samhället. Bloggen skrevs efter en intensiv vår där diskussionen om hpv-vaccin och kopparspiraler gått varm i kommentarsfälten på vår sajt och vår Facebooksida. Det var slående hur låg kunskapen är för vetenskaplig metod och hur kunskap genereras på ett vetenskapligt baserat sätt. Särskilt värderingen av nytta och risk tycks vara svår att greppa.

Under våren 2020 står det tyvärr klart att kunskapsläget inte har förbättrats. Förutom att corona-pandemin har blottlagt allvarliga brister i den svenska beredskapen har den även blottlagt en oförmåga hos väldigt många att förstå hur kunskap skapas. Eller för att tala klarspråk: ett avgrundsdjupt kunskapsgap.

Som med mycket annat saknas enkla lösningar för att komma tillrätta med detta. Skolan och utbildningsväsendet står förstås i centrum i ett längre perspektiv. Men redan nu kan forskarsamhället och journalistiken göra en betydande insats.

Forskare och universitet har ett ansvar att förmedla resultat och insikter på ett ansvarsfullt och korrekt sätt. Tyvärr framställs ofta nya rön som ”banbrytande” eller ”avgörande” i pressmeddelanden från universitet och forskningsinstitutioner – något de vid närmare granskning sällan är. Under corona-pandemin har det dessutom varit alltför vanligt att forskare uttalar sig tvärsäkert, i egenskap av just forskare, i ämnen utanför deras egen kompetens vilket bara ökar förvirringen. Sluta med det.

Vad gäller journalister ska de givetvis ha ett granskande öga och ställa kritiska frågor. Men under pandemin är det tydligt att även många journalister saknar grundläggande insikt i den vetenskapliga kunskapsprocessen. Rapporteringen har därför ofta präglats av obegripligt ansvarsutkrävande, rena felaktigheter och alarmism. I den journalistiska rollen ligger dock också att nyansera, förklara och sätta saker i ett större sammanhang. Börja med det.

I väntan på en upplysningsrevolution har forskare och journalister ett stort ansvar att bidra till att den allmänna kunskapsnivån höjs. Det är extra viktigt i en tid när oron är stor och paniken lurar under ytan.