”Bättre att träffa en läkare i paddan än ingen alls”

Mannen framför mig är alldeles askgrå i ansiktet, han behöver nästan hålla sig i disken för att inte ramla ihop. Han vill ha något för sin onda hals, men inte sugtabletter, det gör för ont att svälja och det måste vara sockerfritt för han är diabetiker. Han klarar inte av att äta så han har stängt av sin insulinpump. Jag hänvisar honom till läkare, men det visar sig att han kommer direkt från vårdcentralen, men de kunde inte hjälpa honom.

När han går frågar jag oroligt om han är ensam hemma, rädd att han kommer att kollapsa närsomhelst. Någon vecka senare är han tillbaka på apoteket för att hämta insulin hos min kollega, han ser pigg ut och jag går fram för att bara säga att jag är glad att se honom, jag blev lite orolig sist. Han berättar att hans familj ringt ambulans strax efter att han varit på apoteket och att han legat inlagd på sjukhus i flera dagar för infektionen.

Min dotter som är elva upplevs av läraren som trött i skolan, jag tänker att hon kan ha järnbrist och ringer vårdcentralen. De har ont om läkare och hänvisar till skolsköterskan. Skolsköterskan är svår att få tag i, men svarar via e-post att skolhälsovården inte kan göra provtagningar. Hon råder oss att söka ungdomsmottagningen, men det känns helt fel. Då råder hon oss i stället att kontakta vårdcentralen igen och att hota med att byta om vi inte får hjälp.

En äldre man med plötsliga skarpa ryggsmärtor kan inte få tid på vårdcentralen. Trots att han känner att det inte är särskilt akut rekommenderar vårdcentralen honom att söka akutmottagningen på sjukhuset i stället, annars måste han vänta i flera veckor.

Några dagar senare läser jag att en barnläkare på en akutmottagning i Stockholm tycker att föräldrar som söker vård på akuten ska betala, för att minska problemet med att folk söker sig dit i stället för till primärvården. Just detta med att skuldbelägga patienterna när de söker vård någon annanstans än på vårdcentralen tycker jag är fel, vad ska de göra? Varje dag hör jag kunder berätta om hur de upplever att de inte får hjälp av vårdcentralen, oavsett om det gäller stort eller smått. Recept som ska förnyas inom tre till fem arbetsdagar kan dröja veckor, trots påminnelser.

Naturligtvis är det inte problem för alla, alltid. De som tycker att vårdkontakten fungerar utmärkt pratar sällan om det på apoteket, så min uppfattning kan ju vara skev, men för de som drabbas kan problemet ändå vara stort.

Nu kommer nätläkartjänsterna, min apotekskedja samarbetar med en aktör. De förnyar recept inom två timmar, de har kort väntetid och man får alltid ”träffa” en läkare. Jag kan förstå invändningar mot nätläkarna, till exempel mot ersättningssystemen, och i exemplen ovan kanske inte en nätläkare hade kunnat hjälpa heller. Men kunder som har anlitat nätläkartjänster och sedan kommer till apoteket är ofta nöjda över att ha fått hjälp och över hur smidigt det gick. Och tjänsterna utvidgas vartefter.

Motståndare vill inte att man använder en underfinansierad primärvård som argument för nätläkartjänster, men för patienterna blir det ändå ett starkt argument. De flesta hade nog ändå föredragit att träffa en läkare öga mot öga, men bättre en läkare i paddan än ingen läkare alls.