Barfotadoktor och barfotaapotekare?

En framstående läkare sa nyligen till mig att apotekare inte borde leka barfotadoktorer genom att ägna sig åt pseudohälso- och sjukvårdsaktiviteter. Då syftade han till mätning av blodfetter, blodtryck etc på apotek. Jag tänkte i mitt stilla sinne att nog finns det även en hel del barfotaapotekare bland doktorerna.

Och då menar jag doktorer som saknar eller inte vet att de har begränsade och/eller inaktuella läkemedelskunskaper. Läkemedel genomgår rigorösa kontroller och utvärderingar för att säkra den bästa kvaliteten. Sedan borde rimligtvis motsvarande noggrannhet garanteras vid förskrivning på vårdcentral och utlämning till patient på apotek. Apoteksfarmacevter har ett särskilt ansvar eftersom de är den sista kontakten innan patienten själv tar ansvar för sin medicinering.

Farmacevter är enligt lag skyldiga att upplysa och samråda med patienter när de lämnar ut läkemedel. Det som sägs och görs av farmacevten vid apoteksdisken bör rimligen vara samstämmig med det som sägs och görs av förskrivaren på vårdcentralen eller sjukhuset.

Dessa professioner måste samverka för patientsäkerheten och också för att inte förvirra och skapa en osäkerhet hos patienten som kan leda till att läkemedlen inte tas. Den här typen av samverkan har långsamt tynat bort ju närmare apoteksmarknadsomreglering vi kom och idag är samverkan mellan professionerna nästan helt obefintligt. Läkarna klagar på att det är svårare att nå apoteken och farmacevter har gradvis upplevt hur förskrivare glidit längre och längre bortom räckhåll. Det är självklart och viktigt att dessa professioner kan skapa plattformar för samverkan.

När jag arbetade som chefsfarmacevt på ett apotek i Botkyrka, tog jag initiativ till ett pilotprojekt där vi i samverkan med de lokala vårdcentralerna dokumenterade och återförde rättade förskrivningsfel och återkopplade till förskrivarna som grupp. Detta uppskattades av alla involverade eftersom det ledde till ökad kommunikation kring läkemedel och följaktligen till bättre läkemedelsanvändning.

Förskrivarna uppskattade att de fick tillfälle att diskutera läkemedelsfrågor sinsemellan och med farmacevterna. Farmacevterna å sin sida blev bättre på att hitta felen och såg det hela som en källa till kompetensutveckling.

Farmacevter på apoteken och förskrivarna måste sluta isoleras från varandra och istället göra det de är utbildade för. De måste börja samverka, både för patienternas och samhällets bästa.

I sammanhanget är det viktigt att tydliggöra professionernas ansvarsområden och att var och en känner till vad den andra brukar informera om för att kunna förstärka tidigare given information, tillrättalägga missförstånd eller rena felaktigheter. Därför krävs resurser, incitament och gränsöverskridande samarbeten för att möjliggöra samverkan och interaktion mellan förskrivare och apoteksfarmacevter.

Jag tycker att det är dags att skrota både barfotadoktorer och barfotaapotekare för att istället med förenade krafter samverka för optimal läkemedelsanvändning.